Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 11 febr. 1939 - John Andersson †, av Harald Norinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
John Andersson †.
Onsdagen den 1 februari avled på sin egendom
^Vallstanäs Säteri vid Väsby ingenjören B. John F.
Andersson i en ålder av nära 77 år. Ur flera
synpunkter var det en märklig levnadsbana, som avslöts med
ingenjör Anderssons bortgång.
Helt på egen hand hade han skaffat sig sin
utbildning och skapat sin ställning. Han genomgick
Kungl. Flottans skeppsgosseskola i Karlskrona åren
1877—80 och därefter lägre och högre minskolan.
Från flottan övergick han direkt till anställning i
Stockholms Bell telefon a.-b., där han var anställd
under åren 1885—91. I detta företag tjänstgjorde
han dels som överingenjörsassistent och dels som
stationsföreståndare. Under sina första år 1885—86 i
Bellbolaget studerade ing. Andersson som extra elev
vid Tekniska högskolan i tillämpad fysik under
professor Dahlanders ledning. År 1891 övergick han till
statens nystartade telefonföretag och var dels
arbetsledare, dels rikstelefonombud i Stockholms distrikt
1892—1896. Under världsutställningen i Paris
anförtroddes ingenjör Andersson att utföra Telegrafverkets
kabelarbeten mellan de svenska avdelningarna. Sin
anställning i Telegrafverket lämnade ing. Andersson
1901, då han startade en egen elektroteknisk byrå.
Ingenjör Andersson var en av stiftarna av A.-b.
Svensk Normaltid och dess verkställande direktör
ända till sitt frånfälle.
Som praktiskt arbetande tekniker förvärvade
ingenjör Andersson tidigt en omfattande erfarenhet i
fråga om telefonanläggningar och särskilt i fråga om
kabelarbeten, men hans betydande insats faller på ett
annat område: åskledaretekniken.
Enligt vad han själv berättat, var det en personlig
upplevelse, som förde honom in på åskledarefrågorna.
Han råkade befinna sig i närheten av en flaggstång,
vilken splittrades av blixten utan att han skadades,
och detta blev incitament nog för ett fast beslut att
om möjligt söka ägna sig åt åskledarefrågorna.
Redan under sin anställning i Bellbolaget började
ingenjör Andersson sysselsätta sig med
åskskyddsfrågor, och han anförtroddes bl. a. ledningen av
företagets åskledareavdelning.
Genom ett flertal studieresor till Danmark, Tysk-
land, Belgien, Frankrike och England skaffade sig
ing. Andersson en omfattande erfarenhet i fråga om
de olika principer, som tillämpades för
åskledareanläggningar.
Ingenjör Andersson beklagade ofta, att det på sin
tid erbjöd mycket stora svårigheter att tränga
djupare in i åskledareproblemet främst därför att
litteraturen på området var så knapphändig. För honom
själv hade det bekanta arbetet av Sir Oliver Lodge:
"Lightning conductors and Lightning Guards"
(London 1892) haft stor betydelse.
Ingenjör Andersson sade sig under sin verksamhet
som åskledarekonstruktör ha projekterat cirka 2 000
anläggningar.
Ingenjör Anderssons åskledarekonstruktioner
till-drogo sig på sin tid stor uppmärksamhet; han erhöll
exempelvis såväl på Stockholmsutställningen 1897
som på världsutställningen i Paris år 1900 högsta pris
för åskledarekonstruktioner.
Under sitt sysslande med åskledarefrågor kom ing.
Andersson allt mer till insikt om, att detta område
behövde ett effektivt stöd, vilket skulle ha till syfte att
befrämja ett omfattande forskningsarbete. Först
genom ett sådant kunde man skapa säkra grunder för
lösningen av åskskyddsproblemen i mera vidsträckt
bemärkelse. Denna hans framsynta inställning till
ett speciellt och viktigt område inom elektrotekniken
tog en storslagen form, då han år 1918 jämte sin
maka till Uppsala universitet gav en donation för
inrättandet dels av en professur, benämnd: Svea och B.
John F. Anderssons professur i elektricitetslära, med
särskild hänsyn till atmosfäriska urladdningar, dels
av en institution för befrämjande av
forskningsverksamheten. Det tillsågs i donationsbestämmelserna
att lärostolen skulle utgöra en ren
forskningsprofessur, inriktad på åskforskning. Samtidigt
överlämnade han den av honom år 1901 grundade
åskledare-kontrollanstalten till en särskild stiftelse med uppgift
att befrämja praktisk forskning på området.
Donationsbeloppet uppgår f. n. till nära 800 000
kronor och utgör en av de största donationerna för
en professur vid Uppsala universitet.
Statsmakterna insågo vikten av att syftet med
donationen borde förverkligas i så stor omfattning som
möjligt och genom tillskott från statemedel inrättades
därför som bekant 1931 den förutnämnda professuren
jämte ett institut för högspänningsforskning. Genom
beslut av 1938 års riksdag överfördes även den
förutnämnda åskledarekontrollanstalten som en särskild
avdelning till institutet.
Trots sitt speciella ocli levande intresse för
åskfrå-gor hade ingenjör Andersson även tid till övers för
andra tekniska problem. Han har under den tid han
själv brukade sin egendom, Wallstanäs (1912—1931),
nedlagt mycket stora kostnader på lantbrukstekniska
förbättringar och sysslat med uppfinningar på
området bl. a. apparat för torkning av avmejad säd,
halm-konserveringsapparat och mjölkkonserveringssystem
genom kolsyra, m. m.
Personligen var ingenjör Andersson en sällskaplig
och underhållande man. Han var kraftfull och orädd
och hävdade med all sin vitalitet den åsikt han ansåg
vara riktig.
Harald Norinder.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
