Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Skogen — vår största naturtillgång, av T. Hernod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
för järnhantering-ens eventuella framtidsbehov av
träkol. Trots detta motstånd och allehanda
restriktioner, som länge kännetecknade det allmännas
inställning till näringslivet, växte emellertid
vatten-sågarna upp utefter älvarna i Värmland, Dalarna och
Norrland. De blevo flera och större, men voro
allt-jämnt små och primitiva enligt nutida begrepp. Det
var först när man omkring år 1850 kunde bygga de
första ångsågarna, som förutsättningarna för en
verklig stordrift kunde mera helt utnyttjas. Förut hade
sågverken varit hänvisade till strömfallen som
kraftkälla, och dessa lågo i regel mer eller mindre långt
innanför kusten. Med ångkraftens införande kunde
sågverken flyttas ut till exporthamnen; råvaran från
skogen kunde för en billig penning nedflottas ända
till älvmynningen, och förutvarande besvärliga och
dyrbara hästtransporter av den sågade varan
försvunno med ens. Läget blev kort sagt i ett slag
totalt omändrat. Härigenom blev sågverksindustrien
skickad att möta den snabbt stigande efterfrågan på
trävaror, som nu satte in från det industrialiserade
Västeuropa. Exporten av sågade trävaror, som ännu
omkring år 1850 ej uppgick till mer än lOO 0001 stds,
hade femtio år senare, vid sekelskiftet, stigit till
en million stds. Under tiden hade en ny industri
börjat växa upp i sågverksindustriens spår,
utnyttjande de klenare dimensioner, som denna ej kunde
nyttiggöra, nämligen massaindustrien. Under de fyra
decennier, som ytterligare förflutit tills nu, har denna
industri tagit ledningen framför sågverksindustrien,
som nu har inträtt i ett tillbakagående skede. Medan
exporten av sågade trävaror år 1937 uppgick till
875 OOO stds med ett värde av 230 mill. kr., hade
exporten av pappersmassa samma år stigit till
2 552 000 ton (torrvikt) med ett värde av 416 mill. kr.
Sverige är i själva verket sedan lång tid den ledande
exportören av pappersmassa på världsmarknaden.
Lägga vi härtill exporten av papper, papp och
träfiberplattor, som samma år uppgick till 664 000 ton
med ett värde av 165 mill. kr., så få vi ett
sammanlagt exportvärde av dessa tre huvudprodukter från
våra skogar av 811 mill. kr. Medtaga vi även
exporten av oarbetat virke samt diverse småposter
av på annat sätt förädlade skogsprodukter höjes detta
exportvärde till ca 835 mill. kr., vilken sistnämnda
siffra motsvarade 42 -procent av det totala
exportvärdet under nämnda år.
Mellan 40 och 50 procent av det totala exportvärdet
är i själva verket den andel, som nu under ett par
generationer intagits av skogsprodukterna. Redan
detta säger naturligtvis en hel del om skogens
betydelse för vår folkförsörjning, särskilt om vi ta
hänsyn till att exporten av skogsprodukter är i det
närmaste att anse som en nettoexport, i det importvaror
blott i ringa omfattning användas i skogsindustrierna.
Man kan nog ej heller för högt skatta fördelen av att
i våra skogsprodukter äga tillgång till en grupp av
bytesvaror med en förhållandevis säker ställning i
det internationella varubytet.
Jag nämnde nyss, att ett omslag i det svenska
skogsbrukets utveckling inträdde omkring 1850. Var
har man då — förutom i ångkraften — att söka de
djupliggande orsakerna till denna omsvängning?
Utan tvivel kunna de alla sägas bottna i den numera
så förkättrade ekonomiska liberalismens genombrott
under 1800-talets förra del. Det är kanske icke
opportunt men likväl frestande att i dessa tider, då
den statsreglerade planhushållningen utbasuneras
som vårt näringslivs enda möjliga arbetsform i
framtiden, erinra om att våra skogsindustriers storartade
genombrott vid 1800-talets mitt faktiskt i mycket
betingades därav, att den ekonomiska liberalismen då
hunnit rasera den under 1700-talets merkantilistiska
system uppbyggda tvångsreglering, vari näringslivet
dittills varit insnört. Det är nu 100 år sedan, och
det vill synas som om kretsloppet vore på väg att
åter sluta sig.
De bättre betingelser för ett utnyttjande av de
svenska skogstillgångarna, som den nyss berörda
ekonomiska politiken under 1800-talets förra del
skapade, avsågo ej blott inomlandsförhållandena utan
jämväl läget i de västeuropeiska kulturländerna.
Inom landet raserades i rask takt de tidigare
förbuden att utan tillstånd bygga och driva sågverk;
kolningstvånget till järnbruken upphävdes, bönderna
hade fått fri dispositionsrätt till sina skogar m. m.
Exporttullarna på virke sänktes därjämte. Ända
fram till 1866 fanns emellertid exporttull å vissa
virkesslag. Utom landet hade i England och Frankrike
under påverkan av samma ekonomiska idéer och
under trycket av den framväxande industrialismens
byggnadsbehov de tidigare prohibitiva tullarna på
trävaror efter hand sänkts till en bråkdel av tidigare
belopp — för att 1865—66 helt bortfalla. Det nya
läget vid 1800-talets mitt var sålunda det, att
samtidigt som de utländska tullhindren för vår träexport
bortföllo, hade inom landet den nya näringspolitiken
öppnat möjligheter för en industriell expansion. Det
har ofta framhållits såsom betecknande, att den
första förordningen om aktiebolag tillkom samma år,
som första ångsågen i vårt land byggdes — eller 1848.
Och resultaten av denna expansion äro vi i våra dagar
i tillfälle att kunna retrospektivt överblicka och
historiskt konstatera.
I samband med förutsättningarna för de svenska
skogstillgångarnas utnyttjande må jag emellertid icke
underlåta att jämväl framhålla, huru det svenska
landet — enkannerligen Norrland jämte Dalarna och
Värmland — av naturen blivit utformat på ett för
skogsbruket idealiskt sätt ifråga om dess avvattning
eller vattensystem. Dessa vattenvägar, bäckar, åar
och älvar eller flottleder, förgrena sig över
skogslandet som ett sällsport rikt artärsystem med
huvudsträckning — vad Norrland beträffar — från nordväst
mot sydost. Detta är den för virkestransport på
svenska vattenvägar mest ideala sträckningen och den
medför, att älvmynningarna först frigöras från is om
våren, varefter snösmältningen successivt går vidare
med ändamålsenlig hastighet upp mot källorna och
de kvardröjande snömassorna i fjällregionen. När
sommaren nått dit upp, kommer i lämplig tid
fjällfloden, som späder på den då sjunkande vårfloden och
hjälper fram slutflottningen på dess färd mot kustens
industriella anläggningar. Flottlederna ha en
lyckligt avvägd medellutning och äro i regel djupt
nedskurna i terrängen. De branta, ofta nipbildande
stränderna i älvarnas nedre delar hindra vattenmassornas
och därmed timrets spridning över bräddarna, då
vårfloden stiger. De större älvarnas ofta fjordliknande
mynningar, och i övrigt en skärgårdsskyddad kust
komplettera naturens välvilliga utformning och göra
Norrland, som jag nu närmast tänker på, till ett ur
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
