Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 27 maj 1939 - Anmälan: Fysikens utveckling, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
utan att i stora drag teckna det mänskliga tänkandets
försök att finna något samband mellan idéernas och
företeelsernas världar.
I det första avsnittet skildras historiskt det
mekaniska betraktelsesättets uppkomst, Galileis och
Newtons tankebyggnader. Steg för steg klarläggas
därefter de stigande svårigheterna vid
behandlingen av de elektriska, magnetiska och optiska
företeelserna, vilka ådagalade det mekaniska
betraktelsesättets otillräcklighet. Maxwell var i själva
verket den förste, som lade torped under arken genom sin
elektromagnetiska teori, vilken förflyttade vissa
fundamentala skeenden från de materiella kropparna till
rymden emellan dem. Mekaniska avståndsverkningar
ersattes av strukturlagar. En elektrotekniker måste
med nöje erkänna, att den populära behandlingen av
Maxwells kraftfältsteori är utomordentligt klar och
pregnant. I anslutning härtill ställes läsaren första
gången inför relativitetsbegreppet, mera som en
förberedelse för vad komma skall. Så följer en
redogörelse för de kända forskningarna över etern,
Michel-sons och Morley’s experiment m. m., vilkas resultat
ledde fram till Einsteins sats om ljushastighetens
konstans i alla system oberoende av deras rörelse —
relativitetsteoriens grundval. Vad därefter följer är
välbekanta saker för dem som gjort sig mödan något
närmare studera dessa områden, och man kan endast
konstatera, att författarna även vid de mera
svårtillgängliga passagerna lyckats göra framställningen rätt
väl fattbar utan den matematiska apparaten. Ett
särskilt gott exempel härpå är klarläggandet av
rum-tid-kontinuets begrepp, som är mönstergillt. Om
diskussionen av den på Riemanns idéer grundade
uppfattningen av det krökta rummet däremot lämnar läsaren
något frågande, må det vara förlåtligt, ty uppgiften
att skapa en åskådlig bild på denna punkt synes
närmast olöslig. Det kan ej heller förnekas, att de flitigt
brukade analogierna från den två- och
tredimensionella världen äro något för ytliga för den som vill
vara helt uppriktig mot sig själv, och det förefaller
därför bättre att lägga fram satsen såsom en rent
matematisk konstruktion.
I bokens senare del behandlas så kvantfysiken och
dess tillämpning på materia och ljus. Författarna
redogöra ingående för det dilemma som skapats genom
oförenligheten mellan våg- och korpuskelteorierna för
ljuset med hänsyn till förklaringen av vissa kända
fenomen. Materievågor och sannolikhetsvågor
behandlas, och även den matematiskt oskolade läsaren
bibringas åtminstone en aning om, att det mystiska
talet om mångdimensionella kontinuer icke behöver
tagas i rent rumlig bemärkelse utan kan återföras till
den åtminstone principiellt rätt väl fattbara uppgiften
att på relativistisk grundval beskriva
sannolikhetskombinationer av olika skeenden.
Det länder författarna till förtjänst, att de ej endast
med stor samvetsgrannhet sökt formulera populära
men dock bindande resonemang för klarläggande av
den moderna fysikens viktigaste grundlagar, utan även
på flera punkter utan omsvep givit besked om de
brister i de nya teoriernas räckvidd, som utan tvivel
äro för handen. Så påpekas uttryckligt det viktiga
faktum, att vetenskapens strävan att återföra
fenomenvärlden till rena strukturlagar ännu icke lett fram
till en fullständig lösning, i det att teorien bryter
samman inför områden med koncentrerad materia.
Materiebegreppet måste därför bibehållas, varav en viss
dualism i världsbeskrivningen.
Relativitetsteorien har för visso fört oss ett högst
betydande stycke framåt, och man är väl i allmänhet
mer böjd att betrakta den som en introduktion till en
slutlig insikt än som en briljant arbetshypotes med
begränsad giltighet och därmed dömd att i sinom tid
ge plats för nya åskådningar, som bättre förmå
bemästra den med den vetenskapliga forskningens
utveckling snabbt ökande mängden av komplicerade
fakta. Detta utesluter emellertid icke, att man får
vara beredd på modifikationer av teorien.
