Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
större ugnsenheter bör ske genom ökning av
elektrodantalet i st. f. av effekten per elektrod.
Ugnen såsom tackjärnsblandare.
Då baddjupet ej får vara för litet med hänsyn till
bottnens hållbarhet, kommer ugnen automatiskt att
tjänstgöra som blandare. Imatraugnen arbetar
normalt med en bottensump på 85—90 ton järn, vilket
minskar de kända svårigheterna vid elektrohyttor att
hålla Si-halten på jämn höjd.
Den stora järnmängden i sumpen har även en
annan av en blandares fördelar, nämligen förmågan
att utjämna variationer i värmetillförseln. Det är i
själva verket möjligt att under flera timmars tid gå
med högre eller lägre ugnsbelastning än normalt utan
att järntemperaturen ändras avsevärt. Fig. 3 visar
en medeltalskurva från några hundra utslag, där
tackjärnstemperaturens ändring från utslag till
utslag med ungefär 5 timmars mellantid avsatts emot
medelbelastningens ändring. En belastningsvariation
på 1 000 kW under 5 timmar märkes ej alls, t. o. m.
2 000 kW ger så liten temperaturändring att den
ligger inom mätfelen för enstaka mätningar och endast
kan påvisas med statistik.
Ugnen som belastningsiitjämnare.
Detta förhållande kan man draga nytta av genom
att låta tackjärnsugnen tjänstgöra som
belastnings-utjämnare för verket i övrigt, naturligtvis under
förutsättning att ändringen i effekt ej får menligt
påverka ugnens metallurgiska förhållanden — ugnen
är ju i första hand byggd för att producera tackjärn
och ej för att vara ackumulator.
Yi hava sökt lösa detta problem så, att
ugnseffektens variationer ej påverka elektrodens höjdläge,
utan detta varierar endast med de metallurgiska
förhållandena, vilka ju ändras relativt långsamt. En
plötslig ändring av elektrodernas höjdläge kunde i
vidriga fall medföra hängningar eller andra
störningar i ugnsgången, under det att ett konstant
avstånd mellan elektrodspets och bad möjliggör
jämnaste eftersjunkning av beskickningen.
Man uppnår detta bl. a. genom att hålla
effektfaktorn eller, vilket blir detsamma, förhållandet
mellan spänning och strömstyrka konstant vid olika
belastningar. Dels blir då elektrodens höjdläge över
badet praktiskt taget oförändrat trots
belastningsvariationer, dels får regleringen bättre stabilitet än
A temp.
° op-t-
b
S
3
Z
♦ I
*- + IOOO zooo
A kW
Fig. 3. Effektvariationers inverkan på tackjärnets
temperatur under tiden mellan 2 utslag (== 5 timmar).
Fig. 4. Tackjärnsugnens belastning under en vecka.
om man reglerar på konstant strömstyrka eller
konstant effekt, ocli samtidigt erhålles bättre kontroll på
blindeffektförbrukningen.
Ugnseffekten ändras enligt denna metod medels
ändring av spänningen. Transformatorerna äro
försedda med lindningskopplare och 10 spänningssteg,
och vid A-koppling ändras belastningen ca 600 kW
pr steg. Erfarenheterna av denna reglering äro så
goda — och jag talar nu som metallurg och ej som
elektriker — att vi f. n. installera fjärrmanövrering
av spänningsväljaren för att låta den elektriska
centralen, som övervakar verkets effektförbrukning, i
viss utsträckning få variera ugnseffekten för att
jämna ut verkets belastningskurva.
Fig. 4 visar en konsekutiv belastningskurva under
en veckas tid. Bortser man från att belastningen
varit = noll under flera timmar beroende på
tapp-hålsreparation, sträcker sig det normala
regleringsområdet ungefär mellan 5 000—10 000 kW, vilket
giver en utomordentlig utjämningsmöjlighet för
verket som helhet.
Tackjärnets temperatur.
Bland de elektriska faktorer, som kunna tänkas
betinga tackjärnets temperatur, har någon påtaglig
inverkan av elektrodens höjdläge över badet ej
kunnat påvisas, vilket kan synas egendomligt med tanke
på erfarenheterna från Elektrometalls hyttor.
Möjligen hava andra faktorer i vårt fall övertäckt
förhållandet. Ugnseffekten har däremot tydlig inverkan
på järntemperaturen.
Här ovan nämndes ätt tillfälliga
belastningsvariationer hava relativt obetydlig inverkan på tackjärnets
temperatur även vid avsevärd effektändring under
flera timmars tid. Hålles belastningen konstant
under ändå längre tid, finner man likväl, att
tackjärns-temperaturen strävar mot ett visst jämviktsläge, som
är olika högt vid olika belastningar. Fig. 5 återger
detta samband sådant det framgått av
temperaturmätningar på mer än 800 utslag. Som synes stiger
järntemperaturen när belastningen ökas.
Tempera-turavläsningarna äro angivna i okorrigerade °opt.
och kunna endast användas som inbördes relativmått.
Temperaturstegringen synes mig vara för stor för
att förklaras endast av att ugnens konstanta
lednings-och strålningsförluster få förhållandevis mindre
betydelse vid hög ugnseffekt. Det förefaller snarare
som om orsaken bör sökas i den större
energikoncentrationen i smältzonen vid högre belastningar.
Detta medför ur metallurgisk synpunkt intressanta
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
