Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Syntetiskt gummi, av Sidney M. Hagman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
automobilindustrien — skapade, sjönko priserna på
ett sätt, som syntes beröva försöken att syntetisera
kautschuken allt ekonomiskt underlag.
Under åren 1910 till 1915 ökades sålunda
kautschukförbrukningen från omkring 70 000 ton per år
till ungefär det dubbla — men samtidigt sjönk priset
från 5—10 kr. till 2—3 kr. per kg.
På samma gång förflyttades
kautschukproduktionens tyngdpunkt från Brasilien till Ostindien. Alla
känna väl historien om engelsmannen Henry
Wickham, som genom ett lika djärvt som genialt och segt
utfört arbete lyckades överföra det brasilianska
Heveaträdet till Ostindien, varigenom han
omvandlade hela det ekonomiska läget för dessa länder och
skapade grunden för gummiindustriens enormt hastiga
utveckling till storindustri i hela världen.
Krigskautschuk.
När kriget bröt ut, hade de på många ställen nästan
hektiskt bedrivna försöken att framställa kautschuk
på syntetisk väg väl inskränkts men ingalunda
upphört. — I Tyskland, där det mycket snart blev brist
på gummi på grund av blockaden och krigets ökade
behov, tog man strax itu med att industriellt
utnyttja dittills gjorda rön och erfarenheter. — Det
utgångsmaterial som då var lättast tillgängligt var
dimetylbutadien — en högre homolog till isopren —
som kunde framställas ur aceton över pinakon.
Denna kunde polymeriseras till s. k. metylkautschuk,
som visade sig vara en hjälplig ersättare för
naturkautschuk, speciellt för framställning av hårdgummi.
Mängden av under kriget i Tyskland framställd
metylkautschuk uppgives till 2 500 ton, som i
huvudsak torde ha använts till fabrikation av hårdgummi
för ackumulatorlådor o. d. Detta hårdgummi lär ha
varit av fullt tillfredsställande beskaffenhet — andra
produkter av metylkautschuk voro emellertid
mindervärdiga. Produktionen inställdes så gott som
omedelbart efter krigets slut.
Arbetet med syntetiskt gummi återupptages efter
kriget.
Under årtiondet närmast efter kriget tedde sig de
ekonomiska förutsättningarna för kautschuksyntes
tämligen hopplösa. Rågummipriset sjönk stadigt
trots försök att begränsa produktionen, och
tillgången på plantagekautschuk höll fullt ut jämna steg
med den fortgående ökningen av behovet, ja man
kan till och med tala om en viss överproduktion.
Arbetet med den syntetiska kautschuken synes till
följd härav ha så gott som fått vila under denna tid.
Omkring år 1926 återupptogs det emellertid i
Tyskland, nu hos I. G. Farbenindustrie. Och ungefär
samtidigt började man intressera sig för saken även i
Ryssland och Amerikas förenta stater.
Orsaken till detta nyvaknade intresse var nog i
alla tre länderna önskan att göra sig oberoende av
importerat råmaterial. Vad Tyskland och Ryssland
beträffar, veta vi, huru denna synpunkt blivit allt
mera avgörande för att småningom utveckla sig till
princip — vilket säkerligen påskyndat utvecklingen.
Men även andra omständigheter torde ha
medverkat. Något, som härvidlag icke får underskattas,
är den ökade förtrogenhet med och kunskap om
högmolekylära, syntetiska, kemiska föreningar, som
den alltmera ökade användningen av s. k. syntetiska
hartser skapat. Urtypen för dessa är som bekant
den av belgaren Baekeland redan år 1909 uppfunna
och sedan — åtminstone till en början, huvudsakligen
i U. S. A. utexperimenterade bakeliten.
Bakeliten är en högmolekylär
kondensationspro-dukt av formaldehyd och fenol, en "fenoplast". Dess
relativt enkla framställning och dess stora
användbarhet åstadkom ett mycket stort intresse för denna
gren av organisk kemisk syntes, vilket i sin tur givit
upphov till en hel rad av liknande genom
kondensation eller polymerisation framställda substanser. De
flesta av dessa äro hårda, hartsartade, somliga besitta
emellertid en viss elasticitet. Så hade man — delvis
redan före kriget — lyckats framställa vinylestrar
av acetylen och syror, vilka ha stor benägenhet att
polymeriseras till kroppar, som i åtskilliga fall ha mer
eller mindre kautschukliknande karaktär.
Studiet av dessa högmolekylära kroppar kastade
ett klarare ljus även över de tidigare
kautschuksynteserna. Samtidigt medförde den allt mera vidgade
användningen av kautschuk ej blott en ökad
förståelse för dess möjligheter och en förbättrad teknik vid
dess bearbetning, utan även en större insikt om dess
begränsning och dess nackdelar.
Nya synpunkter på kautschuksyntesen.
En ny och djärvare syn på
kautschuksyntesproble-met började arbeta sig fram. Man ställde ej längre
som mål blott att ersätta den naturliga kautschuken
med syntetisk. Man ville nå fram till nya
kautschukarter, som i ett eller annat avseende voro överlägsna
den naturliga. — Liksom många gånger förut har det
även nu visat sig, att den kemiska syntesen, rätt
använd, förmår ge mera än naturen. Men härför
fordras ej blott kännedom om de för varje fall
lämpligaste metoderna utan även kunskap om de önskade
ämnenas karaktär och byggnad.
Samtliga de organiska natursubstanser, som ha den
största betydelsen för vårt liv, ha det gemensamt, att
deras molekyler äro mycket stora. Så är fallet med
äggviteämnena och cellulosan — växt- och djurlivets
förnämsta byggstenar — med stärkelsen och
kautschuken. Så är även fallet med de flesta av de nya
syntetiska, hartsartade ämnen, som numera fått så
stor betydelse. Medan molekylvikten hos de ämnen,
som hittills mest undersökts inom den organiska
kemien räknas i tiotal, hundratal och tusental, räknas
den hos de makromolekylära [2] ämnena i tio- och
hundratusental.
Att enligt den klassiska organiska kemiens lagar
fullständigt och steg för steg bestämma dylika
molekylers byggnad ligger knappast inom möjlighetens
gräns. Åtminstone tillsvidare måste man nöja sig
med att söka klara ut deras byggnadsprincip, de olika
grupper eller grundmolekyler, av vilka de äro byggda
och deras storlek. Hittills har man härvid haft största
framgången med sådana ämnen som cellulosa,
kautschuk och åtskilliga av de nya syntetiska ämnena.
H. Staudinger räknar som makromolekylära
sådana ämnen, som ha en molekylvikt större än
10 000. För dylika ämnen utmärkande är, att deras
lösningar trots att de äro molekylardispersa, ha
typiskt kolloidala egenskaper. Vidare har
molekylens form mycket större betydelse än hos vanliga
ämnen. — Tänka vi oss en molekyl, bestående av
kolatomer bundna vid varandra i en rak kedja, blir
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
