Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekn i sk Tidskrift
en rad reläer, uppställda i maskinens underrede. Enligt
uppgift skola toleransområdena vid längdmätningarna
kunna nedbringas till cirka 2V2 /a, ehuru man givetvis
av praktiska skäl vanligen nöjer sig med avsevärt mera
eller i storleksordningen det tiofaldiga eller mer.
Vid första mätstationen mätes kolvarnas hårdhet med
ett slags skleroskop, dvs. en diamantbeväpnad hammare
får falla med given fallenergi mot provkroppen, varvid
återstudsen blir ett mått på hårdheten. Om återstudsen
är tillräckligt stor, avbryter fallhammaren en ljusstråle
som via en fotocell och ett relä förhindrar att
kassa-tionsmekanismen kommer i funktion.
Vid andra mätstationen provas sprickfriheten. En
liten hammare slår på kolven och en mikrofon avlyssnar
den framkallade egensvängningens frekvens och
dämpning. Mikrofonströmmen ledes till en förstärkare med
frekvensfilter, som är inställt på viss tonhöjd och viss
dämpning och reagerar för de minsta förändringar som
kunna vara orsakade av för ögat osynliga härdsprickor
i provkropparna.
Sedan följa längdmätningsoperationer enligt
nedanstående schema.
1) övre kolvplanets rätvinklighet mot mantelns
gene-ratriser,
2) mantelns ovalitet,
3) undre kolvplanets rätvinklighet mot mantelns
gene-ratriser,
4—6) väggtjockleken,
7—9) avståndet mellan ändplanen, varvid kolvarna
samtidigt sorteras efter längd i sju klasser, av vilka den
mellersta får passera och de sex övriga hamna i var sin
draglåda.
Det uppgives att maskinens arbetshastighet medgiver
provning av 42 kolvar per minut. Oq.
Diskussion
efter civilingenjör Gustav Boestads föredrag om "The
Svedbergs ultracentrifug, rotorkonstruktion och
driftserfarenheter", vid Svenska teknologföreningens
avdelnings för Mekanik sammanträde den 4 maj 1938.
Dr Kjerrman påpekade, att det icke alls låg något
onaturligt i att centrummaterialet var det sämsta i
dylika grova smiden. Detta förhållande var tvärtom
regeln. Inom kullager-tekniken t. e. framställes med
anledning härav ännu i en del fall ringar, sedan
centrummaterialet avlägsnats genom hålning eller
borrning. Han framhöll för ifrågavarande rotorer
som lämpligt att borra ur centrum åtminstone 100
mm, polera upp det synnerligen omsorgsfullt och
krympa i hålet en lämplig, likaledes vid den blivande
kontaktytan polerad axel. Genom att värma rotorn
till en temperatur, icke högre än den tidigare för
anlöpning använda, samt kyla axeln till lägsta möjliga,
t. e. i flytande syre, skulle man, om axeldiameter och
rotorhål voro lämpligt utförda, kunna få en mycket
hård presspassning. Förutom att man därigenom
fick en god sammanhållning av de båda delarna, fick
man likaledes i axelns ytparti en för hållfastheten
lämplig förspänning, jämförbar med den som användes
i eldrören vid kanontillverkning.
Vidare efterlystes uppgifter om materialets
värmebehandling samt påpekades, att stålets
proportionali-tetsgräns kunde användas för bedömning av
utmattningsgränsen. I detta sammanhang framhölls, att
proportionalitetsgränsen och därmed
utmattningsgränsen växer till ett maximum med
anlöpningstempera-turen, vilken därför icke skall väljas för låg eller
med hänsyn till draghållfastheten. Var maximum av
proportionalitetsgränsen är beläget måste för varje
materialslag och materialdimension utrönas genom försök.
