Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 23 dec. 1939 - Patentchefsutnämningen - Notiser - Sättshärdningens inverkan på utmattningsgränsen, av Brt. - Elektronmultiplikatorn, av Radiophil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Statsministern framhöll i sitt radiotal den 13 dec.
nödvändigheten av lojalitet mot den nya regeringen.
Det synes som om denna lojalitet borde vara
ömsesidig och signifikativt bort komma till uttryck i det
första viktigare utnämningsärende, som den nya
regeringen liade att avgöra. Det bör ej heller
förglömmas, att patentverket helt lever — och dessutom år-
ligen inlevererar stora överskott på avgifter
inbetalade från tekniska uppfinnare och industrien.
Hade det varit för mycket begärt, att dessas
synnerligen berättigade fordringar i chefsfrågan
tillmötesgåtts i stället för att låta patentverket
synbarligen bli offer för personliga hänsynstaganden på
bekostnad av sakliga tekniska skäl?
Notiser
Sättshärdningens Inverkan på iitmattningsgränsen.
Sättshärdning användes normalt för detaljer, på vilka
man samtidigt önskar en hård yta och en seg kärna.
Nyare undersökningar hava emellertid visat, att man
med sättshärdningen uppnår ytterligare en fördel,
nämligen högre utmattningsgräns.-— Detta sammanhänger
icke — såsom kanske skulle ligga närmast till hands att
antaga•— med hög draghållfasthet hos det uppkolade
skiktet. Anledningen
är att söka i det
förhållandet, att det
uppkolade ytskiktet (till
följd av
martensit-bildningen) utvidgar
sig mer än det
underliggande materialet
vid härdningen. I
den sättshärdade
detaljen förekomma
därför tryckspänningar i
ytskiktet och dragspänningar i kärnan (kurva a, fig. 1).
Om nu t. e. en sättshärdad stav utsättes för
böjningspåkänningar skulle spänningsfördelningen kännetecknas
av kurva b, om materialet vore spänningsfritt. Till följd
av spänningstillståndet erhålles emellertid en
resulterande spänning enl. kurva c. Spänningsmaximum
inträffar som synes icke på ytan utan något under det
uppkolade skiktet. I enlighet härmed finner man att
utmattningssprickorna icke utgå från ytan utan från
punkter i den mjuka järnkärnan.
Tabell 1.
Utmattningsgränsen vid böjningsutmattning och
roterande utmattning vid härdat stål med ca 0,5 % C,
ca 2 % Cr, ca 2 % Ni, ca 0,25 % Mo.
Provstav (14 mm (J)) Behandlingssätt Roterande
böjningsutmattning kg/mm2 [-Vridnings-utmattning-] {+Vridnings- utmattning+} kg/mm2
Homogen prov- Ingen uppkolning,
stav härdad ± 62 ± 25
Homogen prov- Uppkolad 0,2 mm,
stav härdad ± 70 + 31,5
Stav med 2 mm Ingen uppkolning,
tvärborrning härdad ± 34 ± 12
Stav med 2 mm Uppkolad (inkl.
tvärborrning borrhålet), här-
dad ± 44 ± 29
Stav med 2 mm Uppkolad (med un-
tvärborrning dantag av borr-
hålet), härdad ±21 ± 10
Tabell 1 visar några försök, som ytterligare belysa
sättshärdningens betydelse. Vid undersökningen har
använts dels homogena provstavar, dels provstavar, som
genomborrats vinkelrätt mot axeln med 2 mm hål. De
två första försöken demonstrera ökningen av
utmattningsgränsen på homogena stavar genom sättshärdning.
Yid de tre sista försöken har urborrningen i ett fall
uppkolats och i ett annat fall ej uppkolats före
härdningen. I det förra fallet har sättshärdningen i enlighet
med föreg, ökat utmattningsgränsen. I det senare fallet
liar däremot utmattningsgränsen sjunkit. Anledningen
till dessa divergerande resultat är, att
spänningstillståndet i förra fallet var konstant över hela ytan, emedan
både stavens och urborrningens ytor voro uppkolade; i
senare fallet, då urborrningen ej var uppkolad, var
spänningstillståndet däremot olikformigt.
Det är sålunda tydligt, att man genom sättshärdning
kan öka utmattningsgränsen på en viss detalj. Villkoret
för att ett gott resultat skall erhållas är emellertid, att
man känner spänningstillståndet i detaljen. (Z. VDI 83,
1089, 1939.)
Brt.
Elektronmnltiplikatorn grundar sig som bekant på
egenskapen hos vissa material (alkalimetaller) att dä
elektroner träffa ytskiktet kunna utsända sekundär
elektronemission. Denna egenskap utgör en nackdel
hos elektroderna i ett vanligt elektronrör, där så ringa
sekundäremission som möjligt eftersträvas. Genom
att i elektronmultiplikatorn anordna elektroderna i
serie inom ett och samma glashölje samt till dem
anlägga en för varje elektrod successivt ökad spänning,
stegras elektronemissionen elektrod för elektrod, så
att förstärkningsgrader på millionen och mer kunna
uppnås medelst ett enda rör. Elektroderna i röret
måste vara så inställda i förhållande till varandra och
sådana anordningar finnas, att elektronflödet styres i
riktning från den ena elektroden till den nästa.
Elek-tronmultiplikatorns uppfinnare Zworykin ernådde
detta i sina första konstruktioner genom elektrostatisk
eller magnetisk styrning. Med den förra metoden
begränsas förstärkningen pä grund av i röret
uppkommande rymdladdningar, den senare har nackdelen av
förekomst av en utanför röret varande elektromagnet,
som måste vara noggrant justerad i fråga om
inställning och styrka. Det av elektromagneten alstrade
fältet kan dessutom ge upphov till icke önskvärda
störningar i omgivningen.
Enligt en i Proceedings of I. R. E :s septembernummer
A B
Fig. 1. Schematisk framställning av elektronmultiplikatorns
uppbyggnad.
, Uppkolat skikt
Fig. 1. Spänningsfördelningen i
en sättshärdad detalj.
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
