Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 8 april 1939 - Svenska teknologföreningens årsmöte, av Fmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Men det är inte tillräckligt. Yi måste gå vidare på
den vägen. En kommitté har arbetat under snart ett
år och har haft hårda nötter att knäcka. Det som synes
mig vara det svåraste är att lösa samarbetet mellan
staten och den enskilda verksamheten. Låt oss från
början säga det, att utan ett sådant samarbete,
effektivt och under goda former, kan inte den tekniskt
vetenskapliga forskningsfrågan lösas i vårt land. Att
Sverige i detta hänseende icke är mera efterblivet än
vad det är — snarare kunna vi nog säga, att vi äro
väl framme — beror i hög grad på, att industrien har
gjort mycket, och att den enskilda verksamheten i
stort sett är välskött. Emellertid krävas nu
kraftåtgärder, och vi skulle vilja, att även staten gjorde
något. Att finna en form för detta samarbete är
emellertid kruxet i frågan. Jag tror, att om staten
vidmakthåller och utvecklar de tekniskt
vetenskapliga forskningslaboratorierna vid de tekniska
högskolorna, konstituerar ett par så småningom uppbyggda
forskningsinstitut, centralinstitut, och ser till, att man
får fram en stam av forskare, ett visst antal fasta
platser, så att forskarebegåvningarna kunna ägna sig
åt och veta, att de ha ett levebröd i forskningen, är
detta den lämpligaste formen för statens insats. Sedan
måste inom industriens olika områden forskningen
organiseras. Yårt land har inte tillräckligt med
vetenskapsmän för att alla industriföretag skola kunna
forska separat. Olägenheten av detta är olika. I de
industrier, där en långt driven koncentration ägt rum,
behöver knappast forskning äga rum annat än inom
ledande företag. Men så är det inte överallt. En del
industrier äro uppdelade i ett stort antal jämnstora
företag, och där drives forskning kanske på alla
ställen. Det blir ett upprepande och ett dubbelarbete,
som är onödigt, och som i vårt land inte kan tolereras.
Det, som borde göras, är att väcka till liv en anda
inom den privata industrien att koordinera sig till
branschforskningsinstitut, vilket redan på en del
områden ägt rum. Detta skulle ske på frivillighetens
väg, och jag tror för min del, att det skulle vara
lämpligt att bilda en förening, ett institut för att
agitera för att väcka forskareandan på enskild väg.
Jag fick ett gott uppslag till namn på ett dylikt
häromdagen av en industriman. Han föreslog, att
det skulle heta Polhemsinstitutet. Att i nu nämnda
hänseende är mycket att göra är säkert, och att det
är nödvändigt är lika säkert. Man behöver inte syssla
mycket med teknik för att se, huru väldiga framstegen
äro över hela världen och huru stora förändringarna
äro. Givetvis ha de stora länderna ett försteg
framför de små. De kunna slå ut sina kostnader på en
större konsumentstock, och därigenom få de oändligt
mycket större resurser att kunna lösa stora problem.
Vår föredragslista börjar med ett föredrag om en
av våra viktigaste industrier — ja kanske den
viktigaste. Det är nämligen trä- och cellulosaindustrien,
och på det området är det mycket att göra. Det skall
bli mycket intressant att höra, vad direktör Hèrnod
har att säga.
Jag ber att få sluta mina inledningsord med en
varm önskan, som jag tror delas av alla ingenjörer,
att den tekniska forskningen skall bliva föremål för
ökat intresse från statsmakternas sida men även ökat
intresse från industriens sida. Med dessa enkla ord
ber jag att få förklara detta möte öppnat."
Första föredragshållare var direktör Torsten
Hèrnod, vars sakrika framställning av det aktuella
ämnet "Skogen, vår största naturtillgång" väckte
påtagligt starkt intresse. Byggnadsrådet Ragnar
Hjorth talade därefter om "Restaureringen av
Gustaf IILs paviljong i Haga"; tillfälle var senare på
dagen berett för mötets konstintresserade damer att
taga del av det pietetsfulla återställningsarbetet ute
vid Haga.
Sedan lunch intagits på restaurant
Fenix-Kronprin-sen följde ett i hög grad orienterande föredrag av fil.
dr Sidney Hagman om "Syntetiskt gummi".
Fredagen den 24 mars fortsattes mötet med ett
föredrag över "Forskningsberedskap" av professor A.
Liljeström, vilken i elegant form framförde en
delvis ganska amper kritik mot vårt
undervisningsväsende.
Civilingenjör Bo Hellström lämnade en för svensk
nationalkänsla onekligen mycket glädjande och rätt
imponerande skildring av "Svensk väg- och
vattenbyggnadskonsts landvinningar utomlands under
senaste tio åren".
Gemensamt med mötets damer samlades man till
lunch i föreningens lokal, där sedan civilingenjör
Axel Theorell sakkunnigt redogjorde för
"Tekniska hjälpmedel i det moderna hushållet". Tillfälle
till närmare studier erbjöds vid en för tillfället i
föreningslokalerna ordnad utställning av disk- och
tvättmaskiner, eldningsapparater, s. k. universalmaskiner
ocli moderna kokkärl.
Flera av föredragen voro införda redan i det till
årsmötet utgivna extranumret av Tekn. tidskrift och
en del av de återstående återfinnas i senare nummer
av tidskriften.
Fredag afton avslutades mötet med sedvanlig
bankett, vilken förlagts till Grand Hotel Royals festliga
vinterträdgård. Sannolikt på grund av att många
begagnat sig av de dubbla helgdagarna för utflykter
utom huvudstaden var deltagareantalet vid middagen
relativt litet, omkring 250 personer, men stämningen
blev hastigt den bästa tänkbara, trots att högtalaren
tyvärr mankerade vid ett par tillfällen. Efter skålen
för konungen talade ordföranden, direktör Sten
Westerberg, för gästerna och S. T. F. Föredragshållarna
avtackades vältaligt av förste vice ordföranden,
direktör Erik Olson, och å samtliga de nordiska
systerföreningarnas vägnar framförde ingenjör Hj. Pehrman
en varm hälsning till de svenska kollegerna. Damerna
hyllades hjärtligt i både bunden och obunden form av
andre vice ordföranden, tekn. dr H. Sterky, och
slutligen tolkade generaldirektör W. Borgquist i ett
er-kännsamt anförande gästernas tack.
Vid kaffet föredrog en manskvartett av friska,
välklingande stämmor från Musikaliska akademiens
operaskola ett antal mer eller mindre vårbetonade
sånger. Därefter vidtog dansen, som, avbruten av
traditionell sillgratin, fortgick till framåt
morgontimmarna.
Fmn.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
