Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 28 jan. 1939 - Kolmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
vakisk koks har även under 1938 framgångsrikt
uppträtt på den svenska marknaden i konkurrens med
kartellkoksen. Allteftersom prisnivån sjunker
försämras dock möjligheterna för denna koks, att, med
hänsyn till den långa transportvägen, göra sig
gällande i konkurrensen.
Utsikterna för år 1939.
Att bedöma utsikterna för 1939 är vanskligt,
vanskligare än vid något tidigare tillfälle. Liksom på det
politiska området kan vad kol beträffar praktiskt
taget vad som helst inträffa. Den ena ytterligheten
betecknas av en internationell kolkartell mod fast
reglerade kolpriser och med en sannolik konservering
av nuvarande höga prisnivå, den andra av en
sub-ventionering av den engelska kolexporten med ett
priskrig som följd. Ett tredje alternativ är givetvis
en fortsättning av den prispolitik, som de engelska
kontrollorganen tillämpat under 1938.
Det har varit ytterligt svårt att erhålla några
tillförlitliga upplysningar beträffande resultatet av de
sedan lång tid tillbaka pågående underhandlingarna
rörande en internationell kolkartell. Att man kommit
ett gott stycke på väg torde det emellertid icke råda
något tvivel om. Liksom vid alla
kartellunderhand-lingar ligger den största svårigheten i fastställandet
av kvoterna för de olika exportländerna. England
lär, enligt uppgift, ha gjort anspråk på en kvotandel,
som icke grundar sig på dagens förhållanden utan på
de förhållanden, som rådde på den tid, då den
engelska kolexporten intog en mera dominerande ställning.
Tyskland har naturligtvis icke kunnat godtaga denna
inställning utan hävdat, att 1937 års siffror böra
läggas till grund för kvotberäkningen. Man torde
emellertid kunna utgå ifrån att den senaste tidens, delvis
av interna transportsvårigheter förorsakade,
tillbakagång i kolexporten försvagat tyskarnas ställning.
Att Polens övertagande av Teschenområdet bidragit
till att komplicera förhandlingarna, kan man även
taga för givet. För Polen måste det vara av allra
största vikt att genom ökad export trygga
avsättningen av åtminstone en del av den nytillkomna
produktionen.
Betraktar man de olika alternativen från
köparesynpunkt finnes det ingen anledning att dölja, att
man helst skulle se det andra alternativet, med ökad
aktivitet från engelsk sida, realiserat. Detta mindre
för det sannolikt ganska snabbt övergående
tillståndet av abnormt låga kolpriser än för att en dylik
utveckling säkerligen skulle påskynda den i England
inom kolindustrien sedan lång tid tillbaka i
förhållandevis långsamt tempo fortgående rationaliseringen,
varigenom man, om en internationell kolkartell senare
kommer till stånd, kan hoppas, att prisnivån kommer
att stabiliseras vid en lägre nivå, än om en
kartellöverenskommelse nu träffas utan föregående priskrig.
I det senare fallet kan man nämligen med ganska
stor säkerhet utgå ifrån, att det blir
produktionskostnaderna i de minst ekonomiska engelska gruvorna,
som komma att läggas till grund för fixeringen av
kolkartellens priser •— ett förhållande som
otvivelaktigt betyder, att kolpriserna för lång tid framåt
komma att bindas vid en oberättigat hög nivå.
Om man såsom opartisk iakttagare försöker bilda
sig en uppfattning om den engelska kolexportens
framtid, kommer man till det resultatet, att, därest
England ej är berett att genom ett hänsynslöst pris-
krig återerövra förlorade marknader, det synes
naturligast att snarast möjligt biträda en internationell
kolkartell på de villkor, som kunna uppnås, även om
dessa kunna förefalla hårda nog sedda mot
bakgrunden av Englands tidigare ställning som
kolexporte-rande land. Fortsätter man att låsa fast kolpriserna
vid en hög nivå, kommer den engelska kolexporten
med allra största sannolikhet att år från år förlora
ytterligare mark till konkurrenterna.
Kontrollkommittéernas prispolitik är givetvis från deras synpunkt
sedd både naturlig och riktig. De ha tillkommit på
statligt initiativ med syfte att höja kolpriserna till
en sådan nivå, att industrien icke blott kan betala
arbetarna skäliga löner utan därutöver lämna en
rimlig avkastning på investerat kapital. Skall man vara
rättvis måste man t. o. m. erkänna, att uppgiften att
hålla tillbaka prisfallet lösts mera framgångsrikt än
vad som för ett år sedan ansågs troligt. Det har
sålunda visat sig möjligt att få en anmärkningsvärt
god kontroll över prisutvecklingen. Att så kunnat
ske endast till priset av minskad brytning och export
är medaljens frånsida. Förespråkarna för den
nuvarande försäljningspolitiken anse, att man bör gå
vidare på den väg, som beträddes 1933, då England genom
handelsavtal tillförsäkrade sin kolindustri viss andel
i de avtalsslutande, bl. a. de skandinaviska, ländernas
kolimport. Ur engelsk synpunkt har man hittills haft
enbart glädjande erfarenheter av dessa avtal. För
närvarande torde ungefär en tredjedel av den
engelska kolexporten vara säkrad tack vare dem, men fråga
är väl, om man kan komma nämnvärt längre med
denna metod.
Inom vissa exportörkretsar har man den cyniska
inställningen, att subventionerade exportpriser väl må
komma till användning, när det gäller att återvinna
förlorade marknader i länder med vilka handelsavtal
icke slutits, men däremot icke vid försäljning till
länder med vilka avtal redan finnas. Då ett dylikt
handlingssätt skulle stå i klar strid mot de utfästelser
beträffande ensartad prissättning för alla
exportmarknader, som från engelskt håll lämnades vid avtalens
undertecknande, torde man kunna utgå ifrån, att en
dylik åtgärd icke kan bli aktuell.
Man hör ofta från engelskt håll uttalanden om, att
det icke tjänar någonting till att med hjälp av
subvention taga upp kampen om exportmarknaderna,
enär en reduktion i de engelska priserna genast
kommer att medföra motsvarande sänkning i
konkurrenternas priser. Det är givet, att ett dylikt resonemang
äger sin riktighet intill en viss punkt. När denna
uppnåtts, blir det en fråga om de starkaste
ekonomiska resurserna, och på vilken sida dessa finnas,
behöver man ju icke tveka om. Att ett priskrig
kommer att kräva mycket stora offer i förhållande till nu
rådande prisnivå för exportkol är tydligt, men man
bör då icke glömma, att denna ligger åtskilligt över
toppnivån under föregående boom.
En övergång till en mera aktiv kolpolitik synes
emellertid fordra en omläggning i det traditionella
engelska tänkesättet och ett accepterande av den
inställning, som man i Tyskland och Polen sedan
länge haft till kolproblemet. Där har man funnit det
fördelaktigare att upprätthålla en kolexport även till
förlustbringande priser, dels på grund av att man
därigenom fått in utländska valutor, dels emedan man
ansett den vara det billigaste botemedlet mot
arbetslöshet. Man menar vidare, att den, tack vare expor-
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
