Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1939 - Den högre tekniska undervisningen under diskussion, av A: Grabe, G. Malm, P. Rydbeck, H. Kreüger, S. Nauckhoff, G. Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
na fråga och hur man än strävar att organisera den
tekniska forskningen så kommer man dock alltid
tillbaka till en fundamentalfråga, nämligen den: Yar
skola vi finna forskare? Det är icke laboratorierna
och pengarna, som åstadkomma forskningsresultaten.
Det är människorna, som arbeta i dessa laboratorier
och inom få verksamhetsområden är väl framgången
av verksamheten i så hög grad beroende av individens
insats som just på forskningsområdet. Det gäller
därföre att vid de tekniska högskolorna jämsides med
ingenjörsutbildningen också sörja för forskarnas
utbildning.
Bland de studenter, som årligen intagas vid de
tekniska högskolorna är helt naturligt läggningen högst
betydligt olika. Vissa lämpa sig för
konstruktionskontoren, andra lämpa sig bättre att handhava folk
och ordna i det praktiska livet, andra slutligen hava
sin läggning åt det, mera teoretiska att finna nya
stigar och vägar. Det första steget att tillvarataga
de senare togs av högskolorna då den tekniska
doktorsgraden inrättades, men det var också bara ett
första steg. Vi veta alla att universitetens
vetenskapliga forskning liar sin näring i doktoranderna och att
utan ett tillräckligt antal sådana dess vetenskapliga
produktion skulle komma att sjunka avsevärt.
Möjligheten att intressera ett tillräckligt antal
därför lämpade ingenjörer att fortsätta sina studier vid
högskolan och ägna sig åt forskningsverksamhet
beror i avsevärd grad av ekonomiska förhållanden. En
person, som skall uppoffra tid och pengar på att
utbilda sig till forskare vill givetvis i allmänhet också
hava en viss sannolikhet för att dessa uppoffringar
medföra ökade möjligheter till försörjning, eller
åtminstone icke försämrade möjligheter därtill. Så är
icke fallet för närvarande. På grund av att
stipendier för fortsatt högskoleutbildning finnas i mycket
begränsad utsträckning och att docentstipendier helt
saknas blir i regel den fortsatta utbildningen mycket
dyrbar och då vederbörande studerande avlagt
teknisk doktorsexamen är hans ställning mycket oviss.
Om han aspirerar på en professur får han i regel, om
han kvarstannar vid högskolan, nöja sig med en
blygsamt avlönad assistentbefattning åtföljd av ett
betydligt och för hans forskningsverksamhet hindrande
undervisningsarbete, och om han söker sig ut i
praktiken möter han konkurrensen från kamrater, som
direkt från ingenjörsexamen övergått till den
industriella driften, och vilka på grund av större praktik,
åtminstone då det gäller driftingenjörsbefattningar,
oftast föredragas. Universitetens doktorer hava
monopol på lektorsbefattningarna vid de allmänna
läroverken, men någon dylik säker utkomst står icke de
teknologie doktorerna till buds.
Om det skall bliva möjligt att i tillräcklig
utsträckning erhålla forskare inom det tekniska området,
erfordras i första rummet underlättande av studierna
genom stipendier och forskningen genom
docentstipendier i tillräckligt antal, utan att dessa senare
förenas med någon större undervisningsskyldighet, men
dessutom erfordras, att de utbildade forskarna även
utom högskolorna kunna vinna dräglig utkomst,
antingen som laboratoriechefer inom industrien eller vid
särskilt upprättade forskningsinstitut. En viss
omvärdering av det vetenskapliga forskningsarbetets
värde i förhållande till driftledningen torde
ävenledes erfordras.
Utom dessa förutsättningar erfordras framför allt
skapandet av en vetenskaplig atmosfär vid
högskolorna. Professorerna få icke belastas så med den
rena ingenjörsundervisningen och administrativa
uppgifter, att deras tid icke räcker till för vetenskapliga
arbeten. Det måste sörjas för att en professor utom
sin vanliga rutinartade undervisning också får
tillfälle att hålla fria föreläsningar till tjänst för dem,
som fortsätta sina studier osv.
Sist, men icke minst, erfordras nödiga hjälpmedel
för forskningen i form av välutrustade laboratorier
och bibliotek samt medel till deras underhåll och
utveckling.
Kommittén har för sin del uttalat, att om det
överhuvudtaget skall bliva möjligt att tillgodose vårt lands
behov av utbildade forskare i och för höjande av
forskningsverksamheten på det teknisk-vetenskapliga
området, så kunna kraftiga åtgärder i ovan antydda
riktningar icke utan stor skada uppskjutas någon
längre tid.
Kommittén har slutligen även ansett sig böra göra
en del uttalanden om högskolornas organisation ur
administrativ synpunkt. Det ’har framhållits att den
tekniska undervisningen städse måste smidigt anpassa
sig efter och följa industriens utveckling och
förändringar. Kommittén anser icke att en organisation,
som bygger på ett lärarkollegium — vid Tekniska
högskolan bestående av ett 40-tal professorer, alla
mer eller mindre specialiserade — såsom ledande
organ kan motsvara industriens anspråk. Kommittén
anser att lärarkollegiets uppgifter böra begränsas till
frågor av mera intern art under det att högskolans
ledning utåt i främsta rummet bör anförtros åt rektor,
som icke såsom nu är fallet bör väljas av
lärarkollegiet, utan tillsättas av Kungl, maj :t. Dessutom anser
kommittén nödvändigt att en enhetlig ledning av de
båda högskolorna skapas i form av en gemensam
styrelse med betydligt större befogenhet än den
nuvarande styrelsen för Tekniska högskolan. I denna styrelse
bör större utrymme beredas representanter för
industrien än nu är fallet. Härigenom samt genom det
ökade inflytandet på högskolornas angelägenheter
torde man kunna förvänta ökade insatser från rektor
och styrelsens medlemmar och därigenom en mera
planmässig och ändamålsenlig utveckling av de båda
högskolorna, icke i konkurrens med varandra om
anslag och förmåner utan i enig och målmedveten
strävan att på bästa möjliga sätt tillgodose vårt land med
högre utbildade teknici.
Jag har i det föregående i sammanträngd form sökt
redogöra för kommitterades synpunkter på den högre
tekniska undervisningen och därmed
sammanhängande frågor. Framställningen är ofullständig, men jag
tror mig dock hava ådagalagt, att behovet av
omorganisation är trängande och jag vill nu sluta med att
uttala den förhoppningen, att Kungl. maj:t ville
behjärta de framställda kraven på en statlig
utredning-av frågan och uttala den förhoppningen, att den
utredning som av frivilliga arbetskrafter inom de till
detta möte inbjudande föreningarna och utom
desamma stående personer inom kommittén utförts, må visa
sig vara av den art, att densamma kan bilda grundval
för den fortsatta utredningen.
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
