Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 18 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Erik Löfgren - Diskussion, av Nils Malm, G. W. Stenholm, Hugo Månsson, Herman Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
betydelse? Det heter ju "anvisningar", och lämnas
yrkesinspektörens uttalanden endast i form av
anvisningar, betraktas de ur rättslig synpunkt som sädana
eller äro med andra ord icke obligatoriska. Om
arbetsgivaren underlåter att följa dem, är det icke
straffbelagt. Men ha då dessa anvisningar ingen rättslig
betydelse? Jo, de kunna få ganska allvarliga
verkningar, nämligen i det fall att ett olycksfall inträffar.
För ungefär femton år sedan hade vi ett rättsfall,
som klart belyser de rättsliga konsekvenserna av
uraktlåtenheten att följa yrkesinspektörens anvisningar.
Om jag minns rätt, gällde det en cirkelsåg, för vilket
det bl. a. föreskrivits ett s. k. överskydd över klingan.
Detta överskydd hade en gång satts upp, men sedan
hade det hissats för högt upp, så att det icke längre
hade någon skyddsfunktion, och en snickare som skulle
använda sågen skadades — han fick några fingrar
avklippta eller något dylikt. Han fick naturligtvis ut
sin försäkring, men som vi veta täcker denna icke hela
den förlust som drabbar arbetaren. Mannen
anhängig-gjorde då åtal mot arbetsgivaren för att få fullt
skadestånd, och rättsfallet vandrade genom alla instanserna.
I häradsrätten blev företaget frikänt och likaså i
hovrätten, men i högsta domstolen förklarades företaget
vara ersättningsskyldigt.
Det är högst intressant att se hovrättens motivering
för frikännandet och högsta domstolens för dess beslut
att ålägga företaget ersättningsskyldighet. Där bröto
sig tydligt mot varandra den äldre principen och den
nya, strängare princip, som vid den tiden började
länkas in i rättstillämpningen. För att
skadeståndsskyldighet skulle uppstå ville hovrätten fordra, att vad i
målet förekommit skulle ha givit vid handen, att den
uppkomna skadan föranletts genom att anordningar av
föreskriven art icke iakttagits. Detta ansågs icke vara
styrkt, och därför frikände hovrätten. Högsta
domstolen intog däremot en i viss mån motsatt ståndpunkt
och fordrade för att arbetsgivaren skulle frikännas
från ansvar, att det av omständigheterna skulle ha
ansetts framgå, att olycksfallet skulle ha inträffat, även
om de föreskrivna skyddsåtgärderna blivit vidtagna.
Man kan alltså säga, att bevisskyldigheten omkastades,
och för arbetsgivaren var det icke lätt att visa upp, att
olycksfallet skulle ha inträffat även om
skyddsåtgärderna vidtagits. I praktiken är en sådan bevisning
mycket svår att prestera för en arbetsgivare, och om
han icke kan bevisa detta eller det icke framgår av
omständigheterna i övrigt, så blir han fast. Detta
torde vara den princip som alltjämt gäller.
Om jag skall sammanfatta den rättsnorm, som
sålunda kom till uttryck i högsta domstolens utslag,
innebär den ungefär följande: om arbetsgivaren uraktlåter
att vidtaga av yrkesinspektionen föreskrivna
skyddsanordningar och en arbetare träffas av skada, blir
arbetsgivaren ansvarig såsom vållande därtill, därest det
icke kan bevisas eller eljest av omständigheterna kan
anses framgå, att skadan skulle hava uppstått, även
om de föreskrivna skyddsåtgärderna vidtagits.
Detta är i korthet de synpunkter, som närmast äro
att anföra i detta sammanhang från det håll, som jag
representerar.
