Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Skogen — vår största naturtillgång, av T. Hernod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
virkestransportsynpunkt i hög grad gynnat
skogsland — utan motsvarighet i andra jordens länder.
Ofantligt stora kapital ha likväl sedan 1850-talet måst
nedläggas på flottledernas utbyggande, och
resultaten därav — med bortseende från skogsfastigheternas
värdestegring —• kan belysas därav, att en stock i
t. e. Ångermanälven numera kan flyta ned från norska
gränsen till kusten på 3 à 4 veckor och kostnaden
härför stannar vid några få ören pr kbf., motsvarande 0,1
à 0,2 öre pr kg för 30 mils transport.
De svenska flottledernas längd beräknas i
närvarande stund uppgå till 32 800 km. Till jämförelse må
inom parentes nämnas, att svenska järnvägarna
stanna vid 17 000 km. Kostnaderna för detta
utomordentliga, man kan gott säga i hela världen enastående
kommunikationsnät beräknas ha uppgått till ca 200
mill. kr. Den årligen utfraktade flottgodsmängden
växlar givetvis, men brukar hålla sig vid omkring 150
mill. klampar med en virkesmassa av 15 mill. kbm.
Det kan ej nog kraftigt understrykas, vilken
utomordentligt stor förmån det är för vår skogshantering
att äga ett transportmedel, som på detta sätt mottager
virket ute på skogarna och för en mycket billig
penning och utan omlastningar fraktar det fram till
industriföretagens virkesmagasin.
Jag vill blott helt summariskt erinra om, att det var
skogsbrukets och industriens män och icke det
allmänna, som reglerade och byggde ut flottlederna och
därmed möjliggjorde ett ekonomiskt utnyttjande av
norra Sveriges då orörda skogstillgångar från
Bottenhavet och upp till fjälltrakterna. Industrien skapade
först värdet på råvaran vid kusten, och
flottledsreg-leringarna möjliggjorde sedan, att en del av detta
värde även kom själva den rotstående skogen till
godo.
Det kan i detta sammanhang vara av intresse att
undersöka, huru repartitionen mellan de olika
medverkande sker beträffande de värdebelopp, som
skogsindustrierna årligen draga in till landet, Jag skall
ej som exempel ta några toppår som 1936 och 1937
utan väljer femårsperioden 1926—30. Trävaru-,
massa- och cellulosaindustrierna införskaffade då i
medeltal per år exportvalutor på 710 mill. kronor.
Docenten vid skogshögskolan T. Streyffert har
verkställt en beräkning, vars riktighet icke blivit
bestridd, över huru skogsindustriens värdeproduktion
disponeras. Fördelningskalkylen ser ut på följande
sätt:
Skogsägarna erhålla för virket på rot 22 %
eller i detta fall...................... 156 mill.
Skogsarbetarna och arbetare vid flottleder
och transportväsen erhålla 22 % eller ... 156 „
Arbetarna i industrierna erhålla 23 % eller 163 „
Tjänstemännen i skogsbruk och industrier
erhålla 6 % eller ..................... 43 „
Industriens kostnader utöver arbetslön, dvs.
material, bränsle, inventarier, skatter,
räntor och vinst 27 % eller .............. 192 „
Summa 710 mill.
Enligt dessa beräkningar skulle sålunda en ganska
broderlig delning äga rum mellan skogsägarna,
skogsarbetarna, industriarbetarna och industrien själv till
skatter, räntor, material, allmänna omkostnader och
vinst. Emellertid måste jag ånyo framhålla, att den-
na fördelningskalkyl blott avser den industriella
produktionen samt, vad de anförda, absoluta
värdebeloppen beträffar, endast den del av industriens,
produktion, som säljes till utlandet.
Skogsnäringens betydelse för våra dagars
folkförsörjning är emellertid ingalunda till fullo angiven med
nyss anförda siffror rörande exportvärde eller anpart
i totalexporten. Vi ha även att ta hänsyn till den
förbrukning av skogsprodukter, som äger rum inom
landet, en förbrukning, som är betydande nog i ett land
som Sverige, där man bygger sina hus av trä och i
stor utsträckning uppvärmer dem med ved, för att
ej tala om den inhemska pappersförbrukningen.
Omkring en tredjedel av den totala produktionen av
sågat och hyvlat virke förbrukas inom landet och
ungefär samma andel av produktionen av papper och
papp. Att vad som ej exporteras av den producerade
pappersmassan går till de svenska pappersbruken
behöver jag knappast särskilt påpeka. Den svenska
konstsilke- och stapelfiberproduktionen är ännu så
länge svagt utvecklad och tar ej i anspråk
nämnvärda kvantiteter av cellulosa.
På denna punkt kanske jag skulle nämna — för
dem som till äventyrs ej äro inne i terminologien, att
med cellulosa förstås kemisk massa, vilken är av två
slag, sulfitcellulosa och sulfatceUulosa. Det är endast
den förstnämnda, och närmare bestämt en särskilt
hög kvalitet av blekt sulfitcellulosa, som användes
som råvara för tillverkning av konstsilke och
stapelfiber (konstull). Utom den kemiska massan
tillverkas även mekanisk massa eller s. k. slipmassa. I den
totala tillverkningskvantiteten för massa år 1937, som
uppgick till drygt 3,5 mill. ton (torrvikt) ingick den
mekaniska massan med 21 procent, den kemiska med
79 procent. Av sistnämnda 79 procent kommo
46 procent på sulfitmassan, 33 procent på
sulfatmassan. Den sistnämnda har under senare åren visat den
starkaste ökningen.
Jag vill ej trötta mina ärade åhörare med siffror,
men jag tror det må vara mig tillåtet att avsluta
denna inledande exposé av skogens betydelse för vår
folkhushållning med en uppgift angående
arbetareantalet i våra skogsindustrier. Sammanlagt
sysselsattes år 1936 i sågverk och hyvlerier,
massafabriker och pappersbruk 70 700 arbetare, motsvarande
14,2 procent av industriens totala arbetareantal.
Härav kom på sågverk och hyvlerier 35 200 arbetare, på
massafabrikerna 18 200 och på pappersbruken 17 300
arbetare. Arbetskraftbehovet i våra skogar rör sig
omkring 40 mill. dagsverken pr år, vilket motsvarar
ca 200 000 arbetare under 8 månader.
När man nu samtidigt vet — eller rättare sagt, det
har ungefärligt beräknats — att virkesåtgången för
sågverken under nämnda år utgjorde 11,0 mill.
kubikmeter (sågtimmer utan bark), medan virkesåtgången
för massaindustrien var något högre eller 13,6 mill.
kubikmeter, så skulle härav framgå, att
massaindustrien knappast skulle erbjuda hälften så många
arbetstillfällen pr kubikmeter råvara som
sågverksindustrien. Detta kan synas betänkligt med hänsyn till
den stora vikt som från samhällelig synpunkt lägges
på skapandet av lönande arbetstillfällen.
Fullt så illa är det emellertid ej, om man går saken
närmare in på livet. Går man till industristatistiken
för nämnda år skall man nämligen finna, att
produktionen av pappersmassa hade ett värde av 392 mill.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
