Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 8 juli 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
led i en större kombination, vilken från engelsk sida
uppenbarligen icke syftar till något mindre än
skapandet av en ny världsfront: England, Frankrike,
Ryssland och U. S. A. mot de auktoritära staterna
Tyskland, Italien och Japan.
Allianserbjudande till Ryssland.
Den avgörande punkten härvidlag var uppgörelsen
med Ryssland. Detta var ur brittisk synpunkt icke
något lätt steg att taga, i synnerhet icke för en
konservativ engelsk regering, som av erfarenhet är väl
medveten om vilka möjligheter till ryskt inflytande
både i europeisk politik och i brittisk inrikespolitik
en dylk uppgörelse skulle öppna. Ytterligare
försvårades planen därigenom att Englands
skydds-lingar i Östeuropa, främst Polen, men även
Rumänien, hysa den största misstro mot
sovjetregeringens avsikter i förhållande till dem och icke utan fog
anse att en rysk "hjälp" i formen av en
militärinmarsch i deras länder skulle betyda slutet på deras
oavhängighet. Men på engelskt regeringshåll
resonerade man uppenbarligen så, att här fanns intet val.
Man måste .bita i det sura äpplet. Utan att Ryssland
vore med i kombinationen skulle England—Polen —
även med Balkanstöd — icke på långt när kunna
uppväga axelmakternas militära styrka.
Italien ockuperar Albanien.
Innan de engelsk-ryska underhandlingarna på
allvar kommo i gång, inträffade emellertid åtskilligt
annat. Beck var i London den 3—7 april, varunder
den ovannämnda garantien utvidgades till ömsesidig.
Den 7 april, långfredagen, landsattes italienska
stridskrafter på Albaniens kuster; redan följande dag
besattes huvudstaden Tirana, efter det att konung Zog
med gemål och nyfödd son i hast flytt över gränsen
till Grekland. Motståndet var svagt och bröts
omedelbart. En i hast sammankallad albansk församling
förklarade Zog avsatt och utsåg konung Viktor
Emanuel av Italien till Albaniens konung. En
personalunion Italien—Albanien kom sålunda till stånd.
Albaniens ockupation torde i främsta rummet varit
motiverad av strategiska synpunkter. De
förhandlingar, som tidigare förts mellan italienska och
alban-ska regeringarna, hade visserligen avbrutits, men
någon starkare spänning förelåg icke. Genom
ockupationen av Albanien, som snabbt fullföljdes,
skaffade sig Italien strategisk kontroll över en
centralposition på Balkanhalvön. Detta blev kännbart både
för Grekland och Jugoslavien, men särskilt för det
sistnämnda landet, vilket också drevs till uppgörelse
med axelmakterna. Den italienska aktionen var med
visshet på förhand avtalad med Berlin och utfördes
med ett framgångsrikt utnyttjande av
överraskningsmomentet. Den följdes efter fortsatta förhandlingar
den 22 maj av en i högtidliga former i Berlin
undertecknad, allmän militärisk och politisk allians mellan
Tyskland och Italien, varvid man särskilt framhöll
den gemensamma militära ledningens och samverkans
styrkemoment.
Återverkningarna. Turkisk allians med västmakterna.
Albaniens ockupation framkallade särskilt i
England häftiga utbrott av indignation. Officiella
protester avgåvos, men det fait accompli som inträtt
kunde icke rubbas, och detta innebar en väsentlig
förstärkning av axelmakternas strategiska position.
Englands första diplomatiska motdrag blev att
utvidga den garanti, som givits Polen, till att även
omfatta Grekland och Rumänien. Här blev det
emellertid ej tal om ömsesidighet, och särskilt i
Rumänien framträdde åtskillig tveksamhet, i synnerhet
inför perspektivet av rysk truppinmarsch. Samtidigt
lät man också i England förstå att den holländska
gränsen mot Tyskland ur brittisk synpunkt
betraktades som lika okränkbar som den tysk-belgiska.
Den största framgång som de brittiska
allianssträvandena vunno blev dock uppgörelsen med Turkiet.
Efter Kemål Atatiirks död i november i fjol och
general Ismet Inönu’s övertagande av
statspresidentens post, synes en regimförändring ha ägt rum i
Turkiet. Denna medförde också ett närmande till
västmakterna. Denna politik mötte de engelska
allianssträvandena, och den ’12 maj avslöts mellan
England och Turkiet en fullständig ömsesidig
biståndsallians i Medelhavet. Turkiet slöt med andra
ord upp på västmakternas sida emot axelmakterna.
Därmed har den brittiska sjömakten säkrat sig fri
tillgång till passagen Dardanellerna—Bosporen och
därmed med Rumänien och Sovjetunionen vid
krigstillfälle. Lärdomarna från världskriget ha här icke
varit förgäves. Detta var en betydelsefull framgång
för den brittiska politiken och kunde i viss mån
sägas uppväga axelmakternas vinst i Albanien. Det
hade icke hjälpt att von Papen den 18 april utnämnts
till tysk ambassadör i Ankara.
De engelsk-ryska förhandlingarna gingo däremot
lamt. Moskva-regeringen, som väl förstod, vilken
nytta den kunde dra av att nu bli föremål för engelsk
alliansbegäran, visade tydliga avsikter att utnyttja
situationen, och sedan de första brittiska förslagen
mottagits den 15 april, undvek man noga att visa sig
angelägen och gav sig god tid för svarets
formulerande.
Roosevelts telegram till diktatorerna.
Nästa steg kom från Amerika. Presidenten
Roosevelt är tydligen själv en anhängare av den
"demokratiska världsfronten", och har vid mer än ett
tillfälle givit uttryck åt sin uppfattning om de stora
demokratiernas naturliga solidaritet vid en krigisk
världskonflikt. Men presidenten är icke ensam i
stånd att bestämma Förenta staternas utrikespolitik;
hans händer bindas både av gällande
neutralitetslagstiftning, av neutralitetspolitikens inflytelserika och
talrika anhängare i kongressen samt av ovissheten
om utgången av det till 1940 förestående
presidentvalet. Emellertid fann sig Roosevelt i april
föranlåten att vidtaga ett eget initiativ, vilket icke kunde
tolkas annat än som en förberedelse till Förenta
Staternas anslutande till den rysk-engelska s. k.
fredsfronten. Den 14 april vädjade han nämligen i ett
telegram till Hitler och Mussolini att avge en
försäkran om att åtminstone på tio års tid icke företaga
några angreppshandlingar mot en uppräknad rad
stater, nämligen bl. a. alla Tysklands grannar (utom
Danzig) samt flera i den Närmare Östern. Därefter —
dvs. om Tyskland och Italien avgivit dylika
försäkringar — skulle Roosevelt sätta in sina
ansträngningar på att åstadkomma en världskonferens för
råvarufördelning och nedrustning m. m.
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
