Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Samnian med de ovan nämnda omvandlingarna,
utanför och i taket på den sannolikt underliggande
ådergnejszonen, uppträda i allt större utsträckning
självständiga, skarpt begränsade och klart intrusiva
pegmatiter och tillsammans med dem uppträda den
svioniska cykelns yngsta graniter av
Stockholms-och Fellingsbrotyp. Sambandet mellan dem och
peg-matiterna har länge varit känt och erkänt!
Sambandet mellan båda å ena sidan och ådergnejserna
å den andra är enligt författarens åsikt även
fullt klart och torde kunna förklaras så, att
ådergnejserna bilda en undre metamorf zon, under det
att de självständiga pegmatiterna och graniterna
utmärka en högre zon och utgöra material, som gått
igenom ådergnejszonen och fixerats i dennas tak.
Därovanför kommer sedan en zon saknande ej blott
ådergnejser utan även sensvioniska pegmatiter och
graniter på få undantag när. Denna tämligen
jämnbreda zon sträcker sig från kusten av Uppland mellan
Öregrund och Norrtälje över Upsala, Sala och Avesta
till Borlänge. Mot N begränsas denna väl bevarade
zon av en zon med sensvioniska pegmatiter och
graniter gående från Gräsö mot Falun och liggande i
taket på de norrländska ådergnejserna. Denna zon
sammanhänger med intrusionszonen runt
sörmlandsgnejserna genom en zon rik på sensvioniska
pegmatiter och graniter gående över Idkerberget och
Grängesberg mot Nora och Linde. Y om denna zon
ligga Grythyttefältets och Filipstads bergslags väl
bevarade områden med enstaka massiv av
sensvioniska graniter.
Författaren har så pass utförligt uppehållit sig vid
de sensvioniska processerna, därför att dessa spelat
en större roll för det mellansvenska malmförande
områdets utbildning än man tidigare velat antaga.
Med den allmänna geologiska utveckling, som ovan
skisserats, som bakgrund, är det som malmgeologen
måste se de mellansvenska järnmalmerna. Endast med
tillbörlig hänsyn tagen till denna utvecklingshistoria
kunna vi komma fram till en riktig uppfattning om,
hur de mellansvenska järnmalmerna bildats och
erhållit sina nuvarande, starkt växlande utbildningsformer.
Kvarts-, kalk- och leptitrandmalmerna.
Alla i den mellansvenska bergslagen arbetande
malmgeologer synas vara ense om, att kvarts-,
kalk-ocli leptitrandmalmerna äro att tyda som kemiska
sediment, avsatta på en dåtida jordyta, samt att de
lösningar, ur vilka utfällningen ägt rum,
sammanhänga med den vulkaniska verksamhet, som gav oss
hälleflintorna och leptiterna, med vilka de nämnda
malmerna växellagra. Likaså synes full enighet råda
om, att den nuvarande mineralogiska utbildningen
helt eller delvis är sekundär, uppkommen i samband
ined den regionala omkristallisation, som inträffade
i samband med urgraniternas framträngande. Främst
har man här att bygga på P. Geijers undersökningar
i Norberg, Riddarhyttan och Stripa, G. Lindroths
undersökningar inom Torsåker och Ramhäll samt N.
Sundii undersökningar inom Grythyttefältet.
Apatitjärnmalmerna och kvartsmalmerna av
Lom-bergstyp.
Även apatitjärnmalmerna av Grängesbergs typ och
de därmed genetiskt sammanhörande kvartsmalmerna
av Lombergstyp synas genom R. Looströms och för-
fattarens undersökningar kunna knytas till den
vulkaniska verksamheten i tidig svionisk tid,
apatitjärnmalmerna som intrusiva magmor, lombergsmalmerna
som impregnationer i ännu lösa tuffer.
Apatitjärn-malmsmagmorna följdes av intensiva metasomatiska
omsättningar i sidostenen. Det enda svåra problemet
här synes vara, i vilken utsträckning den
mineralogiska utbildningen är den primära, en fråga som
dock icke här skall upptagas till behandling.
Kalk- och skarn järnmalmerna.
Reaktionsskarnbild-ning.
Vad kalk- och skarn järnmalmerna beträffar, gå
meningarna däremot åtskils i så måtto, att en del
forskare, och främst författaren och G. Lindroth,
anse en del av dem vara sediment eller metasomatiska
produkter nära jordytan, vilka sedan genom
omvandling fått sina nuvarande mineralogiska och
strukturella dräkter, under det att P. Geijer i sina
tidigare arbeten ansett dessa malmer vara nära knutna
till urgraniterna som kontaktmetasomatiska
produkter, varvid den nuvarande mineralogiska utbildningen
i huvudsak skulle vara identisk med den primära.
För närvarande synes ställningen vara den, att Geijer
medgiver, att en hel del skarn- och kalkmalmer från
början varit sediment, vilka sedan genom metamorfos
fått sin nuvarande utbildning. Samtidigt måste
författaren medgiva, att i en del av Geijer beskrivna
fall, såsom de ludvigitförande malmerna och
Malmkärra i Norbergsfältet, inga bevis finnas för att
järnmalmer med annat utseende tidigare förelegat och att
dessa malmer därför mycket väl kunna ha uppkommit
genom kontaktmetasomatos.
Problemet synes sålunda för närvarande krnna
formuleras så, att enighet råder om, att skarn- och
kalkmalmer av båda slagen finnas och att det
gäller att avgöra, i vilken utsträckning malmerna äro
att tyda som vulkaniska produkter eller som
kontaktmetasomatiska och de existerande skarn- och
malmmineralen som primära eller sekundära.
I sin avhandling om Persbergs malmtrakt har
författaren som sin åsikt framhållit, att de dominerande
malmerna, granat-pyroxenskarnmalmerna, från
början måste vara lågtemperaturbildningar, antingen
sediment eller metasomatiska produkter fixerade nära
jordytan, samt att den nuvarande mineralogiska
utbildningen är sekundär, uppkommen genom samma
omvandlingsprocess, som överförde de ursprungliga
lavorna och tufferna till leptiter, alltså genom en
regional uppvärmning i samband med urgraniternas
framträngande. Dylika skarn uppkomna genom
om-mineralisation av redan existerande material utan
nämnvärd tillförsel utifrån ha av förf. benämnts
reaktionskarn. Vad som framför allt ledde förf. fram
till denna uppfattning, trots att i Persberg inga
re-likta drag av de äldre malmerna med säkerhet kunde
iakttagas, var framförallt det av H. E. Johansson
påvisade kemiska sambandet mellan de olika
leptittyper-na och Filipstads bergslags olika järnmalmstyper.
Manganmalmerna syntes genomgående följa
kalilep-titerna, under det att de manganfattiga järnmalmerna
följde natronleptiterna. Samma samband hade även
påvisats av N. Sundius för Grythyttefältet och G.
Lindroth för Garpenbergsområdet. Detta samband
syntes mig visa, att malmerna bildats i nära förband
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
