Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 18 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Erik Löfgren - Diskussion, av Nils Malm, G. W. Stenholm, Hugo Månsson, Herman Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
omfattning, skaffar sig kännedom om de offentliga
föreskrifter rörande drift av elektriska anläggningar,
som äro eller bliva utfärdade.
Sekreteraren i Riksförsäkringsanstalten,
jur. kand. G. W. STENHOLM:
Vi ha ju i det första inledningsföredraget fått en
framställning om det rättsliga läget, och vi ha fått
klart för oss, att på det industriella området är i
allmänhet förutsättningen för att ansvar skall inträda att
vållande föreligger. Detta överensstämmer med
allmänna rättsregler och skulle gälla, även om det icke
funnits några speciella bestämmelser rörande det
område, som vi här syssla med. Nu ha vi emellertid
särskilda bestämmelser rörande arbetarskydd, vilka
egentligen icke komma med något nytt i fråga om själva
rättsgrundsatserna men som däremot kunna sägas
accentuera dem och möjligen även i vissa fall
föranleda, att fordringarna kunna bli något strängare än
om inga sådana bestämmelser hade funnits. Jag syftar
nu på ett stadgande i den grundläggande
författningen på detta område, som väl torde vara känt för
de flesta närvarande, nämligen arbetarskyddslagen.
I 3 § av denna lag ha vi en bestämmelse, som säger
att arbetsgivaren är pliktig att iakttaga allt, som i
avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller
eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan
anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta
arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Mot
bakgrunden av denna bestämmelse blir det då, som man
i det särskilda fallet bedömer arbetsgivarens
ansvarighet.
En fråga, som en arbetsledare i högre eller lägre
ställning gör sig, blir då naturligtvis: vad är det som
skäligen kan anses vara av nöden? På det kan jag endast
svara, att detta kan vara nog så kinkigt att avgöra i
det särskilda fallet. Många ingående överläggningar
kunna erfordras, innan man anser sig kunna avgöra,
vad som just i det föreliggande fallet hade bort
iakttagas. Men vi ha en allmän måttstock, såsom redan
framhållits i det första föredraget. Man kan på detta
område uttrycka den på följande sätt: ansvarigheten
bedömes efter vad som kan anses åligga en normalt
omtänksam och kunnig arbetsledare. Man driver med
andra ord inte upp fordringarna alltför högt ■— man
fordrar inte någon särskilt hög grad av omtänksamhet
— och man prutar inte heller på den för mycket, utan
man försöker så att säga få en normal måttstock, som
man lägger till grund för hela bedömningen.
Efter dessa mera allmänna påpekanden skall jag
anföra några speciella synpunkter, som väl rätt ofta
framträda i praktiken. Närmast gäller det då, i vad
mån de allmänt gällande normerna påverkas av
förhållandet till den särskilda tillsyn över föreskrifternas
efterlevnad, som utövas genom samhället, eller med
andra ord till yrkesinspektionsverksamheten.
Yrkesinspektionen har ju till uppgift att övervaka de olika
arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad. Det skall
den i första hand göra genom att lämna arbetsgivarna och
arbetsledarna anvisningar om hur de skola förfara för
att anses ha på riktigt sätt efterföljt de gällande
bestämmelserna.
Vi tänka oss nu, att en yrkesinspektör kommer och
besöker en fabrik. Han går igenom fabriken och
meddelar en hel del anvisningar. Det torde vara en icke
ovanlig uppfattning bland arbetsgivare och
arbetsledare, att om man nu bara ställer sig dessa
anvisningar till efterrättelse och gör de rättelser som
rekommenderats, är därmed saken klar, så att arbetsgivaren
har fullgjort vad som åligger honom och kan vara lugn
till nästa inspektionstillfälle. Men den uppfattningen
är fullkomligt felaktig. Här gäller det återigen att
erinra sig det stadgande, som jag nämnde. Det
innefattar icke blott den där satsen om ansvarighet utan
säger också något därutöver, nämligen att
arbetsgivaren först och sist är den ansvarige beträffande
arbetsförhållandena på hans arbetsställe. Vi tänka oss, att
yrkesinspektören just har lämnat fabriken och att det
inträffar ett olycksfall på en avdelning, som han
kanske passerat igenom. Den anordning, som förorsakat
olycksfallet, har han inte sagt något om. Det kan ju
tänkas, att arbetsgivaren åberopar detta förhållande
och anser sig på grund därav vara fri från ansvar.
