Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 8 april 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
republikanska flottan i Cartagena flydde — under
stora förluster — till den franska örlogshamnen
Bi-zerte i Tunis och internerades där. Därefter kunde
blockaden av de republikanska hamnarna skärpas.
Slutligen avbröt Franco underhandlingarna och
ställde ultimatum på ovillkorlig kapitulation. Detta
avvisades av allt att döma av försvarsrådet. När
emellertid den nya Francooffensiven tog sin början
den 27 mars visade det sig att vidare krigföring från
republikansk sida var otänkbar. Offensiven blev en
militärpromenad. Kapitulation utan villkor
genomdrevs på många håll av trupperna och befolkningen.
De svårast komprometterade ledarna flydde per flyg.
Även general Miaja räddade sig till Algeriet. Den
28 mars intågade Franco-trupperna utan motstånd i
Madrid, som hissat den vita fanan. Inom två dagar
därefter hade Franc o-anhängare övertagit makten i
alla ännu republikanska provinsstäder. Även
Valencia kapitulerade. Den republikanska armén
upplöste sig själv. Kriget upphörde, och från slutet av
mars behärskar Franco-regeringen alla spanska
territorier. Så gott som alla europeiska stater, slutligen
även den nordiska gruppen, ha nu också erkänt
Francos regering som Spaniens lagliga styrelse.
Ännu är det för tidigt att bestämt uttala sig om
av vilken art det nationalistiska Spaniens framtida
regim kommer att bliva. Sannolikt införes monarki.
Någon parlamentarisk demokrati lär ej komma att
återställas. De ekonomiska, sociala och kulturella
uppgifterna i det svårt härjade landet komma emellertid
för lång tid att kräva alla positiva krafters insats.
Spanska krigets slut en diplomatisk och militär seger
för Italien. — Italiens krav på Frankrike.
Italien har självfallet genom det spanska krigets
utgång vunnit en betydande diplomatisk seger. Men
den har kostat landet åtskilligt. Ingenting tyder heller
på att Mussolinis regering som kompensation för
offren i Spanien kommer att nöja sig enbart med
den — visserligen stora — negativa vinsten att ha
förhindrat uppkomsten av ett Italien-fientligt
folkfronts-Spanien samarbetande med ett likartat
Frankrike. Helt visst kommer han även att söka avpressa
Frankrike vittgående koloniala kompensationer.
Härvid åberopar sig Italien dels på gamla krigslöften
(London-avtalet 1915 m. m), vilka aldrig infriats,
dels på uppgörelsen med Laval av januari 1935, som
sedermera sattes ur spelet genom sanktionspolitiken
under Abessinien-kriget. Tyska rikets stöd för dessa
italienska krav har upprepade gånger utlovats: i
mycket bestämd form av Hitler i hans tal inför tyska
riksdagen den 30 januari och även långt senare.
Däremot har England hittills visat sig föga sinnat
att till Italiens förmån öva press på Frankrike.
Chamberlains och Halifax’ besök hos Mussolini och Ciano i
Rom den 11—14 januari gav visserligen anledning till
ett vänskapligt meningsutbyte men ingenting mera.
I den officiösa italienska pressen framfördes därefter
i allt skarpare form olika krav mot Frankrike, vars
regeringschef Daladier emellertid vid upprepade
tillfällen underströk att Frankrike ej ämnade vika för
något hot. Samtidigt blev förhållandet mellan
Frankrike och England, sedan Frankrike upphört att stödja
de spanska republikanerna, allt hjärtligare. Den 6
februari gav Chamberlain i underhuset en uttrycklig
utfästelse om full brittisk solidaritet med Frankrike,
för den händelse detta land utsattes för någon yttre
fara. Under dagarna efter den 20 mars avlade också
franska republikens president Lebrun med maka ett
officiellt besök hos engelska kungaparet i London
och blev i anledning härav föremål för storartade
hyllningar. När slutligen Mussolini den 26 mars i ett
tal i Rom bröt sin långvariga tystnad, förvånade han
världen genom den relativa moderationen i de krav,
som framställdes på Frankrike. De förklarades
endast vara av kolonial natur och endast gälla Djibouti,
Tunis och Suezkanalen. Förhandlingar ha icke
avvisats från franskt håll. Med hänsyn till att Italien
kan räkna med det allt mäktigare stortyska rikets
fulla stöd, samt att den brittiska regeringen trots allt
torde önska en fransk-italiensk uppgörelse, förefaller
det sannolikt att den italienska politiken kommer att
uppnå åtminstone en del av de mål som nu uppställts.
Det inre läget i Frankrike.
Regeringen Daladiers inre ställning synes under
kvartalet mer och mer ha stärkts. Den vann seger
över vänsteroppositionen i sin spanska politik, och
den synes ha samlat bakom sig hela nationen i sitt
energiska hävdande av Frankrikes stormaktsställning
och i sitt arbete på försvarets stärkande. Den har
också av kammaren beklätts med nya, vittgående
fullmakter. Den ekonomiska och finansiella
förbättringen har fortsatt, men samtidigt har också
folkfrontlagstiftningen av 1936 i fråga om
arbetsförhållandena mer och mer satts ur spelet. Den
misslyckade storstrejken på senhösten var det sista
försöket att till varje pris försvara dessa
"arbetarklassens vinster". Med stöd av de nya fullmaktslagarna
’har arbetskraften i Frankrike — särskilt när det
gäller industrier, vilka arbeta i nationalförsvarets
intresse — satts under en kontroll från myndigheternas
sida, vilken ej alltför mycket skiljer sig från
förhållandena i Tyskland.
Pius XI död; efterträdare: Pius XII (Pacelli).
Påven Pius XI avled den 10 februari vid över 81
års ålder. Han hade suttit på S:t Petri stol sedan
1922 och får anses ha tillhört de mera betydande
påvarna i modern .tid. Till historien kommer han
framför allt att gå som den påve, vilken återupprättat
Vatikanstaten och gjorde slut på schismen med den
italienska staten, samt även som den, vilken i några
berömda encyklikor klarlagt den katolska kyrkans
ståndpunkt till de sociala tidsproblemen. Hans sista
år fördystrades av motsättningen till de auktoritära
staternas kultur- och uppfostringspolitik. Till hans
efterträdare utsåg kardinalkonklaven den 3 mars
hittillsvarande kardinalstatssekreteraren Pacelli,
vilken antog namnet Pius XII. Den valde tillhör en
gammal Romfamilj och har rik diplomatisk
erfarenhet. Han torde vara att anse som en "politisk" påve.
På sina håll har man gjort gällande, att hans val
skulle betyda en skärpt motsättning mellan den
katolska kyrkan samt fascismen och nazismen. I
verkligheten torde han främst representera kontinuiteten
med företrädaren.
Tysklands ekonomi: Schachts avgång som
riksbankschef, hotet om handelskrig.
I Tyskland stod under årets första månader den
ekonomiska situationen i förgrunden. Knappheten
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
