Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1939 - Den högre tekniska undervisningen under diskussion, av A: Grabe, G. Malm, P. Rydbeck, H. Kreüger, S. Nauckhoff, G. Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Generaldirektör G. MALM:
Jag vill för min del till en början uttala en varm
uppskattning för det arbete, som kommittén har presterat.
Arbetsresultatet utgör ett gott och positivt inlägg i den
diskussion, som väl aldrig kommer att dö, om hur de
båda tekniska högskolorna skola bedriva sitt arbete.
För egen del skulle jag haft tillfälle att själv vara
med i kommitténs arbete men måste av tidsskäl avstå
därifrån. Jag kan emellertid med glädje konstatera, att
de synpunkter på frågan, som jag har hyst, ha blivit till
fullo beaktade. I rättvisans namn vill jag emellertid
stryka under, att det under de senaste decennierna och
kanske särskilt sedan Tekniska högskolans huvudcentrum
flyttades till sin nya plats har ägt rum en
utomordentligt stor utveckling. Framförallt har det tillkommit en
mängd nya professurer, och nya sådana tillkomma
alltjämt. När en professor slutar, vill man gärna ha två
eller t. o. m. tre nya istället, och dessutom har det
tillkommit en och annan helt ny professur. Vi få därför
icke döma den hittillsvarande utvecklingen alltför hårt.
Tidigare var det ju svårt att få pengar till högskolan.
Särskilt var detta fallet under depressionen, men då
väldet ju svårt att få pengar vad det än gällde. Jag har
emellertid numera tyckt mig kunna konstatera en
lättnad på den punkten. Det är väl för övrigt alldeles
uppenbart, att på högsta ort numera finns verkligt
intresse för att tillgodose den högre tekniska
undervisningen. Vi skola väl hoppas, att detta intresse skall
finnas också i fortsättningen.
Hittills har utvecklingen skett mera stegvis utan att
de olika förändringarna ha föregåtts av några
vidlyftigare utredningar rörande högskoleundervisningen i dess
helhet, även om jag medger, att det hopbragts stora
luntor rörande varje ny professur och att bakom de
särskilda besluten ofta legat ett mycket omfattande
utredningsarbete. På det hela taget tror jag, att denna lugna
utveckling varit lycklig, men jag är likväl fullt på det
klara med att den utomordentligt snabba utvecklingen
på det tekniska och industriella området icke blott i
vårt land utan över hela världen nödvändiggör en
grundlig översyn av vår högre tekniska undervisning i dess
helhet. Jag är därför också glad över att en sådan har
kommit till stånd.
Eftersom jag för min del på de flesta punkter kan
instämma i vad kommittén har sagt, kan jag fatta mig
ganska kort. Jag skall endast uppehålla mig vid ett par
punkter.
Till en början skulle jag vilja instämma i
myntdirektör Grabes uttalande om att antalet utbildade
ingenjörer icke bör sättas i underkant. En observation, som
den, som varit med länge, kan ge klart belägg för, är,
att ingenjören har fått en allt mer och mer vidsträckt
användning. Han har kommit in på områden, där man aldrig
förut skulle ha drömt om att det skulle finnas
ingenjörer. Den ingenjörsutbildade har med andra ord
blivit mera användbar och mera uppskattad i det moderna
livet. Därför kommer också enligt min tro behovet av
ingenjörer att växa mera än vad kommittén har utgått
ifrån. För övrigt medför det mindre risk att utbilda
ett kanske något för högt antal ingenjörer, ty det
förhåller sig icke med ingenjörerna som med andra
yrkesmän, att de äro uteslutande hänvisade till att få arbete
här hemma. Under dåliga tider kan ingenjören söka
sig ut till andra länder. I fråga om behovet av
ingenjörer vill jag alltså framhålla, att man bör hålla ett
öga på utvecklingen och alltid se till att det icke sker
någon strypning i produktionen av nya ingenjörer.
