Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR: ERNST J. A. ROTHELIUS
HÄFTE 1 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 14]ÅN. 1939
INNEHALL: Nyare utvecklingslinjer för högfrekvensugnar, av dr-ing. L. Dreyfus. •—• Elektrodreglering
vid ljusbågsugnar, av ingenjör K. Edqvist. — Kopparvärldsmarknaden och dess växlingar. — Notiser. —
Litteratur. —■ Metallnotèringar.
Nyare utvecklingslinjer för högfrekvensugnar.
Av dr-ing. L. DREYFUS.1
I. Stora stålugnar för smältning, färskning och
raffinering.
Högfrekvensugnen för ståltillverkningen firade
förra året sitt 10-årsjubileum. Den första
stålugnen, som 1927 installerades vid Edgar Allens
järnverk i Sheffield, var knappast mera än en eldfast degel
för en 200 kg charge, omgiven av en vattenkyld
cylinderspole och inmonterad i ett ugnssvep av trä. Spolen
matades med ca 2 000 perioder av en
högfrekvens-generator och ett parallellkopplat kondensatorbatteri.
Fastän högfrekvensugnens framstående egenskaper
som omsmältnings- och legeringsugn genast väckte
stor uppmärksamhet, blev den livsduglig först genom
kondensatorteknikens utveckling. När denna under
trycket av faskompenseringsproblemet för stora
industriella kraftnät hade lyckats framställa driftsäkra
kondensatorer med 99,7 % verkningsgrad, började
även Asea intressera sig för högfrekvensugnen och
skapade då i rask takt de kända svenska
ugnstyperna.
Det magnetiska växelflödet genom degeln upptages
nu av ett lamellerat ok (fig. 1) som koncentriskt
omger ugnsspolen och därigenom eliminerar
virvelströmsförluster i andra konstruktionselement. Denna
i Föredrag vid Elvärmedag-en i Stockholm den 21 och 22
oktober 1938.
Fig. 1. Svep med murad botten och plätpaket till Sandvikens
järnverks 4,5 ton ugn.
åtgärd möjliggör även att inmontera ugnskroppen i
ett svetsat plåtsvep, som stagas av kraftiga
vinkeljärn (fig. 2). För extra stora chargvikter
utvecklades den koniska typen (fig. 3), där degeln, spolen
och plåtpaketen följa koniska ytor. Denna
konstruktion tar steget från den vanliga degelugnen till en
härdugn av ljusbågsugnens typ (fig. 4). Man
återfinner här det jämförelsevis grunda smältrummet med
dess stora kontaktyta mot slaggtäcket, ett stort
cylindriskt utrymme ovanför, som möjliggör en snabb
chargering medelst korg, och slutligen det välvda
murade locket, som genom sin återstrålning höjer
slaggens lättflytenhet och dymedelst underlättar
slaggarbeten. Även chargeringsdörren och
tippnings-anordningen med vagga äro lånade från
ljusbågsugnens kända konstruktion.
Trots denna yttre likhet lämpade sig
högfrekvensugnen icke ännu för färskning och raffinering.
Slaggtäckets medeltemperatur är ju alltid lägre än
smältans och denna nackdel gentemot
ljusbågs-ugnen kräver att en högfrekvensugn för färskning
och raffinering utrustas med en extra stimulans.
Redan tidigare hade metallurger flerstädes kommit
underfund med i vilken hög grad kemiska reaktioner
påskyndas genom en turbulent omblandning av
smältan. Med stöd av denna erfarenhet utvecklade
Asea dubbelfrekvensugnen, där en flerfasig låg-
Fig. 2. Dubbelfrekvensugnar för 1 ton chargevikt.
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
