Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 18 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Erik Löfgren - Diskussion, av Nils Malm, G. W. Stenholm, Hugo Månsson, Herman Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
el- och kraftverken. Avsikten är att i detta reglemente
först och främst få med reglerna för vad som under
olika förhållanden fordras ur säkerhetssynpunkt,
vidare klargöra vem som bär ansvaret för att reglerna
följas och sist men inte minst visa hur
arbetsoperationer av olika slag skola planläggas och organiseras
för att riskerna för olycksfall skola bli de minsta
möjliga. Meningen är också att söka ge reglementet en
sådan utformning med hjälp av illustrationer och
exempel, att det skall väcka och öka intresset för
säkerhetstjänsten hos alla dem, som ha med denna
tjänst att göra.
överingenjören major HERMAN JANSSON:
Ursprungligen hade major A. Sandberg, som är
direktör i ett av våra största entreprenörbolag,
Skånska cementgjuteriet, blivit anmodad att uppträda här.
Han har blivit förhindrad, men han har tillställt mig
en liten redogörelse för sin ståndpunkt i frågan.
De stora entreprenadbolagen äro ju i hög grad
intresserade av dessa spörsmål. På major Sandbergs begäran
har ombudsmannen i Skånska cementgjuteriet angivit,
hur han ser på frågan ur rättslig synpunkt, och hans
framställning går i samma riktning som ombudsman
Nordmarks föredrag. Han framhåller sålunda, att den
svenska rätten endast ovilligt erkänner ansvar för
annans vållande och att en entreprenör, mot vilken ingen
förebråelse kan riktas, ej torde kunna göras ansvarig,
därest en arbetare vållat skada genom ras eller
sprängning. Samtidigt betonar han emellertid, att de
anspråk, som ställas på entreprenören, äro mycket
stränga och att det icke behöver föreligga någon
positiv handling från hans sida för att han skall ställas
till ansvar, utan detta kan inträffa t. e. genom
olämpligt urval av arbetare eller genom försummad
instruktion.
Där vill jag för egen del anmärka, att "lämpligt
urval av arbetare" kan ställa sig mycket svårt. Jag
blev för en tid sedan uppringd av en myndighet, som
frågade: "Hur utbildar man dykare?" Det kunde jag
inte svara på, ehuru vi ha sex, sju dykare i arbete.
Jag kunde endast hänvisa till flottan, där man
anordnar kurser i dykning och möjligen kunde lämna svar
på frågan. Om urvalet av arbetare skall ligga till
grund för bedömandet av frågan om vållande av skada,
äro vi arbetsledare för närvarande ganska svårt
ställda. Där måste domarna lita på vårt eget
uttalande, att arbetarna voro lämpliga. Yi kunna icke
anordna utbildningskurser för de olika yrkesutövare,
som arbeta med en byggnad. Principen är kanske här
klar, men detaljerna bli mycket svåra att utreda.
Ombudsmannen i Skånska cementgjuteriet talar om
ett sådant fall, att företaget anlitat en arbetare, som
är olämplig till följd av spritbegär eller något dylikt.
I ett sådant fall får naturligtvis företaget taga de
ekonomiska konsekvenserna.
(En åhörare: Kan en fackförening ställas till ansvar,
om den anvisar en olämplig arbetare?)
Ja, det skulle vara intressant, om en sådan fråga
komme upp i högsta domstolen.
Ombudsmannen påpekar ett fall, som inträffade i
Stockholm för en tid sedan, då staden blev
ersättningsskyldig, därför att sprängningsarbetet hade
utförts av en man, som icke hade sprängningsresolution.
Företaget blev skyldigt att ersätta skadan, därför att
man icke tillsett att förordningarna blivit följda. Där
låg det dock så till, att olyckan icke avvärjts, om
arbetet utförts av någon som haft sprängningsresolution.
