Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 9 dec. 1939 - Mineraloljors lagringsbeständighet, av Hans Chr. Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
•
samma temperatur som den hade i det oljeförande
skiktet i jorden är väl stabiliserad och fri från olösta
ämnen annat än smuts, vatten och salter (5).
Samtliga kolväten befinna sig i lösning och andra
beståndsdelar, såsom svavel, förekomma antingen i
form av fritt svavel i lösning, vätesvavla eller
organiska föreningar (6). Yissa asfaltpartiklar finnas
mycket lätt lösta (7), vilka utfällas redan då en
mycket obetydlig kvantitet lätt nafta (fraktionen
mellan bensin och fotogen) tillsättes. En kylning av
råoljan kan även förorsaka en separering av vax- och
.asfaltsubstanser. Det är även sannolikt att den
beröring med luft och solljus, som en lagrad olja
utsättes för, under långa lagringsperioder förorsakar
en kvalitativ förändring av oljan. Detta problem
minskas dock därigenom, att en lagrad råolja vid
en framtida förädling kan bliva föremål för en
behandling, som då befinnes vara lämplig.
Den avdunstning av de lättare fraktionerna, som
sker vid lagring av råolja, är ofta i början lika
kraftig som för exempelvis bensin och förorsakar
givetvis både volym- och kvalitetsförändringar. År 1936
företog Interstate Oil Compact Commission i Förenta
staterna en undersökning i syfte att utröna, dels
landets råoljereserver ovan jord och dels vilka
egenskaper desså reserver hade. Vid utredningen
företogos prov av oljor med olika lagringslängd, och vid
den fraktionerade destillationen ansågs fraktionen
under 200°C vara representativ för sådana produkter,
som efter eventuell vidarebehandling kunde avsättas
som kommersiell bensin. Det framhålles även, att,
ehuru avdunstning skett, tyckes detta ej inverka på
oljans s. k. krackingegenskaper. Samtidigt nämnes,
att de kvalitativa förändringarna under
lagringsperioden sannolikt äro lika betydelsefulla som
av-dunstningsförlusterna. Några uppgifter om dessa
kvalitativa förändringar givas emellertid ej i den
publicerade utredningen.
I denna lämnas uppgifter om en råolja, som
lagrades år 1916 och om vilken relativt goda
primäruppgifter föreligga. Yid de prover, som företogos
av denna olja år 1936, överdestillerades 16,9 % av
dess volym under 200°C. För en olja av samma
ursprung, vilken producerats och även förädlats år 1921
och från vilken exakta uppgifter kunnat erhållas,
var överdestilleringen vid samma temperatur 39 %.
Den lagrade oljan hade följaktligen förlorat ca 40 %
av de lättare kolvätena. Andra oljor, som varit
lagrade under motsvarande period, visade samma
tendens, ehuru ej så utpräglat som i det ovannämnda
fallet. Från de 40 mill. fat, som varit lagrade sedan
före 1925, erhölls dock i genomsnitt 22,8 % av
volymen överdestillerad vid 200°C och den
genomsnittliga specifika vikten av denna fraktion var 53,7
A. P. I. (0,7640). Detta kan jämföras med samma
destillationsprodukter av en råolja, vilken lagrades år
1936. Här utgjorde överdestilleringen 29,2 % av
volymen; specifika vikten var i detta senare fäll 58°
A. P. I. (0,7465). Den råolja, som lagrades före år
1925, hade sålunda i jämförelse med 1936 års oljor i
genomsnitt en betydligt mindre bensinhalt än
ny-lagrade oljor. Å andra sidan visade det sig, att de
oljor, som varit lagrade från år 1925 till 1935, i
genomsnitt 5 år, fortfarande hade en hög. bensinhalt,
ungefär lika hög som de oljor, vilka lagrades under
år 1936. Detta synnerligen gynnsamma resultat an-
sågs i utredningen dels bero på, att bättre
lagringstankar använts samt dels och i högre grad av det
förhållandet, att den olja, som lagrades mellan år
1925 och 1935, sannolikt hade en högre bensinhalt
än de oljor, vilka producerats först 1936. Orsaken
härtill är, att vid exploateringen av ett oljefält
erhållas de lättaste oljorna först. — Vid en annan
undersökning (8) av 25 st. 55 000-fat tankar i Oklahoma
och i vilka råolja varit lagrad i 7 år visade det sig,
att oljan hade förlorat 17,5 % av sin volym och 4,9°
A. P. I. i specifik vikt. Tanktaken voro i detta fall
av trä beklätt med stålplåt och tjärpapper.
Kostnaden för lagring av råolja belöper sig till 50
à 75 öre per fat och år (9). Detta belopp avser ränta
och ränteförluster, avskrivning av tankar,
svinnför-luster och underhåll. Beloppet är givetvis
approximativt och i stor utsträckning beroende av lokala
förhållanden samt av huru väl lagringstankarna ocli
oljan önskas bibehållas.
Ehuru de kemiska processer, som äga rum i lagrad
råolja, ej äro fullt kända, har dock råolja varit
lagrad ovan jord under avsevärda tidsperioder. De
kvalitativa förändringar, som ske under lagringsperioden,
kunna vid förädlingen elimineras och
avdunstnings-förlusterna kunna ersättas genom tillsättning av en
mindre del naturbensin e. d. Användas vid
lagringen gastäta tankar utrustade med övertrycks- och
vakuumventiler och äro tankarna försedda med
lämpliga färger torde avdunstningsförlusterna ej behöva
överstiga 0,5 till 1 % per år. Råoljan kan även
förberedas för lagringen genom att man avlägsnar vatten
och svavel från densamma samt genom att med en
svag upphettning öka oljans stabilitet. De fraktioner,
som härigenom försvinna, användas för omedelbar
konsumtion och den värmeenergi, som erfordras för
stabiliseringen, kan erhållas från det överskottsvärme,
som i allmänhet finnes tillgänglig vid en
förädlingsanläggning. Stabiliseringsprocessen bidrager även
till att minska explosions- och eldfaran i de lagrade
kvantiteterna.
Brännoljor.
Avdestilleras bensin och fotogen från råolja ökas
härigenom den tunga oljans stabilitet i hög grad.
Risken för utfällningar minskas och den kan även
uppblandas med destillat lika lätta som fotogen utan
att någon sådan utfällning sker (10). Vid ca 94°C
försvinna även förefintlig vätesvavla samt vatten,
vilket bidrager till att göra oljan mindre korrosiv
och sålunda lämplig för lagring. En sådan
avtoppad olja, vilken ej varit utsatt för
destillations-temperaturer förorsakande en termisk dekomposition,
torde vad beträffar långtidslagring vara den mest
fördelaktiga. Visserligen hava de lättaste
fraktionerna bortdestillerats, men är denna s. k. residual
oil av genomsnittskvalitet, kan den likväl genom
kracking ge 50 % god bensin. Restprodukten efter
krackingprocessen blir en fullt marknadsduglig tung
brännolja. Det förtjänar härvid nämnas, att
kracka-de oljor hava en högre volymetrisk effekt än s. k.
straight run produkter och på grund av deras goda
anti-knack-egenskaper äro de i allmänhet även bättre
lämpade såsom bränslen i moderna
explosionsmotorer. Straight run bensin måste däremot ofta
reformeras eller uppblandas med s. k. krackbensin för att
nå föreskrivna specifikationer.
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