Civilingeniör HUGO MÅNSSON:
För de elektriska energiföretagen och för dem, som
leda driften av dessa företag, har ansvarsfrågan
alltid varit högst aktuell. För det första ha ju verken,
såsom vi nyss hört av kommerserådet Malm, enligt
elektriska lagen en obetingad skyldighet att betala
ersättning för olyckshändelser eller annan
skadegörelse, som orsakas av deras anläggningar, och detta
utan att något direkt vållande till olyckan eller skadan
behöver konstateras. För det andra är det klart, att
verkens vidsträckta anläggningar, speciellt
distributionsanordningarna, där de gå fram över vägar och
gator och andra allmänna platser, med nödvändighet
måste innebära större risker för olyckshändelser än
vad fallet är vid andra anläggningar, som i och för
sig ha motsvarande s. k. farlighetsgrad, men som ligga
koncentrerade inom ett inhägnat område eller i ett
fabrikskomplex.
Denna vittutgrenade struktur hos anläggningarna
gör det slutligen också betydligt svårare för verkens
arbetsledare av olika grader än för andra arbetsledare
att effektivt övervaka pågående arbeten och att se
till att nödiga försiktighetsmått vidtas.
Man kan också konstatera, att det bland el- och
kraftverksmännen har rått en viss osäkerhet, när det
gällt att bedöma under vilka förhållanden som den
alltid föreliggande skyldigheten att betala skadestånd
kan komma att kombineras med direkt straffpåföljd
för olyckans vållande, och i så fall på vilken eller vilka
personer som detta straff kan komma att utdömas.
De analyser, som ombudsman Nordmark har gjort
av utslag från högsta domstolen, som fällts på senare
tid, ha rätt väl klarlagt en del av dessa frågor. Om
jag fattat saken rätt, så skulle man på basis av dessa
prejudikat kunna säga, att arbetsledare vid el- och
kraftverk kunna bli utsatta för straffpåföljd endast
under den förutsättningen, att det förelegat inte bara
en tydlig skyldighet utan också en rimlig möjlighet för
vederbörande att direkt övervaka de arbeten eller de
åtgärder, till vilka en eventuellt inträffad
olyckshändelse kan ledas tillbaka. Är det däremot så, att någon
föranlett en olycka genom påtaglig ovarsamhet eller
genom direkt brott mot stadgad och inlärd praxis, vars
efterföljd inte borde behöva kontrolleras, skulle
ar-betsledarna ej kunna ställas till ansvar.
Den utsatta ställning energiföretagen ha i
ansvarshänseende kompenseras emellertid till en viss grad av
att man vid dessa företag har tämligen klara och
officiellt fastlagda riktlinjer för hur anläggningarna böra
vara konstruerade och hur de skola drivas och
underhållas, för att erforderlig säkerhet skall uppnås. Det
är väl egentligen bara inom transportväsendet, alltså
för järnvägar, bussar och bilar, och i vissa alldeles
speciella industrier, t. e. sprängämnestillverkningen,
där säkerhetsparagraferna äro lika klart utformade.
En ytterligare förbättring av förhållandena blir det
om någon tid, då de nya moderniserade elektriska
föreskrifterna träda i kraft. De komma nämligen att
bli väsentligt mera ändamålsenliga och framför allt
lättare att handskas med än de samlingar av
föreskrifter och lagparagrafer, som hittills funnits på det
elektriska kontrollväsendets område och som varit rätt
svåra att hålla reda på.
Jag skulle också med understrykande av vad
kommerserådet Malm nämnde vilja framhålla, att tillvaron
av dylika säkerhetsbestämmelser inbjuda till en något
mera vidsträckt tolkning av begreppet ansvar. I det
ordet synes det mig att man kan och också bör lägga
in inte bara skyldighet att gottgöra och ersätta
uppkomna skador till person och egendom, utan också
skyldighet att så långt det är möjligt förebygga sådana
skador. Bästa sättet att göra detta är att ytterligare
utveckla säkerhetstjänsten och att ge den en ur
propagandasynpunkt effektiv form.
Som exempel på en insats i den riktningen kan jag
nämna, att elverksföreningens styrelse just i dagarna
beslutat att på basis av de kommande nya officiella
föreskrifterna för skötsel och drift av elektriska
starkströmsanläggningar ävensom på basis av de regler av
detta slag, som sedan åtskillig tid tillämpas vid flera
av de större verken, låta utarbeta ett
säkerhetsreglemente av enhetstyp, som åtminstone till väsentliga delar
skall kunna införas och vinna tillämpning vid de flesta
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
