Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 8 juli 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 27 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 8 JULI
ÅRG. 6 9 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 9
INNEHÅLL: Det utrikespolitiska kvartalet, av Rutger Essén. — Svetsning av räls. — Generatorgas i
järnvägsdriftens tjänst. — Notiser. — Litteratur.
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av ROTGER ESSÉN.
Stockholm den 30 juni 1939.
Ovisst världsläge och krigsoro.
Det var mycket länge sedan det mellanfolkliga
politiska läget kännetecknades av en större ovisshet
än som för närvarande är fallet. En helt ny
maktbalans är under vardande. En omgruppering
försiggår mellan de ledande makterna. Stora och
betydelsefulla avgöranden förestå, men det är ännu
omöjligt att med visshet förutsäga, huru dessa komma att
utfalla eller ens i vilken riktning de nya
stormaktsorienteringarna slutligen komma att peka. I detta
hänseende påminner situationen om läget under åren
1904—1905, då den maktgruppering kom till stånd,
som resulterade i världskriget 1914—18.
Den ekonomiska verksamheten världen runt har
vant sig vid det politiska orostillstånd, som nu under
åratal varit permanent, men samtidigt också,
särskilt på grund av den väldiga
rustningsverksamheten, blivit mer och mer både direkt och indirekt
beroende av regeringarnas politik. Europa åtnjuter
i trots härav i allmänhet en bättre konjunktur än
Amerika. Särskilt i U. S. A. har arbetslösheten
hotande proportioner och utgör en ständig anledning
till samhällsoro.
De ekonomiska kristecknen betraktas dock i
allmänhet icke som överhängande, och det är icke de,
som äro utgångspunkten för den stora världsoron.
Det är i stället den vidgade krigsfaran, som kännes
akut både i Europa och i Ostasien. Den har under
de sista månaderna i hög grad tillspetsats genom de
strävanden att dela upp stormakterna i två mot
varandra stående block, vilka övervägande satt sin
prägel på det senaste kvartalets världspolitik.
Den engelska omsvängningen från Münchenpolitiken.
Det är framför allt den engelska omsvängningen
från mars månad i år som härvid varit den avgörande
faktorn.
I föregående kvartalsöversikt har skildrats, hur den
tyska riksledningen i mitten av mars gjorde slut på
Tjeckoslovakien som oberoende stat och införlivade
Böhmen och Mähren som protektorat under det
stortyska riket, under det Slovakien med bibehållen
nominell självständighet reellt blev en tysk
vasallstat. Samtidigt införlivades Karpato-Ukraina med
Ungern, varigenom direkt landgräns Ungern—Polen
uppstod. Några dagar därefter följde Memel-områdets
införlivande med Tyska riket. Ryktesvis gjordes
gällande, att en liknande med våldshot genomdriven
uppgörelse förestod med Polen. Den skulle gälla
Danzig och korridoren. En speciell grund till dessa
förmodanden var den inbjudan, som från tyskt håll
utgått till Polens utrikesminister Beck att bege sig
till Berchtesgaden för personliga överläggningar med
Hitler och Ribbentrop, en inbjudan, som emellertid
avvisades av Beck, vilken i stället senare begav sig
till London.
Den omkastning i den engelska politiken, som blev
följden av dessa händelser, och som gjorde slut på
den Chamberlain’ska försoningspolitiken från
München i september, synes närmast ha framkallats eller
framtvungits av den brittiska opinionens kraftiga
reaktion. München-politikens motståndare, främst
Edén och Churchill, fingo plötsligt på ett helt annat
sätt än tidigare allmänhetens och parlamentets öra,
och regeringens ledande män, Chamberlain, Halifax,
Simon och Hoare, gåvo efter för denna opinionsstorm.
Det första fullt öppna steget togs redan den 31
mars, då Chamberlain i underhuset förklarade, att en
sådan tysk aktion mot Polen, som enligt den polska
regeringens uppfattning hotade landets oavhängighet
och av denna möttes med väpnat motstånd, skulle
föranleda brittiska regeringen att omedelbart ge
Polen allt det stöd som stode i dess makt.
Denna engelska solidariteteförklaring med Polen,
vilken gjorde ett improviserat intryck och tolkades
såsom framdriven av nödvändigheten att hejda ett
omedelbart förestående tyskt angrepp, var ett
ytterligt uppseendeväckande steg. En sådan garanti hade
England icke tidigare givit några andra makter än
Frankrike och Belgien. Rent formellt innebar det
också att avgörandet om Englands gående i krig på
sätt och vis lades i polska regeringens händer.
Huruvida denna brittiska regeringsdeklaration
verkligen hejdade en eljest förestående tysk aktion,
är mycket ovisst. Från tyskt håll ha alla dylika
planer förnekats. I varje fall skedde ingenting
utöver ömsesidiga militära förberedelseåtgärder, mest
framträdande på den polska sidan. Den
brittiskpolska uppgörelsen blev därefter närmare utformad
och gjordes bl. a. ömsesidig, dvs. även Polen skulle
vara skyldigt träda till Englands bistånd vid ett
angrepp på detta rike. Någon slutlig ratifikation av
den engelsk-polska överenskommelsen har dock ännu
ej ägt rum, och den har i sin helhet fått träda
tillbaka för planerna på större politiska uppgörelser -—
eller rättare sagt, den har kommit att ingå som ett
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