Ing. Boestad ansåg den av dr Kjerrman föreslagna
metoden att åstadkomma förspänning i ämnets
centrum icke användbar i detta fall. Däremot hade
diskuterats möjligheten att ge ämnet en sådan form,
att tryckspänningar skulle uppstå i centrum vid
av-kjiningen under härdningsproceduren.
Beträffande värmebehandling påpekade ing.
Boestad, att anlöpningstemperaturen givetvis får hållas
mycket låg för att materialet skall få de höga
hållfasthetssiffror som rotorerna uppvisat. Sålunda är
den endast 300° vid brotthållfasthet av 170 kg/mm2.
Vid så låga temperaturer är materialets krypgräns så
hög, att de vid härdningen på grund av ämnets form
i centrum alstrade dragspänningarna endast mycket
långsamt försvinna genom krypning. Det hade
därför i vissa fall föreskrivits osedvanligt lång
anlöp-ningstid, 48 tim. Ett rotorämne hade undersökts
beträffande dessa härdspänningar på det sättet, att
ämnet söndersvarvades successivt och osymmetriskt.
Mellan varje avsvarvning kontrollerades vissa
dimensioner. Inget utslag hade erhållits, trots att metoden
bör medge en noggrannhet på mindre än 10 kg/mm^.
Olyckligtvis visade sig detta ämne icke ha tagit full
härd i centrum, varför provet kan vara missvisande.
I allmänhet har vid provstänger uttagna ur ämnenas
kärnor icke erhållits lägre draghållfasthet än från
prov tagna vid periferien. Vidare påpekades att vid
uttagning av en provstång eventuella härdspänningar
försvinna.
Beträffande proportionalitets- och utmattningsgräns
påpekades, att det fall av utmattning vid påkänning
nära sträckgränsen vid ifrågavarande hårda material
som här föreligger, är så speciellt, att man endast kan
rätta sig efter direkta prov.
Ing. Lindblom frågade om icke
röntgenundersökningar eller elektromagnetisk avlyssning av
inhomogeniteten i materialet kunde ifrågakomma.
Prof. Odqvist frågade om föredragshållaren ville
av de gjorda erfarenheterna dra den slutsatsen, att
teorien om summa elastiskt arbete som avgörande för
utmattning vore den riktigaste.
Ing. Boestad ville inte taga ställning till vilken
teori, som vore riktigast, men ansåg det vara klokt
att använda denna teori, Beltramis, emedan den ledde
till att rotorerna skulle utföras slankare än enligt
övriga teorier. Säkert vore det bäst ju mer
prov-stångslik en rotor kunde göras.
Dr Kjerrman framhöll med anledning av ing.
Lindbloms fråga, att dr Berthold vid Reichsröntgenstelle
i Berlin vid förfrågan meddelat, att icke ens flakes
kunde fastställas. Det förelåg därför mycket små
förhoppningar att kunna nå ett fullt säkert resultat
i föreliggande fall. På grund av formen på rotorn var
det också omöjligt att använda någon magnetisk
metod.
Prof. Dahl frågade om någon räknat på
möjligheten att använda lättmetall. Vissa legeringar ha ju
så höga hållfasthetssiffror i förhållande till spec.
vikten att de i vissa fall, såsom för fläkthjul, äro
överlägsna stål.
Ing. Boestad svarade att det är möjligt att duralium
och elektron i klena dimensioner kan få så höga
hållfasthetsvärden, att de ligga lika gynnsamt som stål i
fråga om förhållandet mellan hållfasthet och spec.
vikt. Däremot ligga de icke så bra till när det är
fråga om så pass grova dimensioner som här. Men
även om så skulle vara, tillkommer den
omständigheten att cellen redan är av lättmetall. Om man
därför skulle övergå från stål till lättmetall blir cellens
vikt relativt rotorvikten 3 à 4-faldigad. Vid
beräkningen av rotorn måste man utgå från cellen, och är
den tyngre ökas erforderliga materialmängden i rotorn
mycket hastigt och tillåtliga varvtalet får sänkas.
134
17 sept. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
