Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1939 - Den högre tekniska undervisningen under diskussion, av A: Grabe, G. Malm, P. Rydbeck, H. Kreüger, S. Nauckhoff, G. Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
punkt. Däremot torde det vara av ett visst intresse
att något beröra den utredning, som kommittén
före-bragt rörande behovet av ingenjörer. Jag skall göra
detta genom att hänvisa till ett par diagram som
upprättats efter beräkningar av kommitténs sekreterare
docent H. F. Nordström (fig. 1—2).
Det är vanskligt att spå inom teknikens värld och
kommittén har därföre uttalat, att man för det
närmaste decenniet torde böra beräkna en genomsnittlig
ökning av antalet ingenjörer med 8 per år,
motsvarande med normal avgång 10 nyintagna elever om
året. Min bestämda uppfattning är den, att denna
siffra är tagen i underkant och att det icke är
tillrådligt att beräkna en mindre ökning.
En fundamental fråga, då det gäller ordnandet av
den tekniska undervisningen, är helt naturligt
studietidens längd. Denna har hittills i Sverige som i de
flesta andra länder varit 4 år, dvs. program och
kurser hava uppgjorts så, att examen åtminstone
teoretiskt sett kan avläggas på 4 år. Ett undantag bilda
i detta avseende bergsavdelningen vid Tekniska
högskolan, där studietiden normalt satts till 9 terminer
eller 4x/2 år. Emellertid har i denna fackavdelning
jämte den egentliga teoretiska undervisningen
anordnats praktiska kurser genom Jernkontorets försorg.
Bortdrages den tid, som härav upptages, blir den
teoretiska utbildningstiden även här 4 år. Det är klart,
att det svällande lärostoffet och läroämnenas ökade
antal småningom ökat svårigheten för de studerande
att avlägga examen inom den beräknade tiden. För
närvarande lär genomsnittliga studietiden till
ingenjörsexamen vid Tekniska högskolan utgöra närmare
4x/2 år. Denna siffra är givetvis i viss mån
missvisande, och ökningen i tid torde ej i allt kunna
skrivas på de ökade kursernas konto, då även sjukdom
och värnplikt osv. spelar in. Å andra sidan måste
ihågkommas, att Tekniska högskolan arbetar med ett
studentmaterial, som i avseende på betyg i
studentexamen står på höjden. Klena teoretiska begåvningar
äro praktiskt taget uteslutna. Under sådana
omständigheter kommer naturligtvis ökningen i studietiden
att få en större betydelse.
Kommitterade hava varit eniga därom, att en
förlängning av studietiden utöver 4 år icke bör
ifrågakomma. Denna studietid kan i jämförelse med vad
som ifrågakommer vid universiteten, läkaryrket
m. m. visserligen anses relativt kort, men det måste
härvid ihågkommas, dels att studiesättet vid Tekniska
högskolan med av lärarna föredragna fullständiga
kurser i de olika läroämnena och deras metodiska
anordning innebär en hög grad av rationalisering, dels
ock att en ingenjör ingalunda är färdig och användbar
efter avlagd examen. Han har då endast fått ett visst
mått av teoretiskt vetande, och till hans studietid bör
rättvisligen läggas några av de första åren efter
avslutade teoretiska studier.
Problemet gäller sålunda att i trots av det alltjämt
ökade lärostoffet, i trots av de alltjämt ökade
anspråken på ingenjörernas djupare inträngande inom
sitt område och i trots av de ökade läroämnenas antal
dock med bibehållen studietid åstadkomma en
utbildning, som kan fylla teknikens allt större krav.
Problemet synes i första hand olösligt, men
lyckligtvis finnas även faktorer, som verka i motsatt
riktning mot de nyss nämnda. Dit måste i första hand
räknas dels industriens utveckling över huvud taget
och därav följande ökade arbetstillfällen för
ingenjörer, och dels industriens allt större enheter och allt
större specialisering, på grund varav
ingenjörsutbildningen i större utsträckning än tillförne kan
specialiseras. Något annat medel gives över huvud taget
icke för frågans lösning.
Då jag nu är inne på frågan om studiernas
specialisering är jag inne på ömtålig mark. Frågan har ofta
debatterats. Röster ha höjts för att driva
specialiseringen långt och kanske än oftare hava varnande
röster gjort sig hörda.
Det är klart att ju längre jag driver
specialiseringen i studierna, dess längre kan jag komma inom
specialiseringsområdet, men dess mindre bred kan
undervisningen göras. Djup och bredd stå i omvänt
förhållande till varandra. Fordrar man omfattande
vetande inom teknikens olika områden, kan man icke
fordra djupgående kunskaper inom något
specialområde, fordrar man återigen djupa specialkunskaper,
måste det överspända området minskas. I ett litet
land är specialiseringen dessutom mera farlig
åtminstone för individen, ty svårigheterna för specialisten
att vinna anställning inom hans specialområde bli
små. Det torde dock med skäl kunna sägas, att i.de
flesta fall den ensidige specialisten får en för trång
synkrets och därigenom en mera begränsad
användning. Den mera allsidigt utbildade får en större
synvinkel, vilket ofta åtminstone på mera ledande platser
är honom till ovärderlig hjälp och kanske just det,
som gör honom lämpad för den ledande befattningen.
Här ligga Skylla och Karybdis, mellan vilka
seglatsen måste gå. Kommitterade hava varit av den
åsikten att utbildningen bör läggas så brett som
möjligt och att ensidiga specialister icke böra utbildas.
Då kommittén emellertid uttalar sig för "bredast
möjliga" utbredning ligger däri en reservation.
Industriens fordringar på specialkunskaper hos
ingenjörerna och studietidens längd äro de avgörande
faktorerna, huru långt man bör gå i ena eller andra
riktningen.
Specialisering kan för övrigt uppstå även på ett
sätt, som man i allmänhet ej tänker på. Ett exempel:
för 30 år sedan var den mekaniska industrien i stort
sett mest sysselsatt med utvecklingen av
kraftmaskinerna, ångmaskiner, ångturbiner och
förbränningsmotorer och vattenmotorer voro de centrala
problemen. Följden härav var helt naturligt att vid detta
tillfälle 1908 års kungl, kommitté föreslog en
mekanisk avdelning, där utbildningen lades på den
mekaniska värmeteorifens grund och huvudämnena i
fackavdelningen för mekanik blevo ångteknik och
förbränningsmotorer samt vattenmotorer. Så är i stort
sett ännu i dag fallet. Samtliga mekaniska
ingenjörer uppfostras till ångteknici och motorteknici. Men
industrien har sedan denna tid gått andra vägar och
i dessa dagar spelar motortillverkningen icke någon
avgörande roll, och bland de utexaminerade
ingenjörerna torde endast ett mycket ringa antal finna
användning på detta område. Yåra dagars mekaniska
industri sysslar med kullager, separatorer,
verktygsmaskiner, lantbruksmaskiner, symaskiner, velocipeder
och fordon av olika slag, kemiska apparater och en
oändlig massa andra saker, som ingen kan uppräkna,
men som icke ha något som helst gemensamt med
ångteknik eller mekanisk värmeteori. En bristande
utveckling i högskolornas organisation kan sålunda
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
