Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 7 okt. 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Balkanproblernet: Turkiet synes gå över. Rumänien
hotat.
Balkanproblernet är synnerligen komplicerat. De nya
axelmakterna Tyskland—Ryssland inrikta nu i första
hand sin utrikespolitiska aktivitet på fredsoffensiven
mot västmakterna. Härvid kunna de räkna på
kraftigt stöd från Italien. Misslyckas emellertid
fredsframstöten — vilket åtminstone i första taget är
sannolikt — kommer uppgörelsen om Balkan.
Utgångsläget här är det, att Italien behärskar Albanien;
Jugoslavien och Bulgarien äro övervägande
axel-vänliga, Rumänien skulle önska vara motsatsen men
måste gå Tyskland i hög grad till mötes. Turkiet
och Grekland ha tillhört fredsfronten, dvs.
västmakterna.
Allt tyder emellertid på att Turkiet, som efter
världskriget alltid stått Ryssland nära, förbereder en
omsvängning över till axelmakternas läger. Den
turkiske utrikesministern Zarajoglu befinner sig sedan
några dagar i Moskva. Turkiet kan även bli
intresserat av vinster på västmakternas bekostnad i Mosul
och Syrien. Dras Turkiet över, följer liela Balkan
med. Rumänien saknar möjlighet att bjuda effektivt
motstånd mot rysk-tyska påtryckningar, till vilka helt
visst även det av Rumänien tidigare misshandlade
och utplundrade Ungern, liksom Bulgarien komma
att sluta sig. Det labila inre läget i landet kom till
uttryck, då den antinazistiske premiärministern
Ca-linescu i förra veckan mördades på öppen gata i
Bukarest av sammansvurna järngardister.
Den italienska neutraliteten.
Ordnandet av Balkanförhållandena syftar till
bildandet av ett enhetligt block under axelmakternas
ledning. Dessa axelmakter äro emellertid här tre:
Italien har i hög grad sitt ord med i laget. Från
Albanien kan ett strategiskt tryck utövas, och i
axelkombinationen Berlin—Bom har Italien alltid
erkänts som den främste intressenten på Balkan. I dag
avreser Italiens utrikesminister greve Ciano till
Berlin. Det lider knappast något tvivel, att denna resas
främsta syfte är att samordna och förenhetliga den
fredsoffensiv som förestår. Italien skall ställa sig vid
Rysslands och Tysklands sida och med dessa
överenskomma om — så vida det icke redan skett — de
villkor på vilka axelmakterna skola bjuda fred.
Eventuellt kommer även Japan att ansluta sig till
denna aktion. Under alla omständigheter torde
Italiens neutralitet visa sig vara av övergående natur,
så vida icke allmän fred nu kommer till stånd.
Italiens neutralitet har hittills varit övervägande till
Tysklands förmån. Det väntade samlade anfallet
från västmakternas sida på Italien omedelbart vid
krigsutbrottet kom icke till stånd. Tvärtom
behandlades och omtalades Italien i Paris och London med
största hänsyn. Men förutsättningen för att Italien
skall inträda i kriget på axelmakternas sida torde
vara att Balkanförhållandena dessförinnan ordnats på
ett betryggande och ur italiensk synpunkt fullt
tillfredsställande sätt.
Frankrike. Spanien, Belgien och Nederländerna.
Den hänsyn som västmakterna visat Italien torde
i främsta rummet berott på Frankrike. Överhuvud
har Frankrike under hela konflikten visat sig långt
mindre aktivistiskt än England, och man torde kunna
våga påståendet, att fredsstämningarna där icke äro
betydelselösa. Att de under censurens tryck hindras
att komma till offentligt uttryck är en annan sak.
Inom regeringen Daladier, vilken utrustats med
diktatorisk myndighet, lära emellertid fredssynpunkterna
finna föga anklang. Det är betecknande, att
utrikesministern Bonnet, den främsta av Münchenmännen,
förflyttats till en mindre framträdande post i
regeringen.
Spaniens neutralitet har proklamerats och torde
vara fullt uppriktig. Detsamma gäller Belgien och
Nederländerna. Av strategiska skäl anses numera
vid ett långvarigt krig den senare statens neutralitet
mera hotad än den förras, en slående förändring
sedan 1914.
England, krigsviljans centrum på västmaktssidan.
På västmaktssidan är England utan tvekan
krigs-och segerviljans centrum. Winston Churchill har
övertagit posten som förste amiralitetslord, vilken
han innehade även vid krigsutbrottet 1914. Edén
har återinträtt i regeringen. En betydande
expeditionskår har redan överförts till Frankrike.
Opposition mot krigsförklaringen har kommit till uttryck
endast från Independent Labour Party’s sida. Alla
dominionsregeringarna ha anslutit sig till
krigsförklaringen, dock med mindre entusiasm än 1914 och
i fallet Sydafrika endast efter en med knapp nöd
vunnen voteringsseger i parlamentet och efter
vägrade nyval till detta. Man har resolut förberett
folket på ett långvarigt krig, påtagit sig hårda offer
(inkomstskatten redan uppe i 7 shilling 6 pence på
pundet) och i emfatiska ordalag genom regeringens
främsta män proklamerat intet mindre krigsmål än
att helt ’’krossa nazismen"’ — förutom Polens och
Tjeckoslovakiens återställelse. Eri fullständig
havsblockad av Tyskland har proklamerats. Från tyskt
håll liar detta besvarats med en u-båtskrigföring mot
handeln, som synes hota att bli oinskränkt, och som
hårt gått ut över bl. a, de nordiska ländernas export.
Men frånsett sjökriget har Englands krigföring mot
Tyskland, liksom Frankrikes och Tysklands i väster,
varit mycket lam. Ännu har diplomatien i viss mån
ordet. Först efter dess slutliga misslyckande
kommer det verkliga stora kriget i gång. Vad världen
då får uppleva vet i detta nu ingen.
Japan och Kina.
Ännu tvenne skådeplatser för kriget eller
krigsförberedelserna äro av största betydelse: Fjärran Östern
och Amerika. Japans fredsslut — efter ett aldrig
officiellt erkänt krig — med Sovjetunionen är här
ovan omnämnt. Det gjorde slut bl. a. på den
kinesiska Chung-king-regeringens förhoppningar att få
räkna med starkare rysk hjälp. Motsatsen synes bli
fallet: Ryssland drager sig tillsvidare tillbaka från all
livligare aktivitet i Kina. Japan har sett sig i stånd
att börja en kraftig offensiv mot Chiang Kai-shek’s
ännu bestående välde, och den första oron i Tokyo
över den rysk-tyska uppgörelsen har lagt sig.
Möjligt är att Japan redan nu inordnar sig i det nya
kontinentalsystemet mot England. Det är i varje
fall högst sannolikt, att det sker senare.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
