Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 2 dec. 1939 - Mot tro och heder, av K. A. W. - Berthold Smärt †, av E. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
ingen av de mekaniska verkstäder i vårt land, som
tillverka regulatorer, gjort invändning mot
patentansökan visar indirekt, att de sakna intresse för
konstruktionen. Enligt min åsikt finnes det ingen som
helst utsikt till lönande exploatering av uppfinningen
vare sig i Sverige eller i något av de i protokollet
från den 5 december 1938 uppräknade länder, där
käranden i målet föreslagit inläggande av
patentansökan.
Jag vill tillägga, att jag anser, att det ovan
anförda borde stått klart för varje någorlunda kunnig
ingenjör, som arbetar på området. Antingen har
käranden saknat dylik kompetens eller också har han,
vilket synes sannolikare med hänsyn till tidpunkterna,
före erbjudandet till svaranden ej skaffat sig någon
kännedom om uppfinningens innehåll.
Stockholm den 25 maj 1939.
Hjalmar O. Dahl.
Professor vid Tekn. högskolan."
Käranden höll sin argumentation inom de
alldagliga frasernas område och lade huvudvikten på det
skriftliga avtalet parterna emellan. — Att han
dessutom underströk den "filantropiska" sidan av den egna
verksamheten, var icke ägnat att förvåna, men
häradsrätten såg klart på tingen och lät sig icke vilseledas.
Man ser således härav, att liknande avtal ingångna
under falska förespeglingar icke kunna göras
juridiskt bindande, och det sätt, varpå detta nu
fastslagits, är utan allt tvivel ägnat att verka i rätt riktning
för åstadkommandet av en förbättrad tingens ordning.
Man kan emellertid fråga sig, om ett sådant klart
belägg för metodiken hos mindre ansvarsmedvetna
personer, som på grund av en bristfällig lagstiftning
obehindrat kunna uppträda såsom patentombud, får
tillräcklig spridning bland herrar uppfinnare för att
effektivt medverka till att deras verksamhet stäckes.
Beklagligtvis synes detta ej vara fallet.
Så länge auktorisation ej äger rum, har
allmänheten mycket svårt att skilja fåren från getterna.
De ansvarsmedvetna patentombuden verkställa sin
lojala reklam i huvudsak i facktidskrifterna, och
fackmännen veta som regel vilka patentombud de
med fullt förtroende kunna anlita. Det är
emellertid bland amatöruppfinnarna som de mindre
nogräknade patentombuden finna sin bästa klientel, och
dessa läsa som regel ej fackpressen. Vår stora kår
av vederhäftiga och ansvarsmedvetna patentombud
har i likhet med advokater och läkare förenat sig i
en sammanslutning — Svenska
patentombudsför-eningen. I motsvarighet till vad fallet är med
Advokatsamfundet och Läkarsällskapet står denna
förening öppen för envar innehavare av eller chef för
allmänheten betjänande patentbyrå, som med
yrkeskunnighet förenar ett stadgat anseende för
omdömesgillhet, ansvarskänsla och hederlighet. I alla dessa
föreningar kunna också vidtagas uteslutningar, men
dessa uteslutningar ske endast på goda grunder och
utgöra därför kårens egna medel till avskiljandet
av ur yrkeshederns synpunkt icke önskvärda element.
Det vore önskvärt, att våra talrika uppfinnare ville
tänka på den saken, innan de ödsla sina slantar på
uppfinningars behandling genom okända patentombud
eller dem som locka med löftesrika annonser utan
borgen för tekniskt riktig och i övrigt korrekt
behandling. K. A. W.
Berthold Smärt.
* ’/j 1865 † 2,/n 1939.
I återsken av lågorna från världskrig, på en mark
skälvande av politiska och ekonomiska jordskred har
1900-talet dock kunnat bärga fredliga skördar av
beundransvärd rikedom. Många som nu nått eller
nalkas de sjuttio, högst åttio år, till vilka det gamla
ordet mätt ut människans ålder, ha under dessa sina
år fått i påtaglig verklighet bevittna sådd, växt och
mognad av vad som i sekler dessförinnan varit blott
aning eller fantasi. Bland detta nya inom måttet av
en livslängd är också cellulosateknikens utveckling
i vårt land.
När Berthold Smärt vid senaste halvårsskifte med
Dalaskaldens ord sade sina vänner i industrien:
"Nu gen mig mitt orlov och gen mig betyg
och sägen mig an som dugande dräng"
hade han i nära femtio år på ledande platser följt
och främjat svensk cellulosa- och papperstillverkning.
Efter avgångsexamen från Tekniska högskolan i
Stockholm började han år 1890 sina praktiska värv
vid Gysinge sulfitfabrik. Det skedde i nära kontakt
med ett par av de män, som mest bidragit till den
svenska sulfitteknikens utformning i dess tidiga år,
C. W. Flodqvist och Magnus Hanson. Man hade då
ej hunnit långt från den tid då syratorn och syrahus
för ortsbefolkningen voro "Sodom och Gomorra".
Det var ej alldeles utan skäl som en industriens
Thersites sedermera beskrev 1880-talets sulfitfabriker som
"ett inferno för arbetare och ledare under förtvivlad
kamp mot hälsovådliga svavelgaser, gipsning och
allsköns elände".
År 1896 övergick Smärt till Munksjö för att taga
hand om dess cellulosatillverkning. Utom det gamla
sodamassekokeriet hade han redan 1898 en på platsen
nybyggd sulfitfabrik under sin ledning.
Cellulosateknikens barnsjukdomar voro vid den
tiden mestadels lyckligt överståndna, och en dugande
fabriksledare kunde hinna med intressen även
utanför de egna murarna. Omkring år 1903 gjorde
Smärt värdefulla insatser i en av Svenska
pappersbruksföreningen igångsatt utredning om ekonomisk
ångdrift. Jönköpings stadsfullmäktiges och drätsel-
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
