Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 20 maj 1939 - Bidrag till frågan om elektroloks adhesionsförhållanden, av H. Bager och J. Ottosson - Ventilationsanordningar i S. J. personvagnar, av E. Aspenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
synes alltså framgå, att adhesionskoefficienten för
enkelaxellok under likvärdiga förhållanden endast är
obetydligt lägre än för koppelstångslok.
Rättelse. I artikeln i Teknisk tidskrift, häfte 17, av
ovanstående förf. angående S. J. nya snälltågselektro-
lok förekomma några av manuskript- och korrekturfel
härrörande felaktigheter, som rättas enligt följande: På
sid. 248 spalt 2 rad 11 nedifrån står 50 år, skall vara
20 år. På sid. 256 tabellen längst ned på sidan står
underhållskostnad per 100 lokkm, skall vara per 1 000
lokkm.
Ventilationsanordningar i S. J. personvagnar.
Av civilingenjör E. ASPENBERG.
För att åstadkomma luftväxling i ett slutet rum
erfordras i allmänhet en särskilt applicerad
impulsgivare för luften, så konstruerad, att den på sin ena
sida kan ge högre lufttryck än på den andra. En
sådan apparat är givetvis så mycket mer nödvändig
som det finns antal personer i rummet i förhållande
till tillgänglig s. k. luftkub. Ett fall där
nödvändigheten av dylika anordningar är särskilt markant, är
en järnvägsvagn.
Man har, för lösande av detta problem, i
järnvägsvagnar sedan gammalt använt metoden med s. k.
luftsugare. Med dessa tillgodogör man sig verkan
av luftströmmen utanför vagnen, framför allt erhållen
genom tåghastigheten, så, att invid öppningen som
leder till vagnens inre, luftströmmens hastighet ökas,
varvid luftens statiska tryck på denna punkt minskas.
Fig. 1. Byffévagn vid S. J. med luftintag.
På så sätt åstadkommes undertryck inne i vagnen
och luft kan passera ut genom Iuftsugaren. Av
luftsugare ha genom tiderna en mångfald typer
konstruerats, och bortåt ett halvt dussin olika modeller
äro ännu i funktion å S. J. vagnar.
Genom undertrycket i vagnen inströmmar
friskluft utifrån genom befintliga springor i fönster och
dörrar, och häri ligger nackdelen med detta system
för luftväxling, sugsystemet. Då denna tillskottsluft
icke kan uppvärmas, framkommer vid kall årstid
känslan av drag i närheten av t. e. fönstren, och äro
springorna stora, kommer även damm och smuts in.
Söker man å andra sidan göra fönstren täta, kan luft
icke inkomma, och luftväxlingen försvåras. Graden av
täthet hos fönster och dörrar är olika för nästan varje
vagn, och enär luftsugarna arbeta med mycket låg
tryckhöjd, kunna siffror för luftväxlingen vid detta
system svårligen fastställas. Man har satt upp
luftsugare till sådant antal som man har vant sig vid,
och därutöver kan något knappast göras. Numera ha
emellertid kraven på bättre ventilation i vagnarna
skärpts, och på sista tiden har även trycksystemet
för ventilation i S. J. vagnar börjat införas, dvs. ett
system, där ny luft med tillhjälp av fläkt tillföres
vagnen under övertryck.
Tanken på att inpressa frisk luft i vagnen genom
särskilda kanaler är vid S. J. ingalunda ny. Redan
omkring år 1910 gjordes sådana konstruktioner. Även
här använde man sig emellertid av den yttre luftens
dynamiska tryck. Luften togs in i en huv på taket,
i vilken en "flimmerplåt" var placerad, som
automatiskt ställdes in alltefter tågriktningen. Luften fördes
så ned under golvet, varest kanaler utmed sidorna
anbragts, från vilka luften fördelades till vagnsav-
308
Fig. 2. Standard S. J. 3 kl. boggivagn med salongs- och kupéavdelningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
