Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Krav ha sålunda höjts på den tyskorienterade
Volde-maras’ återkallande.
Memelfrågan har uppförts på dagordningen. Vid
de i december förrättade valen i det autonoma
området erhöll det tyska, dvs. nationalsocialistiska
partiet en överväldigande majoritet. Detta innebar intet
oväntat, då ju områdets befolkning är övervägande
tysk. Märkligare är att, liksom tidigare i Danzig, en
faktisk samordning med tysk förvaltning äger rum,
utan att de litauiska myndigheterna på allvar söka
hindra detta. Eventuellt kan en proklamation av
områdets återinförlivning med Tyska riket när som
helst äga rum. Sannolikare är dock att Memel-frågans
lösning kommer att ingå i en allmän uppgörelse
Polen—Tyskland—Litauen.
Det kritiska läget i Östeuropa sträcker självfallet
sina verkningar över Östersjön. Det är mot denna
bakgrund man får se de finsk-svenska förhandlingar
rörande gemensamma åtgärder för Ålandsöarnas
försvar, varom en officiell kommuniké utfärdades den 6
november. Med största säkerhet skulle ett
motsvarande avtal trätt i funktion, om septemberkrisen
resulterat i ett europeiskt stormaktskrig. Med dessa
Ålandsförhandlingar är frågan om revision av 1921
års internationella konvention rörande öarnas
neutralisering uppförd på dagordningen. Frågan om dess
ersättande med en ny uppgörelse är av synnerligen
komplicerad natur, desto mer som den även nära
berör Ålandsbefolkningens internationellt garanterade
autonomi. Som ett steg i riktning av enhetliga
grundsatser för Nordens försvar äro emellertid dessa
förhandlingar av utomordentlig vikt.
Talet om ett oberoende Ukraina.
Det är icke någon tillfällighet att den tyska
offentligheten under de senaste månaderna ivrigt
sysselsatt sig med Ukraina-frågan. Ett oberoende Ukraina
existerade som bekant, delvis under tyskt skydd,
1918—19. Ingen kan heller med fog förneka tillvaron
av en särskild ukrainsk (lillrysk) nationalitet eller
av en verklig folkstämning för oberoende. Tysklands
intresse av en oberoende ukrainsk stat, där tysk
företagsamhet fritt skulle kunna göra sig gällande, och
varifrån Tyskland skulle kunna hämta rikliga
mängder av livsmedel och industriella råvaror, ligger också
i öppen dag. Till yttermera visso har detta mål för
tysk politik öppet proklamerats både av Hitler själv
samt av nationalsocialismens övriga ledare. Å andra
sidan är Ukraina som råvarukälla och strategisk
trygghetsbas av vital betydelse även för
Sovjetunionen. Frågans aktualisering har i närvarande läge
huvudsakligen en framtidsbetydelse. Men det är fullt
möjligt att den inom jämförelsevis kort tid tager
formen av en allvarlig konflikt.
Antisemitisk framstöt i Tyskland, dess
återverkningar.
Tyskland har under det senaste kvartalet i
utrikespolitiskt hänseende i stort sett nöjt sig med att
inhösta frukterna av sin diplomatiska seger i München.
Men om någon avspänning kan det icke vara tal. I
ett anförande i Saarbrucken den 9 oktober förebådade
Hitler fortsatt utbyggande av befästningslinjerna i
väster samt undanbad sig i ganska bryska ordalag
utländsk inblandning i Tysklands förhållanden.
Kolonialkravet har också upprepade gånger framförts,
numera motiverat snarare med prestige- och
rättssynpunkter än med ekonomiska behov. Dessa
vädjanden ha ej heller saknat genklang i England. Vad som
emellertid försvårat samförståndet är framför allt de
nya tyska åtgärderna mot judarna. Sedan en judisk
yngling i Paris den 7 november förövat ett attentat
på tyske ambassadsekreteraren von Rath, vilken
därefter avled av sina sår, tillgrepos den 9 och 10
november våldsamma repressalier mot judarna i Tyskland,
innebärande bl. a. plundring av judiska affärer och
nedbrännande av synagogor. Därefter pålades ett
skadestånd på en milliard mark på judisk egendom i
Tyskland, varjämte ytterligare inskränkningar i
judisk näringsfrihet genomfördes. Dessa åtgärder ha
i synnerhet i de anglosaxiska länderna väckt stark
indignation och tillsvidare i hög grad försvårat alla
engelsk-tyska uppgörelser. De ha även i hög grad
aktualiserat frågan om internationella hjälpaktioner
med statligt stöd för de tyska judarnas emigration.
Ribbentrop i Paris.
Om på detta sätt förhållandet England—Tyskland
blivit kyligare har man i stället — i varje fall från
tysk sida — gjort stora ansträngningar för att skapa
bättre förståelse Frankrike—Tyskland. I såväl Hitlers
som andra tyska ledares anföranden har Frankrike
alltid omtalats i de mest aktningsfulla och
sympatieka ordalag. Man synes ha räknat särskilt på
ministerpresident Daladiers sympatier sedan
Mün-chen-dagarna och utrikesminister Bonnets försiktigt
utjämnande statskonst. I slutet av november avlade
även Tyska rikets utrikesminister von Ribbentrop
ett besök i Paris, där han med sin kollega Bonnet
avtalade en allmän vänskapsförklaring, ungefärligen
motsvarande den som Hitler och Chamberlain
under-skrevo i München den 30 september. Det återstår
ännu att se, vilka praktiska konsekvenser denna gest
kan komma att få.
Den franska folkfrontens sprängning, misslyckad
generalstrejk.
Dessa livaktigare tysk-franska förbindelser
sammanhänga otvivelaktigt nära med den inre
utvecklingen i Frankrike, där folkfrontspolitiken nu
praktiskt taget likviderats. Den 5 oktober hemförlovades
franska parlamentet, sedan Daladiers regering fått
vittgående fullmakter att dekretvägen genomföra en
finansiell och ekonomisk reorganisation. Under
samma månad gick även folkfronten tillbaka vid
fyllnadsval till senaten, och Daladiers politik fick
förtroendevotum av den radikalsocialistiska
partikongressen i Marseilles. I början av november ersattes
också finansminister Marchandeau med den starkt
"borgerlige" Reynaud. Någon vecka senare följde
en rad ganska drastiska regeringsdekret, vilka bl. a.
inneburo förlängd arbetstid, talrika skattehöjningar,
skärpt kontroll över utlandsinvandringen m. m.
Denna politik framkallade våldsam reaktion både
inom den politiska folkfrontsvänstern och i franska
fackföreningskretsar, där man ansåg sig berövad hela
vinsten av folkfrontssegern från 1936.
Kommunisterna krävde generalstrejk, och slutligen
proklamerades också en dylik av C. G. T. (Conféderation
Géne-rale du Travail), vars chef Jouhaux trädde i spetsen
för aktionen. Enligt planen skulle även
statsanställda strejka. Det hela blev emellertid ett full-
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