Det håller dock icke streck annat än under särskilda
förhållanden, som jag strax skall återkomma till, utan
i allmänhet gäller det, att arbetsgivaren i alla
avseenden är ansvarig för arbetsförhållandena i sin
anläggning, oavsett om han haft ett eller flera besök av
representanter för det statsorgan, som har till uppgift
att handhava övervakningen.
Det är också ganska naturligt att så är
förhållandet. Med det alltjämt begränsade antal arbetskrafter,
som vi ha för denna övervakning, finns det ingen
möjlighet att ägna en så ingående tillsyn åt alla
arbetsställen, som skulle vara erforderlig för att man
skulle kunna förklara, att i och med att en inspektion
skett, så länge inga förändringar inträffat och
arbetsgivaren iakttar vad som därvid anvisats, skulle han
vara fri. Därtill kommer också, att man i många fall
icke kan komma underfund med alla de
olycksfallsrisker som förefinnas utan ett grundligt studium av
förhållandena. Dessutom kunna ju förhållandena ändras i
och med att yrkesinspektören vänder ryggen till. Man
kanske tar itu med ett nytt arbete, och det kan
därigenom uppstå en ny risk, som yrkesinspektören icke
haft tillfälle att bedöma. För en sådan risk kan han
omöjligen ge någon satisfaktion på förhand. Man kan
ju i detta fall erinra om byggnadsföretagen, där
arbetsförhållandena och med dem även riskerna ändras från
dag till dag, ja, i många fall från timme till timme.
Vid dessa företag finns det således ingen möjlighet ens
för en mycket stark och mycket ingående övervakning
från den samhälleliga myndighetens sida att ge
anvisningar för alla olika fall. Summan blir sålunda, att
det är nödvändigt att arbetsgivaren alltid bär ansvaret
för arbetsförhållandena.
Men nu återkommer jag till den situationen, att det
har skett en inspektion. Naturligtvis måste man anse,
att om ett visst förhållande därvid har kommit under
övervägande och t. e. frågan om ett skydd vid en
maskin eller frågan om riskerna vid en arbetsmetod har
diskuterats och vederbörande inspekterande
befattningshavare har givit ett klart besked, att man bör
förfara på ett visst sätt, så får det anses vara
tillfredsställande, om hans anvisningar iakttagits. Om en
olycka likväl inträffar, kommer naturligtvis
arbetsgivaren under alla förhållanden att bli fri. Om
förhållandet har varit under övervägande och
arbetsgivaren därvid lojalt har efterkommit de anvisningar, som
kunna ha givits, drabbas han alltså ej av ansvar, men
däremot räcker det inte med att yrkesinspektören
passerat genom avdelningen utan att göra anmärkning.
Som jag nyss nämnde, är yrkesinspektionens
verksamhet i främsta rummet konsulterande och
upplysande. Den lämnar antingen muntliga anvisningar,
eller också, om det gäller viktigare frågor, skrivas
anvisningarna in den inspektionsbok, som åtminstone vid
större arbetsställen skall förefinnas. Är det några
frågor, som kräva ett ytterligare övervägande från
yrkesinspektörens sida, går det så till, att han
formulerar sina anvisningar, när han kommer tillbaka till
sin expedition, och de utsändas alltså i form av ett
skriftligt meddelande till företaget.
När vi ha att skärskåda det rättsliga läget,
uppkommer också frågan: ha dessa anvisningar någon rättslig
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
