Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 26 aug. 1939 - Om kundtjänst, av L. Nordenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
forskar i tennets teknologiska egenskaper och
användningssätt och gör propaganda för denna metalls
användning, allt naturligtvis i tennproducenternas
välförstådda intresse men också otvivelaktigt till
fromma för metalltekniken överhuvud.
Ett företag inom förädlingsindustrien är emellertid
inte bara föremål för råvaruleverantörernas ömma
omsorger — även leverantörerna av maskiner,
transportanordningar, kontorsmateriel, förpackningar osv.
betrakta det numera som en självklar plikt att
studera kundens speciella förhållanden, hjälpa honom
att så vitt möjligt köpa den rätta saken och sköta
den på riktigaste sätt. Jag skall strax ge ett
detaljerat exempel på huru moderna företag arbeta i
sådana fall — här nöjer jag mig med att rätt och slätt
peka på faktum, kundtjänstens allestädesnärvaro,
och att summariskt antyda, vilka former den tar sig
på olika stadier av tillverkning och försäljning.
Om vi nu tills vidare lämna frågan om kundtjänst
på produktionsstadiet och övergå till distributionen,
måste vi noga skilja på två olika typer av
försäljning: den som avser varor och den som gäller
anläggningar eller delar av anläggningar, avsedda för
längre tids bruk. Kundtjänstproblemet ställer sig
ganska olika i dessa båda fall. Vid ren
varuförsäljning koncentrerar sig arbetet på att hjälpa
kunden att i sin tur få avsättning för varan, när det är
fråga om återförsäljare, eller att själv använda den
på bästa sätt, då det är fråga om försäljning till
storkonsumenter. I det andra fallet — försäljningen
av anläggningar — får kundtjänsten i regel en mera
tekniskt betonad karaktär. Den börjar också ofta
på ett tidigare stadium av relationerna mellan
tillverkare och avnämare och fortsätter i många fall
genom den levererade produktens hela livstid.
Konsumtionsfärdiga varor försäljas av
industriföretag antingen till grossister, som i sin tur bearbeta
detaljhandeln, eller direkt till detaljisterna. De båda
kategorierna av avnämare kräva olika service, men
olikheten ligger mera i grad och omfattning än i
art. Industriföretaget tillhandahåller grossisten
provkollektioner, kataloger etc., förser honom med
lämpliga försäljningsargument, håller honom à jour med
pågående experiment och utvecklingsarbeten och
inhämtar hans synpunkter och förslag i dessa
avseenden osv. Kundtjänsten för detaljister sysslar med
samma uppgifter, fast som sig bör mera i detalj.
Fabrikanten ordnar t. e. skyltningen, anskaffar
kunder genom direktreklam eller annonsering,
arrangerar möten, kongresser och studiebesök på
fabrikerna, utger firmatidningar, meddelar undervisning
åt detaljhandelns anställda osv.
Som ett praktiskt exempel på, hur dylik
undervisning kan ordnas, må här nämnas en för järn- och
stålbranschen alldeles ny idé: en korrespondenskurs
med mottot "veta mera — sälja mera" som nyligen
anordnats för Sveriges järnhandelsanställda. Kursen
omfattar sex brev, vilkas innehåll är ungefär följande:
Brev 1 och 2 har titeln "Gruvan, kolmilan och
järnverket" och innehåller en detaljerad översikt över
framställningen av järn och stål från malmen och
kolet till den färdiga produkten.
Brev 3: "Stålet vår tjänare." Om olika typer av
stål, deras varmbearbetning, värmebehandling,
provning och användning.
Brev 4: "Verktygs- och redskapslära." En alfa-
Fig. 4. Vem driver egentligen företaget, köparen
eller säljaren.
betiskt ordnad förteckning med kortfattade
beskrivningar över de vanligaste av järnhandlare saluförda
verktygen och redskapen.
Brev 5: "Järnaffärens organisation."
Brev 6: "Veta mera — sälja mera." Med råd till
järnhandelsbiträdet om hur han kan öka sin
effektivitet och vinna framgång i arbetet.
Här torde särskilt beaktas, att kursen alltså ej
endast handlar om järn och stål utan även ger
kursdeltagarna kännedom om järnhandelns organisation
och dessutom goda råd i fråga om deras personliga
liv och leverne.
Om det stora studieintresset bland de
järnhandels-anställda samt om riktigheten av den valda vägen
att nå dessa vittnar det förhållandet, att det från de
anställda hos Sveriges ca 900 järnhandlare på ungefär
en månad ingått ej mindre än omkring 2 670
anmälningar om deltagande i kursen.
Gemensamt för alla dessa former av kundtjänst
vid varuförsäljningen i inskränkt mening är att
fabrikanten hjälper kunden att sälja genom att göra
honom själv eller hans biträden bättre förtrogna med
varan, genom att skaffa kunder, som sedan ledas till
detaljisten osv.
Vid försäljning av anläggningar för varaktigt bruk
är problemet ett annat. Här gäller det att först och
främst hjälpa kunden att välja den för hans speciella
ändamål lämpligaste typen eller storleken av
anläggning, att lära honom utnyttja den på
rationellaste sätt, att ge råd ocli hjälp med avseende på
reparationer, underhåll osv. Detta förutsätter inom
många industrier en synnerligen betydande teknisk
och ekonomisk sakkunskap på
försäljningsavdelningarna, dit kundtjänsten ju allmänt räknas, och
innebär ofta ett så intimt samarbete med kunden och
dennes personal, att man ibland nästan kan vara
tveksam om, vem som egentligen driver anläggningen,
köparen eller säljaren.
Särskilt när det är fråga om större och dyrbarare
anläggningar börjar kundtjänsten redan på ett
mycket tidigt stadium — vid början av själva
planeringen. Fabrikanten måste i grund sätta sig in
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
