Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 8 juli 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskri ft
av sin anslutning till västmakterna, sker detta genom
ett ömsesidigt flagrant åsidosättande av en av
förbundets fundamentala grundsatser, den om
mandatförvaltningen. Överenskommelse liar nämligen
träffats om att Alexandrette-området i innersta viken av
Medelhavet mot Anatolien, som hittills tillhört
Frankrikes syriska mandat, samt vars förvaltning så sent
som 1937 reglerats av förbundsinstanserna, skall
avträdas till Turkiet. Enligt förbundsaktens
uttryckliga bestämmelse ha varken Frankrike eller Turkiet
någon rätt att förfoga över detta område på detta
sätt, och mandatbestämmelserna i aktens artikel 22
ha ännu helt nyligen — i synnerhet när det gällt de
tyska kolonialkraven — proklamerats som mycket
väsentliga delar av förbundssystemet.
Spaniens politik.
Även diskussionen om Spaniens framtida politik
har varit livlig. Inbördeskrigets slutakt skildrades
i föregående kvartalsöversikt. Från slutet av mars
var Franco obestridd herre över landet. De
förhoppningar man på sina håll i västmakterna hyst att han
efter segern skulle orientera sig mot England och
Frankrike ha icke infriats. Segern har i stället öppet
firats både i Spanien självt samt i Italien och
Tyskland såsom vunnen med gemensamma ansträngningar.
Redan före 1 april hade Spanien också givit sin
anslutning till antikominternpakten och den 8 maj
anmälde regeringen landets utträde ur Nationernas
Förbund. Men å andra sidan tyder allt på att
Francoregeringen — vilken form den nu än kommer att få
— i yttre hänseende kommer att föra en försiktig
neutralitetspolitik, samt att den betraktar det inre
återuppbyggnadsarbetet efter det under två och tre
kvarts år fullföljda, oerhört förhärjande
inbördeskriget som sin främsta uppgift. I Medelhavspolitiken
kan Spanien väl därför snarast betraktas som en
fredsfaktor, även om något tvivel ej kan råda därom,
att landet i sista hand skulle ställa sig på
axelmakternas sida.
Brittiska kungaparet i Canada och USA.
Samtidigt med de besvärliga
Rysslandsförhandlingarna har man från engelskt håll fullföljt
strävandena att vinna anknytning till den andra
huvudfaktorn i den tänkta världsomfattande s. k. fredsfronten,
nämligen U. S. A. Metoderna måste dock härvid bli
helt andra. I Amerika gäller det nu närmast att
vinna den breda opinionen. Som ett led i denna strävan
får man delvis betrakta den resa, som engelska
konungaparet i maj—juni företog till Canada och
U. S. A. Besöket i Canada behövde ingen
utrikespolitisk motivering, men visiten i Förenta Staterna,
som ingen brittisk monark tidigare besökt, var en i
sin art märklig tilldragelse, och det är intet tvivel om
att de tal, som växlades mellan presidenten
Roosevelt och konung George Yl, samt åtskilliga andra
uttalanden under resan avsågo att befordra den
anglo-amerikanska solidariteten till att kunna sättas
på kraftigare prov än hittills. Ett mot denna
utveckling fientligt element förblir dock alltjämt bl. a. det
irländska inslaget i U. S. A., vilket nu som tidigare
har stort partipolitiskt inflytande. Även i England
har ett besvärligt uppflammande av de irländska ter-
roristiska extremisternas (I. R. A. — Irish Republican
Army) verksamhet kunnat konstateras.
Fortsatta engelsk-ryska förhandlingar. Oviss utgång.
Förhandlingarna Storbritannien—Ryssland ha haft
ett allt annat än lätt förlopp. Efter åtskilliga
trevan-den kommo dessa överläggningar äntligen i ett
avgörande stadium, då en speciellt befullmyndigad
representant för Foreign Office, Mr. William Sträng,
den 12 juni avreste till Moskva. Sedan dess ha
underhandlingar pågått direkt mellan Molotov, Sträng
samt brittiska och franska ambassadörerna. Dessa
ha måst ses även mot bakgrunden av den svåra
ställning, vari England råkat i den Fjärran Östern,
närmast genom Tientsinkonflikten med Japan, varom
mera nedan. Det är överhuvud felaktigt att tro att
dessa engelsk-ryska alliansförhandlingar endast gälla
hållningen mot Tyskland eller den europeiska
politiken. Det kan lika väl gälla Japan.
Förhandlingarna ha bl. a. hakat upp sig på frågan om hållningen
till de baltiska staterna. Den 7 juni undertecknades
i Berlin icke-angrepps-pakter mellan Tyska riket
samt Lettland och Estland. Med Litauen har
Tyskland en liknande pakt sedan Memel-uppgörelsen i
mars. Dessa avtal få betraktas som en tysk
diplomatisk framgång. Ryska regeringen krävde nu som
villkor för uppgörelsen med England, att en
automatiskt verkande garanti skulle gemensamt utfärdas
beträffande Lettland, Estland och även Finland. Detta
mötte starkt motstånd i de berörda staterna, framför
allt i Finland. Det är inför detta läge mycket svårt
för England att gå med på detta ryska krav, då detta
även skulle innebära ett slags erkännande av rysk
skyddsrätt över dessa stater. Dessutom vill man från
rysk sida tydligen ha en komplett militärisk allians.
Hur allt detta kommer att sluta är ännu ovisst.
Den 29 juni höll lörd Halifax ett tal i London, där
han bl. a. starkt underströk nödvändigheten av
Rysslands anslutning till den beramade fredsfronten. Men
samma dag innehöll det ryska regeringsorganet
Pravda i Moskva på framträdande plats en artikel av
den Stalin närstående, framstående medlemmen av
Politbyrån m. m. A. Zjdanov, vari denne framhöll, att
de franska och brittiska regeringarna tydligen icke
alls ville en uppgörelse på jämlika villkor med
Sovjetunionen utan endast ville låta Ryssland bära
bördan för sin uppgörelse med deras (Englands och
Frankrikes) fiender. Detta ämnade sovjetregeringen
aldrig godtaga. Antydningar ha ej heller saknats,
att Ryssland också kunde göra upp med Tyskland
om de baltiska staterna. Här står man inför en
världspolitisk — kanske världshistorisk — skiljeväg.
Uppenbart är i varje fall, att Ryssland visserligen som
förut gärna ser europeisk splittring, eller allra helst ett
europeiskt stormaktskrig, men icke själv vill bära
huvudbördan av detta utan låta sin stridsmakt
ingripa, när de andras krafter äro på upphällningen
och samhällsordningen är skakad. Men detta är ej
Englands intresse.
Å andra sidan är det uppenbart att om den
brittiska regeringen ej lyckas få till stånd sin allians
med Ryssland, så har den lidit ett nederlag och en
prestigeförlust av stora mått. Den blir då också
ur-ståndsatt att med utsikt till framgång ingripa mot
eventuella tyska åtgärder i östra Europa. Skulle
detta bli slutresultatet, borde logiskt ingen annan ut-
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