Vidare framhålles, att det är ganska klart att om
arbetare vållat skadan, är företaget fritt men icke
arbetsledaren. I det sammanhanget förekommer ett
uttryck, som måste klargöras. Vid byggen bruka vi
ha basar för arbetslagen. Ombudsmannen anser, att
dessa icke stå i arbetsledareställning, och det förefaller
också mig vara riktigt. En arbetsbas underhandlar
om ackord och företräder således lagets intresse,
medan en arbetsledare, t. e. en verkmästare eller förman,
företräder företagets intresse. Detta skiljer
ombudsmannen på, men om den skillnaden står sig inför en
domstol, är väl icke fullt klart. Om ett sådant fall
kommer upp, vore det enligt min mening mycket
lämpligt, att denna skillnad i vederbörandes ställning
kommer fram.
Major Sandberg har själv skriftligen utvecklat några
synpunkter och påpekar bland annat, att arbetsgivaren
blir ansvarig, då skada vållats genom positiv handling,
vilket ju är alldeles klart, samt att ansvaret bedömes
mycket hårt, då skadan uppstår genom underlåtenhet
att vidtaga säkerhetsåtgärder. Vidare kommer han in
på ansvaret vid farlig drift och yttrar därom:
"Beträffande farlig drift är nog tendensen att göra
arbetsgivaren mer och mer ansvarig i alla fall, då skada
sker. Ett exempel på sådan farlig drift är arbeten
på vägar. Där är allt skäl för entreprenörer och
väg-styrelser att se upp. I ett utslag nyligen av högsta
domstolen har fastslagits, att skador, som direkt eller
indirekt drabba vägfarande på allmän väg eller plats,
skola ersättas av arbetsföretagaren, oavsett om
vållandet ligger entreprenören till last eller icke."
Jag är icke själv vägman och kan icke bedöma
detta. Det förefaller, som om företaget icke bör
drabbas av ansvar, om någon far fram på vägen mycket
vårdslöst. Vid vägarbeten är det väl emellertid
mycket svårt att bedöma, med vilken försiktighet fordonen
böra framföras för att icke en olycka skall inträffa,
och inträffar en olycka, anses i allmänhet företaget
ha vållat skadan.
Major Sandberg påpekar vidare, att då skada
uppstår vid användande av maskin, dvs. om maskinen icke
varit i ordentligt skick, blir företaget ansvarigt. Detta
överensstämmer ju med vad vi förut hört i kväll.
Major Sandberg framhåller, att det för
betongarbeten kan tillsättas en särskild ansvarighetsman. Detta
hade jag icke reda på, men det kan tydligen ske. Ett
känt förhållande är ju, att i Stockholm måste den som
utför bergsprängning ha resolution, och han blir dä
ansvarig för det arbetet. Där är således ansvaret
avlastat pä en arbetare eller en arbetsledare.
Det har yttrats här förut, att det skulle vara mycket
bra, om de arbetsledare, som så önskade, kunde
försäkra sig. För min egen del tycker jag, att det inte
skulle vara alldeles omöjligt att räkna ut en norm för
en sådan försäkring. Man får väl anta, att de löner
som utbetalas till arbetarna, i någon mån motsvara
vederbörandes ansvar. Detta är kanske icke direkt
proportionellt däremot, men det finnes givetvis en viss
proportionalitet. Om man t. e. gjorde en
sammanställning av vederbörandes lön och den sammanlagda
lönesumman för de arbetare, vilka sortera under
arbetsledaren, kunde man kanske komma till en norm.
Det skulle måhända vara tänkbart, att man statistiskt
undersökte detta genom någon metod, vilket väl
försäkringsbolagen med sina matematiker bäst själva
kunna bedöma, om bara tillräckligt stort material
ställes till deras förfogande. Sedan får naturligtvis
erfarenheten visa, om den metod man kommer till är
riktig. Det är väl så även vid annan
försäkringsrörelse, att ursprungligen har det utarbetats en metod,
efter vilken man räknar och så justeras den så
småningom.
Arbetsledarna äro i allmän byggnadsverksamhet
mycket hårt ansatta. Vi ha visserligen anvisningar pä
olika håll. Vi ha lagen om arbetarskydd, vi ha
socialstyrelsens kungörelser, vi ha riksförsäkringsanstaltens
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
