Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 7 okt. 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
mot Tyskland var avgjort och något kraftigare
motstånd icke att vänta. Sovjetregeringens motivering
för sin inmarsch var rätt egenartad. Den bestod i en
hänvisning till det faktum, att den polska stat, med
vilken Ryssland hittills stått i vänskapliga
traktatmässiga förbindelser, nu upphört att existera, och att
sovjetregeringen därför måste taga sina stamfränder
under sitt beskydd. I England och Frankrike
kommo livliga förhoppningar till synes, att den ryska
aktionen skulle ha en spets mot Tyskland. Detta
var dock icke fallet. Sannolikt var det hela
uppgjort på förhand mellan Berlin och Moskva, ehuru
tidpunkten för röda arméns angrepp kanske
fram-skjutits på grund av den snabba tyska segern.
Po-Jackerna betraktade i varje fall den ryska
inmarschen som ett angrepp och mötte den med ett
heroiskt, ehuru naturligtvis hopplöst motstånd.
Bundsförvanterna England och Frankrike underläto
emellertid att enligt garantiförbindelsens ordalydelse
förklara Ryssland krig, vilket motiverades med att den
ryska inmarschen endast var en följd av det tyska
angreppet.
På fyra veckor var fälttåget i Polen praktiskt taget
slut och den polska regeringen landsflyktig. Mellan
de tyska och ryska arméledningarna avtalades nu en
demarkationslinje, följande floderna Pisia, Narev,
Weichsel och San, och alltså lämnande den östra,
större men glesare befolkade och ur militär
ockupationssynpunkt besvärligare delen av den
förutvarande polska staten åt den ryska armén. Det
spekulerades åtskilligt om Polens delning längs denna linje.
Detta var dock förhastat: uppgörelsen var av rent
militär natur och flodlinjen förmånlig som militär
demarkationslinje men omöjlig som politisk gränslinje.
Diplomatien äter i förgrunden: Kibbentrops andra
Moskva-resa. Den fortsatta rysk-tyska uppgörelsen.
När fälttåget i Polen var slutfört kom diplomatien
åter i förgrunden. Med särskild spänning och oro
emotsågos de aktioner, som nu närmast kunde
komma att avtalas mellan de tyska och de ryska
regeringarna, Västmakternas förhoppningar på en
splittring kommo emellertid på skam. Den 28 september
flög Ribbentrop ånyo till Moskva, och på morgonen
den 29 utsändes över världen en nyhet av största
historiska betydelse: innehållet i den fortsatta
rysktyska uppgörelsen.
Denna innebar att börja med en fortsatt
vänskaps-förklaring och avtal om vidare utvidgning av det
ekonomiska samarbetet. Beträffande Polen förelåg
en ny uppgörelse: västra och centrala Polen,
huvudmassan av den rent polska befolkningens
bosättningsområde, överlämnades till den tyska
regeringens disposition; östra delen stannade under ryskt
inflytande. Den nya gränslinjen förlöpte i norr och
söder i huvudsak i enlighet med demarkationslinjen,
men i centrum gick den åtskilligt längre åt öster.
Till stor del är den en etnografisk gräns mellan polsk
och ostslavisk befolkning och förlöper nära
Kongresspolens gamla gräns. Detta betyder att den
tyska regeringen, om den så önskar, kan
återupprätta en polsk stat, omfattande huvuddelen av den
rent polska befolkningen, men utan hela det gamla
strategiska utanverket mot öster. De båda
regeringarna förklarade vidare, att då Polens öde nu
avgjorts av dem, så ämnade de icke tolerera, att någon
tredje part sökte omstörta den uppgörelse de träffat
i fråga om Polen. Härmed, heter det vidare, vore
enligt de båda regeringarnas samstämmande
uppfattning all anledning borta att förlänga kampen i väster.
De ämnade därför hemställa om fred. Om detta
anbud avvisades av Frankrike och England, skulle de
tyska och ryska regeringarna lägga hela skulden för
krigets fortsättning på västmakterna och därefter
sinsemellan rådgöra, om vilka åtgärder de skulle
vidtaga.
Detta måste betraktas som ett mycket hårt slag
för England och Frankrike. Det kan nämligen ej
betyda annat än att om de avvisar fredsanbudet
kommer Ryssland att sluta upp vid Tysklands sida.
Visserligen har uppgörelsen helt visst sina
avigsidor även ur tysk synpunkt, men dessa komma
sannolikt först senare att framträda. Den reella
intressegemenskapen håller helt visst för
krigssituationen. Dessutom bör man komma ihåg, att det
nuvarande Ryssland mera är ett statskapitalistiskt
ståndssamhälle än bolsjevikiskt i den ursprungliga
bemärkelsen, samt att nationalismen officiellt satts i
högsätet i Moskva.
Estland blir rysk vasallstat. Rysk marinbas på ösel
m. m.
Den stora uppgörelsen i Moskva av den 28
september hade emellertid även en annan sida, som för
Norden är av utomordentlig betydelse: Estlands
förvandlande till en vasallstat under Sovjetunionen och
tillerkännande åt Ryssland av rätt att anlägga
flottbaser på Ösel, Dagö och vid Baltischport.
Med utnyttjande av anklagelser för bristande
bevakning av flyktande polska örlogsfartyg m, m.
fram-tvang sovjetregeringen samtidigt med Ribbentrops
besök denna kapitulation av Estlands regering, vars
utrikesminister Selter för ändamålet beordrats till
Moskva. Uppgörelsen har formen av en ömsesidig
biståndstraktat. I sak binder den Estland militäriskt
och utrikespolitiskt samt även handelspolitiskt vid
Sovjetunionen. De inre förhållandena i övrigt
lämnas orubbade, så långt detta kan tänkas.
Genom att Sovjetregeringen sålunda ernått en
central sjöstrategisk position vid Östersjön förändras
i ett slag det militärpolitiska — och allmänt
utrikespolitiska jämviktsläget vid detta hav. Det är
överflödigt, att närmare utveckla innebörden härav. Den
ryska regeringen har härmed dragit ännu en
konsekvens av den utomordentliga världspolitiska
maktstegring, som automatiskt kom sovjetregeringen till
del i samma ögonblick som den brittiska regeringen i
våras till Moskva framförde anbudet om allians mot
Tyskland.
Uppgörelsen med Estland har skett med tyska
regeringens goda minne. Även Lettland faller därmed
realiter under rysk hegemoni. Litauen synes
däremot snarare gravitera åt den tyska intressesfären.
Det är ej säkert, att det baltiska pris, som Ryssland
betingat sig för uppgörelsen med Tyskland, är till
fullo likviderat med vad som skett. Överraskningar
kunna ännu komma. Alldeles säkert är att
uppgörelsens konsekvenser åt ett annat håll, åt Balkan, ännu
icke trätt i dagen. Men det kommer helt visst att
ske inom allra närmaste tid. Främst hotat är
Rumänien.
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
