Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Skogen — vår största naturtillgång, av T. Hernod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Vilka äro då förutsättningarna för en längre driven
förädling av våra skogsprodukter?
Detta är en alltför vittsyftande fråga för att här
kunna uttömmande besvaras. Jag måste inskränka
mig till att anföra några synpunkter på hithörande
ämne.
Först och främst måste jag då hänvisa till det
käncla förhållandet, att ju högre förädlad en vara
är, desto högre tullmurar ha i regel upprests mot
densamma i det internationella varubytet. Så önskligt
det därför vore — för att taga det närmast till hands
liggande alternativet — att förädla en större del av
vår massaproduktion till papper än som för
närvarande är fallet, så får man nog säga, att
möjligheterna härför äro begränsade. För närvarande
förädla vi drygt en fjärdedel av massan till papper,
huvudsakligen tidnings- och omslagspapper. Vad
särskilt beträffar den svaga utbyggnaden av
pappersindustrien i Norrland, så hänger detta väsentligen
samman med svårigheten att upprätthålla snabba och
kontinuerliga leveranser från denna landsända året
runt. Våra förutsättningar i fråga om tillverkningen
av de högt förädlade produkterna konstsilke (rayon)
och konstull (stapelfiber) måste likaledes av nämnda
skäl — samt på grund av den begränsade
hemmamarknaden — bedömas med stor försiktighet. Sedan
en del år tillbaka äger tillverkning av konstsilke
rum vid en mindre fabrik i Borås, och för ett par
år sedan börjades tillverkningen av konstull samt
transparanta "folier" vid en fabrik i Norrköping.
Även denna förädlingsgren har alltså av skäl, som
man lätt inser, sökt sig till södra Sverige.
Om förutsättningarna beträffande tillverkningen av
konstsilke och konstull få antas vara skäligen
begränsade, så ha vi kunnat taga så mycket större del i
tillverkningen av råvaran för dessa produkter. Denna
utgöres, som jag redan haft tillfälle att nämna, av
en särskilt hög kvalitet av blekt sulfitmassa, hos
oss gående under benämningen silkemassa.
Tillverkningen av silkemassa i vårt land uppgick under år
1937 till omkring 160 000 ton, vilket innebär, att
omkring 10 procent av den totala
sulfitmasseproduk-tionen detta år utgjordes av denna högvärdiga
kvalitet. Med hänsyn till den alltjämt fortgående snabba
ökningen av världsproduktionen av konstsilke och
konstull torde förutsättningar föreligga för en
fortsatt ökning av tillverkningen av silkemassa även i
vårt land. Det kan i detta sammanhang nämnas, att
världens totala förbrukning av silkemassa år 1937
utgjorde ca 1100 000 ton. En av de största
producenterna är just Sverige.
Att vårt land intar denna ledande ställning i fråga
om tillverkningen av den högvärdiga silkemassan får
anses som ett uttryck, bland andra, av de
förutsättningar för kvalitetsproduktion, som utmärker vår
massaindustri. I detta fall ligger det nära till hands
att draga upp en parallell med den svenska
järnindustrien. Liksom denna tidigt nådde sin
framstående ställning tack vare tillgången på rena malmer
och träkol, så har också för den svenska
massaindustrien tillgången till en förträfflig råvara varit av
avgörande betydelse för dess hittillsvarande
framgångsrika utveckling. Den svenska tallen och granen
erbjuda nämligen båda en oöverträffad råvara för
massaindustrien. Men liksom den fortskridande
tekniska utvecklingen inom järnindustrien gjort det möj-
ligt även för länder med mindre goda råvaror att
framställa en högvärdig produkt, så tenderar
utvecklingen även inom massaindustrien att nivellera
kvalitetsskillnaderna hos den ursprungliga råvaran och
förlägga tyngdpunkten till tekniken. Liksom fallet
är inom järnindustrien försiggår därför även inom
den svenska massaindustrien ett intensivt arbete för
bibehållande av dess ledande ställning på
kvalitetsområdet. De vid massafabrikerna inredda
laboratorierna tjäna icke blott den löpande kontrollen av
tillverkningen utan ha även utforskandet av nya
möjligheter på sitt program. Och vid fabrikerna
representera ändringsarbeten och moderniseringar för
höjande av massans kvalitet en dryg andel av de
alltid omfattande underhålls- och
nybyggnadskostnaderna.
Vilka möjligheter yppa sig då i fråga om ett
ytterligare utbyggande av industrien — eller kanske
rättare sagt — i fråga om skapandet av nya industrier
— på grundval av avfallet i skogen och vid
förädlingsverken?
Här stå vi inför det ovissa. Men denna ovisshet
rymmer dock i sig ej så obetydliga löften. Jag syftar
då på den stora andel av våra skogars avkastning,
som vid nuvarande produktionsbetingelser går till
spillo i form av avfall. Huru mycket som går
förlorat redan i skogen i form av hyggesavfall samt
självgallring i de uppväxande skogarna etc. är
naturligtvis svårt att säkert avgöra. Det är visserligen
sant, att en hel del av detta avfall får användning som
brännved och kolved — särskilt söderut och i
Bergslagen — men tillräckligt mycket går till spillo för
att vi här skola kunna tala om ett olöst problem. Och
detta accentueras allt efter som de gamla skogarna
efterträdas av unga bestånd, där gallringarna kanske
måste mer eller mindre eftersättas i brist på
avsättning för det klena virket, som här utfaller.
Men jag lämnar detta problem, som till stor del är
ett skogens problem — så till vida som det härvid i
hög grad är en fråga om att nedbringa
avverknings-och transportkostnaderna för detta mindervärdiga
virke — och vänder mig till industriens
avfallsproblem.
Här ligga förutsättningarna i ett viktigt avseende
betydligt gynnsammare till, så till vida som vi i detta
fall erhålla avfallet koncentrerat till själva
förädlingsanläggningarna. Och det rör sig ej om små
kvantiteter. Omkring hälften av råvaran för
sågverksindustrien och den kemiska massaindustrien ingår resp. i
sågverksavfallet eller flyter bort med massaindustriens
avfallsluter.
Längst har man hunnit i fråga om tillgodogörande
av sågverksavfallet. Tidigare kolades det bättre
såg-avfallet i stor utsträckning, nu går det i stället till
sulfatfabrikerna, som erhålla omkring en fjärdedel av
sin råvara på denna väg, som jag tidigare haft
anledning nämna. Den stora kvantiteten sågspån går än
så länge till sågverkens ångpannor samt därutöver
även till. angränsande massaindustri som bränsle.
Forskningar bedrivas för att av sågverksavfallet
framställa mera värdefulla produkter, såsom socker och
oljor m. m. En viktig, ny användning för
sågverksavfallet har under senare åren vunnits genom dess
xitnyttjande för framställning av s. k. träfiberplattor
eller wallboard. Tillverkningen härav uppgick år 1937
till 84 000 ton med ett värde av 22 mill. kronor, var-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
