Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Skogen — vår största naturtillgång, av T. Hernod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rikstaxering gjorde de s. k. "1931 års
skogssakkunniga" en beräkning av de virkeskvantiteter, som efter
frånräknande av husbehovsförbrukning, tekniska
skador och ej avsättningsbart virke kunde ställas till
industriens förfogande under de närmaste 10 à 20 åren,
allt under iakttagande av god skogsvård och uthålligt
skogsbruk. Dessa kvantiteter uppskattades till
sammanlagt 24,2 mill. kubikmeter årligen. Under åren
1929—1937 har sågverks- och massaindustriens
sammanlagda förbrukning — enligt beräkning av 1936
års skogsutredning — utgjort i medeltal 23,1 mill.
kubikmeter årligen. Således i det allra närmaste den
virkesförbrukning, som beräknats kunna stå till
industriens disposition. Den knappa marginal, som
återstår, ligger utan tvivel inom felmarginalen för
dylika beräkningar. Man kan med andra ord utgå
från att våra skogars avkastning av gagnvirke för
närvarande är helt utnyttjad av redan befintliga
industriella produktionsmedel.
Inom denna ram kunna emellertid för framtiden
olika förskjutningar tänkas inträffa. Våra skogar
ändra fortgående sin sammansättning beträffande
virkesförråd och tillväxt, och därmed ändras även den
avkastning de kunna lämna såväl i fråga om
totalkvantitet som beträffande sortimentssammansättning,
dvs. fördelningen på timmer och massaved.
Prisutvecklingen för sågat virke, resp. pappersmassa blir
jämväl och naturligt nog i sista hand avgörande för
huru råvaran kommer att klyvas upp mellan sågverk
och massafabriker. Denna prisbildning — jämte
utvecklingen av produktionskostnaden i sågverks- resp.
massaindustrien — har hittills lett till att den
sistnämnda industrien varit i stånd att beröva sågverken
en del av deras ursprungliga råvara, nämligen det
klenare och kvalitativt sämre sågtimret. Då vidare
tillgången på sågtimmer varit och alltjämt är i
avtagande i de norrländska skogarna i samband med att
de gamla urskogarna börja vara slutavverkade, bör
det icke vara ägnat att förvåna, att sågtimmerpriserna
på senare tid visat en åtstramning i förhållande till
priset på den sågade varan. Konsekvenserna härav
ha vi sett i den utgallring av de minst räntabla
sågverksföretagen, som på allvar satte in under senaste
världskrisen —■ en utgallring eller sågverksdöd, som
vi ännu ej sett slutet av.
I denna i och för sig naturliga utgallringsprocess
av de minst räntabla sågverksföretagen har på sistone
ett nytt moment kommit till. Jag syftar därvid på
den rörelse som uppstått i övre Norrland med
syftemål att reservera därvarande tillgångar av sågtimmer
för den därstädes befintliga sågverksindustrien och
sålunda hindra den transport av sågtimmer till
sydligare belägna verk, som fortgått under ett flertal
decennier tillbaka. Det påstås nämligen — och
sannolikt med rätta — att återstående sågtimmertillgångar
i övre Norrland ej i längden äro tillräckliga för
såväl den lokala industrien som för transport
söderut.
Låt oss nu göra det antagandet, att vissa
ortsintressen i övre Norrland lyckades genomdriva ett förbud
mot utförsel av sågtimmer till sydligare verk. Yilka
följder kan man vänta sig härav?
Den närmaste följden blir utan tvivel en minskning
av produktionen vid dessa sydligare verk med ty
åtföljande arbetslöshet. I det vällovliga syftet att
undvika en blivande arbetslöshet vid sågverken i övre
Norrland skapar man direkt en omedelbar
arbetslöshet i andra delar av Norrland. M. a. o. man flyttar
arbetslösheten — och vad värre är —• man
mobiliserar omedelbart och abrupt en utvidgad arbetslöshet
inom andra industridistrikt, där
folkförsörjnings-frågan redan förut är mer betungande och där redan
aktuella problem på detta område fortfarande
avvakta sin lösning. Någon minskning totaliter av
arbetslösheten vinnes självfallet icke på den vägen, då
råvarutillgången alltfort är densamma — det åsyftade
resultatet blir närmast rakt motsatt.
Vidare måste det framhållas, att en ur nationell
synpunkt oekonomisk disposition av
råvarutillgångarna skulle komma till stånd genom att trycket
ökades på de bättre växande skogarna i södra och
mellersta Norrland, medan exploateringen av den
oväxtliga och skadade skogen i övre Norrland
fördröjdes. Det var ju i syfte att möjliggöra ett
snabbare uttagande av denna oväxtliga och skadade skog
i lappmarkerna, som den gamla s. k.
"lappmarkslagen" med dess snäva restriktioner för virkesuttagen
för några år sedan upphävdes och ersattes med en ny
lag, som medgav väsentligt större avverkningar på
de enskilda skogarna.
Även om man skulle bortse från dessa ytterst
betänkliga konsekvenser, kvarstår likväl det allvarliga
faktum, att man utan att. vinna några som helst
skönjbara fördelar i socialt hänseende ingriper i det fria
näringslivet på ett sätt, som har vittgående
konsekvenser för de företag, som drabbas. Redan när det
gäller att vinna påtagliga sociala fördelar har man
ju att iakttaga varsamhet vid bördornas fördelning.
I detta fall synes det endast vara frågan om en strid
mellan lokala intressen om arbetstillfällena. Ett
ingripande från det allmännas sida till förmån för det
ena eller andra intresset skulle innebära ett
återgående till forna tiders skråpolitik eller
landskapslagar med konsekvenser, som icke kunna överblickas.
Säkerligen gör man bäst i att i detta fall liksom
eljest möta arbetslösheten med att söka skapa nya
arbetstillfällen. Den tyvärr alltför ofta eftersatta
skogsvården och dess produktionsbefrämjande
arbetstillfällen må i det sambandet endast antydas.
Skogsvården kan dock i sig samtidigt omsluta såväl en
partiell lösning av ett temporärt arbetslöshetsproblem
på skogarna som ock med åren en slutlig lösning av
grundproblemet — råvarubristen! Jag tillhör i alla
händelser icke tvivlarna på det området — allra
minst vad Norrland beträffar!
Efter denna sista parentes återvänder jag
emellertid till dagens problem och vill då framhålla, att det
måhända kan tyckas, som om det enskilda initiativet
ej skulle ha så stora möjligheter att skapa nya
arbetstillfällen inom skogsindustrierna, och att man
speciellt för Norrlands framtida utveckling därför vore
i huvudsak hänvisad till andra möjligheter, såsom en
intensifiering av jordbruket samt brytande och
förädling av nya malmtillgångar. Emellertid torde man
nog i så fall underskatta framtidsmöjligheterna inom
såväl skogsindustrierna som skogsbruket. Dessa
möjligheter måste emellertid numera sökas efter andra
linjer än en rent kvantitativ expansion av
produktionen. De utvecklingslinjer, jag då närmast tänker
på, äro en längre driven förädling samt ett bättre
utnyttjande av avfallet såväl i skogen som vid
förädlingsverken.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