Myntdirektör Grabe berörde helt hastigt frågan om
spärrningen av antalet elever. För min del tror jag det
är ganska få, som mena, att man icke alls skall ha någon
spärranordning. Frågan gäller närmast var en sådan
spärranordning skall ligga, om den skall förläggas till
intagningen av nya elever eller om den eventuellt kan
förläggas till en senare tidpunkt. På andra områden,
exempelvis på det medicinska — jag tänker på
mediko-filen — har man försökt med en senare lagd spärr, men
jag tror icke, att det är lämpligt. Det kan finnas
mycket att invända mot den spärranordning, som vi för
närvarande ha på Tekniska högskolan, men den torde
trots allt dock vara den mest praktiska. Det kinkas
ju en hel del på den, och nästan varje år framkomma
klagomål. Det har emellertid nedlagts ett oändligt arbete
på att få den så rättvis och effektiv som möjligt. Det
kan ju hända, att man kan förete några ytterligare
små justeringar, men att den måste finnas och att den
måste ligga där den nu ligger förefaller mig vara alldeles
uppenbart.
Vad gäller själva grundprinciperna och huvudlinjerna
för undervisningen har jag mycket stora sympatier för
det förslag, som kommitterade ha framlagt. Jag skall
icke närmare gå in på den frågan. Det är över huvud
taget utomordentligt svårt att i detalj pröva den frågan,
och det krävs ett ofantligt ingående arbete för att skaffa
sig en verkligt vederhäftig uppfattning om densamma.
Hela den uppläggning, som kommittén har givit frågan,
överensstämmer emellertid helt med den uppfattning,
som jag i många år har hyst. Specialutbildningen sker
enligt mitt förmenande bäst i det praktiska livet. Vad
det gäller är därför att uppfostra och utbilda unga
ingenjörer så, att de bli lämpliga att övertagas av
näringslivet. Man vet ju icke i förväg vilken specialitet man
slutligen kommer in på. Har jag däremot fått en god
grund i de grundläggande ämnena och dessutom fått
arbeta igenom ett speciellt område, är det icke någon
konst, när jag sedermera kommer ut i det praktiska
livet, att med tillhjälp av mina kunskaper också arbeta
igenom ett annat område. Om exempelvis en
vattenbyggare har noggrant arbetat igenom en
vattenkraftstation efter ett upplagt schema, kan han också arbeta
igenom ett vattenledningsprojekt. Han bör givetvis veta
hur en vattenledningsanläggning bör vara, men han
behöver icke i detalj ha konstruerat igenom en sådan, utan
det räcker med att han gjort detta på något annat
område. Jag tror sålunda för min del, att kommittén är
inne på rätt väg.
Jag skall därefter övergå till det ämne som det kanske
framför allt skulle gälla för mig att något belysa,
nämligen organisationsfrågan. I kommitténs utlåtande har
framhållits vikten utav att de två högskolorna
samarbeta, och det har sagts, att de helst borde stå under
samma styrelse. Som vi veta stöter detta senare för
närvarande på vissa hinder, och det skulle nog alltid bli
en svår sak. En lokal styrelse har å andra sidan sina
bestämda fördelar. Att ett närmare samarbete måste
komma till stånd är emellertid uppenbart. Hittills har
man sökt lösa frågan på det sättet, att rektorerna och
vid behov även styrelserna ha samrått. Jag måste
emellertid erkänna, att det nog icke räcker härmed utan att
man borde gå ett steg vidare. Här har nu talats om en
samarbetsdelegation med en av Kungl, maj:t utsedd
ordförande. Jag skulle knappast tro, att det senare behövs.
Samarbetet bör kunna förmedlas genom ordföranden i
varje styrelse och rektor, och vid behov böra ett par
delegater utses inom varje styrelse. Man bör
omväxlande sammanträda i Stockholm och i Göteborg. I
Stockholm kan preses i Tekniska högskolan vara ordförande,
och i Göteborg är Chalmers styrelseordförande
ordförande. Jag tror, att det skulle gå ganska lätt att ordna.
Huvudsaken är att få pengar till ett sådant samarbete
och att det fastslås, att sådant skall äga rum.
Beträffande organisationen i övrigt är jag glad och
tacksam över att kommittén har pekat på några som jag
tror verkligt nyttiga reformer. Jag tänker i första hand
därpå, att kollegiet, detta månghövdade organ, icke skall
ha att göra med annat än vissa frågor, såsom frågor om
högskolans inre förhållanden, frågor om undervisningens
ordnande, frågor om tillsättande av professorer och lä-
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
