Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 20 april 1939 - Vattenbyggnadscement i amerikanska jättedammar, av Bo Hellström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 16 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 20 APRIL
ÅRG. 6 9 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 9
INNEHÅLL: Vattenbyggnadscement i amerikanska jättedammar, av civilingenjör Bo Hellström. —
Försäljningsadministration, av Göran Holmquist och Gösta Claeson. — Notiser. — Litteratur. — Sammanträden.
Vattenbyggnadscement i amerikanska jättedammar.
Av civilingeniör BO HELLSTRÖM.
Svensk cement.
Under de senast förflutna decennierna har
cementfabrikationen, i likhet med många andra
industrier, kunnat uppvisa en storartad utveckling. Såsom
framgår av följande tabell har den årliga produktionen
av Portlandcement i Sverige stigit från 442 000 fat
1898 till 5 805 000 fat 40 år senare samtidigt som
tryckhållfastheten hos cementbrukskuber ökats med
ungefär 50 %.
Årsproduktion
av
Portland-År cement i
Sverige
fat
Tryckhållfastheten hos
cementbrukskuber av
vanlig Portlandcement
efter 28 dygn (medeltal)
kg/cm1
1898 ................ 442 000 —
1908 ................ 1 014 000 400
1918 ................ 1 211 000 480
1928 ................ 2 220 000 490
1938 ................ 5 805 000 585
Värmeutveckling och sprickbildning.
Den i tabellen angivna förbättringen av
hållfastheten har åstadkommits genom olika medel, varibland
märkas förbättrad bränningsteknik och den allt längre
drivna finmalningen. Blandningsteknikens
utveckling har gjort det möjligt att för cementbränningen
framställa ett synnerligen homogent råmaterial med
gynnsammaste kemiska sammansättning för ernående
av mycket hög hållfasthet. Denna ständigt stegrade
förbättring av cementens kvalitet i kombination med
vår tids hastiga byggnadstempo har vid stora
dimensioner hos byggnadskroppen medfört en betydligt
stegrad värmeutveckling, vilken i sin tur
åstadkommer skadliga volymändringar och stora
extraspän-ningar hos massbetongen under avsvalningsprocessen.
Ofta spricker betongen av dessa orsaker.
Sprickbildning är ovälkommen i alla betongkonstruktioner, men
den är särskilt olämplig i vattenbyggnader, där den
menligt inverkar på stabilitet, vattentäthet och
varaktighet.
Genom i betongen ingjutna termometrar har man
mätt dess temperatur, och temperaturstegringar på
35° till 45°C äro ej ovanliga. Har betongen gjutits
vid en lufttemperatur av 15°C, så uppnår alltså
betongen inuti kroppen efter en eller annan vecka
en maximitemperatur av 50° till 60°C. Under natten
med dess kyligare temperatur ökas därjämte
temperaturskillnaden mellan betongen i ytan och i massans
inre. Denna temperaturskillnad medför stora drag-
spänningar i betongens ytskikt, förorsakande såväl
större sprickor som en hårfin sprickbildning, vilken
söndersprickning än mer underlättas av att betongen
på ett tidigt stadium ännu ej uppnått någon
nämnvärd draghållfasthet.
I stora betongkroppar är det stora värmemängder,
som skola ledas ut till atmosfären, och avsvalningen
tar lång tid. För att nedbringa temperaturskillnaden
mellan atmosfären och kroppens inre till en femtedel
av dess ursprungliga värde erfordras följande tider:
Betongkroppens
tjocklek i
meter
Tid för avsvalningen
1 5 dygn
5 4 månader
10 1 år och 4 månader
20 5 år och 5 månader
Man försöker undvika sprickbildningen på
mångahanda sätt. Genom att alltmer minska avståndet
mellan dilatationsfogarna söker man minska
byggnadsenheternas storlek, och en del ingenjörer räkna
med att 6 m är den största längddimension, som utan
risk för sprickbildning kan tillåtas hos monoliten.
Man föreskriver, att formarna skola sitta kvar i
veckor och månader för att förhindra, att betongytan
erhåller för låg temperatur, innan temperaturen i
betongkroppens inre hunnit sjunka. Efter formarnas
rivning bevattnar man betongytorna i veckor för att
förhindra uttorkning. Försiktiga ingenjörer anse, att
man även bör bevattna formarna, innan de rivas. Förr
användes sparsten i betongen, vilket hade ett
värme-utjämnande resultat. Sedan man funnit, att
ekonomien med sparsten är av tvivelaktigt värde, har man
sökt öka makadamens storlek från den tidigare
vanliga maximistorleken av 7,5 cm för att ernå en
motsvarande minskning av cementmängden per m3
betong och därmed mindre risk för sprickbildning. I
U. S. A. har man därvid använt sten av upp till 15 à
22 cm, och vid vissa byggen i Sverige har införts
sten av upp till 12 cm storlek. Man tvingas dock att
då använda större betongblandare än vanligt. Dessa
åtgärder ha dock ej hjälpt, och slutligen har man fått
lov att tillgripa tillverkning av cement med låg
värmeutveckling. I Amerika har man dessutom vid
större dammbyggnader i stor utsträckning övergått
till att bortföra hydrationsvärmet medelst i betongen
ingjutna rörsystem med cirkulerande kylningsvatten.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