Man förstår rätt väl varför filosofer av facket haft
svårt att förlika sig med vissa stycken ur
relativitetsteorien ur rent logisk synpunkt. Om man ställer den
naturliga fordran på en tillfredsställande
naturbeskrivning, att den ej skall leda till absurditeter, håller
relativitetsteorien knappast måttet. Redan
relativi-tetspostulatet om ljushastighetens konstans i alla
riktningar och koordinatsystem oberoende av dessas
hastighet är i viss mån en stötesten för vår
uppfattning, som är väsentligen mekaniskt betonad. Teorien,
som byggts upp på denna grund, är emellertid i sig
själv ur matematisk synpunkt oantastlig och de flesta
av de intressanta konsekvenser, som den lett fram till,
äro implicite givna genom detta postulat. Massans
och Fitz-Gerald-kontraktionens beroende av
hastigheten ända till gränsen för ljushastigheten äro
emellertid svårsmälta teser. De upprepade bekräftelser, som
den fortsatta forskningen efter hand på olika områden
givit teorien äro självfallet starka vittnesbörd. Men
man drar sig naturligt nog för att acceptera teoriens
konsekvenser ända fram mot denna gräns, och det
förefaller förnuftigt att t. v. göra halt dessförinnan,
även om det endast gäller teoretiska spekulationer.
Det är kanske ej heller alldeles säkert, att alla sådana
fenomen inom atomernas värld, som bekräfta teorien
i ett eller annat avseende, utan vidare kunna andragas
till lösningen av analoga problem inom makrokosmos
eller vice versa.
En i detta senare samband omstridd
diskussionspunkt är universums ändlighet, vare sig man åberopar
Einsteins eller de Sitter’s kosmologi. Vad som är
lättast fattbart eller snarare minst ofattbart ur
filosofisk synpunkt, det ändliga eller det oändliga
universum, kan måhända vara en smaksak. Men dä
Eddington beskriver universum såsom ett slutet
system, "det som är, vilande i det som icke är", sä
är det visserligen mycket vackert och poetiskt
uttryckt men lämnar innerst inne ändå ett litet tvivel,
om det ej möjligen skulle finnas något därutanför,
om ej annat så åtminstone en fortsättning på det
oändliga koordinatsystem, som är vår andes verktyg
för uppfattningen av världen omkring oss. Vi föras
här tillbaka till Kant. Någon klarhet på denna punkt
torde emellertid knappast kunna påräknas.
En fråga av mer omedelbar praktisk betydelse för
vetenskapen är entropilagens samordnande med
relativitetsteorien. Här finnes ännu ingen
tillfredsställande brygga slagen. Spörsmålet blir än mer
spännande därigenom, att entropilagen i viss mån stöder
uppfattningen om en absolut tid, bestämd av
energiomvandlingen i världsförloppet, och som man
måhända skulle kunna kalla för dynamisk i motsats mot
det mer renodlade matematisk tidsbegrepp, som ingår
i relativitetsteoriens formelsamling.
Inom dessa domäner är som bekant lättare att
fråga än att svara, och vi få därvid vara beredda på
att många av våra frågor aldrig komma att kunna
besvaras. Ju mer vi tränga in mot tingens kärna,
desto mer kompliceras aspekterna. Entusiaster ha i
alla tider varit beredda att med kraft gå till storms
för dagens nya teorier. Med erfarenheterna från
vetenskapens historia i minnet synes emellertid mer
motiverat, att vi betrakta de vunna resultaten
visserligen med tacksamhet men utan förhävelse, och att vi,
med vissheten om att all vår kunskap är i hög grad
relativ, alltjämt böra vara beredda på nödvändigheten
av att slå in på nya vägar. J. Körner.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
