Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 21 jan. 1939 - Stil och form hos industrialster, av Alvar Lenning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
och att det konstnärliga värdet sitter kvar även där
artiklarna reproduceras i hundratusentals likadana
exemplar. Nämligen just därför, att konstnären, eller
vi kunna ju säga maskinarkitekten, hela tiden haft
reproduktionen i sikte. En reproduktion däremot av
en om än aldrig så förnämlig oljemålning kan icke
bli fullödig konst därför att reproduktionen aldrig
kommer upp i nivå med originalet, all modern
tryckeriteknik till trots. På tal om tavlor, nog är
utformningen av en modern automobilexteriör en mera
fordrande konstutövning än att måla en ordinär
landskapsbild i olja? Enligt min mening har tavlan
endast ett värde framför bilen, nämligen att vara unik.
Men detta är ett samlarvärde, en kuriositetsegenskap,
som icke får förväxlas med konstvärdet. Jag vill
alltså efterlysa en mera liberal uppfattning om vad
som skall räknas som konst, nämligen så att vi få
den industriella konsten erkänd och uppskattad, en
konst, vars syfte är en efter material, användning och
ekonomi vackert anpassad yttre gestaltning av våra
bruksföremål.
Under de sistförflutna tio åren har det, som alla
veta, hänt åtskilligt både på arkitekturens och
konstindustriens område. Jag syftar då på
funktionalis-men, funkisen på gott och ont. Yi ha upplevt en
komplett stilkantring, som åtminstone haft det goda
med sig, att den rätt plötsligt uppväckt allmänhetens
stilmedvetande fastän den goda smaken i detta
yrvakna tillstånd icke alltid hunnit göra sig gällande.
Man får nog skilja på funktionalismen såsom idé och
funkisen såsom stilart. Stilarten funkis föreställer
jag mig har haft sin egentliga upprinnelse i
upptäckten av ett nytt material, den armerade betongen.
Detta material är visserligen teoretiskt sett rätt
gammalt, men först i början av 1920-talet kom man till
klarhet om, vilka nya konstruktiva stilmöjligheter den
armerade betongen i själva verket medgav. Man
hade här ett material av utomordentlig styrka och
formbarhet, som medgav helt nya byggnadsformer än
de traditionella. Den balans och proportion, som trä
och byggnadsstenar dittills påtvingat arkitekterna,
befanns plötsligt överflödig, och det blev i ett slag
modernt att visa hur överflödig den var och att
excellera i fribärande konstruktioner både som en
demonstration av och utmaning mot materialets hållfasthet.
Den funktionalistiska utnyttningen av materialet hade
härigenom fött fram funkisstilen, vilken sedan
trängde in på alldeles främmande områden.
Betongen är nu visserligen formbar, men inte
formbar hur som helst. Eftersom betong gjutes i
träformar, vilka bestå av raka bräder, komma formerna
att karakteriseras i huvudsak av plana och
cylindriska, sålunda utbredbara ytor, alltså i
projektion raka linjer och cirkelbågar. När denna stilart
började appliceras på möbler, så skedde detta ofta
utan större hämningar och ofta med totalt
negligerande av de naturliga fordringarna på hållfasthet,
symmetri och balans. Funkisen slog med andra ord
över och blev dekadent. Trä är dock något annat än
betong.
Funkisens stora svaghet är den, att den i längden
blir ointressant genom sin fattigdom på former. Man
fick därför bemöda sig om att exponera vackra
materialytor, fria och ostörda av lösa dekorationer.
Den nya lackeringstekniken, det rostfria stålet,
för-kromningen etc. blevo hjälpmedel som funkisen tog i
sin tjänst, ibland utan alltför mycken urskillning.
Sedan några få år tillbaka äro vi emellertid inne
på en reaktion, icke mot funktionalismens idé utan
mot funkisstilen. Reaktionen riktar sig
huvudsakligen mot funkisens överdrifter, men också mot stilen
såsom sådan. Det synes förhålla sig med stilar
alldeles som med tonkompositioner — man tröttnar på
dem om de övergå till schlagers. Vad funkisen
saknar är plasticitet, linjespel, omväxling, rymdkaraktär.
Det är en tämligen lättjefull konst, funkiskonstnärens,
tycker man. Denne behöver icke bekymra sig om
tredje dimensionen och hans viktigaste kunskap är
att känna till vilka linjer och kurvor som äro
till-låtna resp. höra till de förbjudna. Likafullt får man
inte förbise eller ringakta det nydanande hos en del
funkiskompositioner.
Nu kan man lägga märke till en plasticitetens
renässans, en strävan att bättre tillvarataga olika
materials naturliga formmöjligheter (det är nämligen
endast de plana och släta ytorna som "kunna tala")
medan på samma gång enkelhetskravet utgör det
värdefulla arv, som funkisen lämnat efter sig i det
allmänna medvetandet.
Den nya plasticiteten torde åtminstone delvis vara
influerad av den amerikanska strömlinjestüen, vilken
som namnet antyder har härletts ur strömlinjeformen.
Strömlinjeformerna räkna, som man väl förstår, sitt
ursprung från de aerodynamiska fordringarna på
flygkroppar och automobilkarosserier och
sammanhänga sålunda med tillkomsten av de slutna vagnarna
för" ett dussintal år sedan. Här ha vi sålunda
återigen ett tekniskt underlag för en ny stilriktning.
Strömlinjeformen var ursprungligen, alldeles som
funktionalismen hos oss, en funktionsmässigt
betingad enkel teknisk form, men övergick mycket
snart till en stilriktning, som tillämpades på alla
möjliga föremål, som ingenting ha med aerodynamik
att skaffa, exempelvis strykjärn och dammsugare.
Härom är intet ont att säga och ingenting vi böra
förlöjliga oss över, vi med vår funkisstil, som sällan
har något samband med funktion. Det är bara
stilbeteckningarna, som äro en smula löjliga. Kalla den
ena exempelvis för amerikansk plastik och den andra
för europeisk planstil, så försvinner den löjliga
aspekten med ens. Strömlinjestilen är
amerikanarnas funkis, fastän den råkat bli rund i stället för
fyrkantig. Den funktionalistiska grundidén är
gemensam för dem bägge.
Strömlinjeformen är en i Amerika tämligen
kommersiellt betonad stilriktning. Kommersiellt därför,
att den blivit ett medel att fånga allmänhetens
köpintresse samt därför, att den hittills erbjudit
tillräckliga variationsmöjligheter att åstadkomma
årsmodeller, inte bara av automobiler och radioapparater
utan också exempelvis av kylskåp, tvättmaskiner och
kameror. Även här ha nya tekniska hjälpmedel
spelat in. Strömlinjestüen har möjliggjorts genom
pressgjutningstekniken, de nya syntetiska
formmassorna såsom bakelit, trolit, vinylit och allt vad de
heta, kopieringsfräsmaskinerna, framställning av
formverktyg genom prägling etc. Denna
strömlinjeform har ingått förbund med en från Europa
importerad förmildrad funkis och sätter sin prägel
på snart sagt alla nyttighetsartiklar. Det är inte
något tvivel om, att denna amalgamerade stil äger en
större rikedom på former och en större
anpassningsförmåga efter materialet än vår gamla funkis och att
den i måttfull tillämpning också tillfredsställer ögat
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
