Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 8 juli 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Hitlers svar. Uppsägning av flottavtalet med
England.
Som diplomatiskt schackdrag var detta telegram
måhända icke så lyckat. Det utsade åtminstone
indirekt att freden i Europa och kring Medelhavet endast
hotades från Tysklands och Italiens sida samt gav
därmed möjlighet för dessa länders ledare att med
stöd av de sålunda såsom hotade betecknade
staternas egna uttalanden under indignation avvisa
förslaget. Att någon av de utpekade staterna öppet
skulle förklara sig som "hotad" av Tyskland var ju
ej att vänta. Detta blev också vad som skedde.
Sedan Tysklands diplomater inhämtat dylika
försäkringar, bl. a. från de skandinaviska staterna,
begagnade Hitler tillfället att inför tyska riksdagen den 28
april i ett längre anförande avvisa Roosevelts
anspråk. Dessförinnan hade, den 20 april, den tyske
ledarens femtioårsdag firats under stor entusiasm
och bl. a, med en dittills enastående uppvisning av
den tyska krigsmakten. Talet inför riksdagen var
till största delen format som ett i ironiskt tonfall
hållet svar till Roosevelt, vilkens vädjan jämfördes med
de utfästelser av hans företrädare Wilson, av vilka
det tyska folket på sin tid låtit sig bedragas. I övrigt
ägnades talet huvudsakligen åt de tysk-polska
mel-lanhavandena. Hitler gav härvid den upplysningen,
att de tyska förslag, som Polen efter erhållet engelskt
stöd avvisat, gått ut på fristaten Danzigs
införlivande med riket, upplåtandet av mark för en
vägförbin-delse under tysk kontroll genom korridoren samt en
tjugufemårig tysk freds- och gränsgaranti för Polen,
ävensom för Slovakien.
Talet var icke aggressivt hållet. Det innehöll
emellertid meddelanden om tvenne tyska
diplomatiska steg, vilka kunde tolkas i dylik riktning. Det
ena var uppsägandet av den polsk-tyska, år 1934 på
tio års tid avslutade icke-angrepps-pakten, vilken
Polen nu förklarades ha brutit genom sitt ömsesidiga
garantiavtal med England. Det andra — i viss mån
allvarligare — steget var uppsägandet av 1935 års
flottavtal med England. Enligt detta hade Tyska
riket förpliktat sig att hålla sin örlogsflotta inom
ramen av 35 procent av den brittiska. Denna norm
hade visserligen ännu ingalunda uppnåtts, varför den
omedelbara praktiska verkan av uppsägningen blev
ingen, men flottavtalet hade på sin tid varit uttrycket
för den av Hitler alltid proklamerade grundsatsen att
så långt möjligt stå i ett gott förhållande till brittiska
riket och hade också i England mycket uppskattats.
Motiveringen var den att Englands politik icke
längre fördes i en mot Tyskland vänskaplig anda,
och att därför förutsättningen för avtalet bortfallit.
Den polsk-tyska spänningen.
Den tysk-polska motsättningen har därefter trätt
något i bakgrunden. Oron på bägge sidor gränsen
har visserligen varit stor, och omfattande polska
mobiliseringsåtgärder ha hela tiden upprätthållits under
stor nervositet, Från polsk sida har man upprepade
gånger förklarat att bibehållandet av Danzigs
nuvarande ställning är ett vitalt intresse för Polen, samt
att försök till förändring kommer att hindras med
vapen. Från tysk sida har man tagit saken lugnare
i förvissning om att i denna fråga tiden arbetar för
Tyskland. Det är icke sannolikt att man i Berlin
kommer att taga risken av ett krig för Danzigs skull.
Införlivningen är sannolikt en tidsfråga men kommer
förmodligen icke att förverkligas förrän den kan ske
utan motstånd. Danzig-oron är därför i närvarande
läge mera ett symptom än en direkt krigsfara. Denna
hotar i ett större sammanhang.
Litvinovs fall. Molotov utrikeskonimissarie.
En utrikespolitisk sensation av första ordningen
inträffade i början av maj, då det plötsligt
kungjordes att Sovjetunionens utrikeskommissarie Litvinov
skilts från sin post. Litvinov hade i mer än tio års
tid innehaft ledningen av den ryska utrikespolitiken
och ansågs genom sin kända smidighet framgångsrikt
ha avväpnat Stalins misstänksamhet. Han hade
genomfört den ryska politikens
"folkfronts"-oriente-ring, vilkens främsta uttryck varit inträdet i
Nationernas förbund 1934, närmande till västmakterna och
ivrandet för den s. k. kollektiva säkerheten. När nu
England kom med ett tydligt alliansanbud till
Sovjetunionen, kunde detta med fog betraktas som en
triumf just för den ryska politik, vilken i Litvinov
haft sin främste företrädare. Hans fall hälsades
också i allmänhet med glädje i Tyskland, under det att
nyheten därom i västmakterna framkallade tydlig
konsternation.
Det verkliga såmmanhanget bakom Litvinovs
störtande har heller ej klargjorts. Motiven kunna från
Stalins sida vara personliga eller av annan art än
utrikespolitiska. I varje fall betyder personombytet
på den ryska utrikeskommissarieposten att Stalin
tager en mera personlig del än förut i den ryska
utrikespolitikens ledning. Efterträdaren Molotov,
tidigare ordförande i folkkommissariernas råd, är en
gammal medarbetare till Stalin, icke jude, ocli står
obunden i fråga om folkfrontsanknytningar
utomlands. Så mycket har redan blivit klart, att hans
övertagande av den ryska utrikesledningen medfört
en skarpare och mera självmedveten ton i de ryska
mellanhavandena med London och Paris samt icke
direkt underlättat de engelska alliansplanerna. En
ny oviss faktor har tillkommit i detta redan förut så
ovissa spel.
Jugoslavien till axelmakterna. Balkanententen
sprängd.
På Balkanhalvön och längre åt sydöst blev
uppdelningen emellertid snart klarare. Jugoslavien tog sitt
parti och orienterade sig mot axelmakterna.
Prins-regenten Paul besökte i maj Tyskland, varvid
betydelsefulla förhandlingar ägde rum mellan de båda
ländernas statsmän. Mera oviss är Rumäniens
hållning. Ekonomiskt är beroendet av Tyskland rätt
framträdande, men de engelska och de ryska
påtryckningsmöjligheterna äro starka. Balkanententen
mellan Rumänien, Jugoslavien, Grekland och Turkiet
kan dock i praktiken betraktas som sprängd.
Bulgarien står tveksamt.
Mandatområdet Alexandrette avträdes till Turkiet.
Den 10 maj anmälde Peru sitt utträde ur
Nationernas Förbund. Den 11 maj tog Ungern samma steg.
Båda dessa åtgärder voro väntade. Mera
uppseendeväckande är, att då Turkiet skall inkassera vinsten
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
