Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
med leptiterna själva. Att de icke kunde vara direkta
kontaktbildningar till någon av graniterna framgick
av fördelningen samt av den kontaktmetamorfos, som
redan de äldsta graniterna, urgraniterna utövat, och
som tydligt kunde studeras på Persbergshalvön.
Förhållandena i Långban visade dessutom med all
önskvärd tydlighet på möjligheten av dylika
reaktionsskarn, i det att järnmalmerna därstädes innehålla
kärnor av blodsten och järnkisel, vilka utåt mot
dolomiten övergå i svartmalm och skarn av i stort
sett samma slag som i Persberg. Omvandlingen kan
följas steg för steg och skulle, om den förts till slut,
ha resulterat i blodstenens och järnkiselns totala
försvinnande.
Undersökningarna i Nordmark visade sedan, att det
kemiska sambandet mellan leptit- och järnmalmstyper
ej var så strängt, som författaren och många med
honom tänkte sig 1925, i det att i Nordmarks
odal-fält normala malmer av Persbergstyp uppträda sida
vid sida med rena manganmalmer. Betydelsefulla
undantag hava även anförts av P. Geijer, från
andra områden. Dock synes, åtminstone för Västra
Bergslagen manganmalmerna och de manganrika
järnmalmerna i sådan utsträckning uppträda i den
vulkaniska komplexens övre kalirika del, att man, trots
undantagen, kan tala om ett samband, som icke får
förbises vid försök att förklara våra järnmalmer. I
den mån andra bevis finnas, som peka i samma
riktning, synes mig detta samband tyda på, att åtminstone
en stor del av våra skarn- och kalkmalmer genetiskt
närmast höra samman med leptitvulkanismen.
Fortsatta undersökningar inom Grythyttefältet,
Hjulsö, Järnboås och framförallt Ljusnarsberg ha
visat författaren att, såsom också Sundius påpekat,
rena skarnmalmer lokalt uppkommit genom
omvandling av de kalkförande sedimentära järnmalmerna och
detta i större utsträckning än Sundius framhållit.
Samtidigt har det flerstädes i skarnmalmerna kunnat
iakttagas relikta sedimentära drag med i större eller
mindre utsträckning bevarad växellagring mellan
järnmalmslager, kalklager, kvartslager och leptitlager
i olika proportioner i olika fyndigheter.
Kvartslagren ha ibland bevarade, om än sällsynta
järnkisel-artade partier. Även där varken kvarts-, kalk- eller
leptitlager framhäva skiktningen, finner man ofta,
såsom t. e. inom Högbornsfältet, en växellagring mellan
tunna malmlager och tunna skarnlager. Man finner
på detta sätt i flera fall alla övergångar mellan
bevarad skiktning och skarnmalmernas normala
oregelbundna fördelning mellan mineralkomponenterna och
kommer så fram till slutsatsen, att denna senare
fördelning är ett sekundärt drag. En dylik förändring
förutsätter även ganska kraftiga omtransporteringar
inom de malmförande lagren eller kropparna. Dessa
omflyttningar var det, som framförallt väckte
opposition i den av förf. år 1925 publicerade
malmbild-ningsteorien, men den är, som synes, en rent logisk
nödvändighet, om man utgår från de ovan skildrade
iakttagelserna. I de fall, där icke några relikta
sedimentära drag kunna skönjas, utan
malm-skarn-kropparna äro alltigenom oregelbundet massformiga,
kan naturligtvis redan från början metasomatiska
malmer ha förelegat. Stora svårigheter möta dock,
när det gäller att skilja dem från helt omvandlade
sedimentära, kalkiga malmer.
I de manganrika skarn järnmalmerna av Ställbergs-
typ finner man en klar mineralsuccession med
kar-bonater, magnetit och knebelit som de äldsta
mineralen, granat, hornblende och glimmer som de yngsta
mineralen och med griineriten intagande en
mellanställning. Karbonaterna innehålla utom kalcium
och magnesium även väsentliga, ofta höga halter
av järn och mangan. De sena mineralen fordra ett
substansutbyte med leptit för sin bildning och från
leptitgränserna, där de ofta bilda kompakta zoner,
gripa de ofta långt in i malmerna omvandlande dessa
och givande upphov till grövre magnetit. Där denna
sena skarnbildning är svagt framträdande, finner man
knebeliterna finpudrade av ytterst små
magnetit-korn. Detsamma är ofta fallet med karbonaterna.
Detta antyder, att malmerna från början haft ett
annat utseende än nu, med malmsubstansen jämnare
fördelad, på ett sätt, som enl. förf. närmast antyder
en kolloidal utfällning. Vid den fortlöpande
skarnbildningen har en allt kraftigare utrensning av
magnetit i allt större korn ägt rum.
Vad som framför allt visar, att skarnbildningen i
Ställberg är en metamorf process, är malm- och
skarnbildningens förhållande till de leptitgångar, vilka
genomsätta malmerna på ett sätt som tydligt visar,
att de äro yngre än dem och att de ha sönderdelat
dem. Samtidigt finner man nämligen, att
skarnbildningen påverkat även leptitgångarna. Dessa måste
sålunda vara äldre än skarnbildningen. Detta visar
dels att dessa malmer måste höra till
leptitvulkanis-mens tid, dels att skarnbildningen är en sekundär
process i förhållande till malmbildningen.
Även inom de manganfattiga skarn järnmalmerna i
Västra Bergslagen hava till leptitformationen hörande
gångar kunnat iakttagas, vilka ligga mellan
malm-bildningen och skarnbildningen så t. e. i St.
Sirsjö-berg, där albitsyenitiska gångar kombinerade med
grönstensgångar genomsätta malmerna men själva
påverkats av skarnbildningen. Dessa gångar höra
samman med Grythyttefältets av Sundius beskrivna
spiliter och intrusiva grönstenar.
Slutligen skola några iakttagelser från Sjögruvan i
Grythytte socken omnämnas, då de äro särskilt
betydelsefulla. Malmerna i Sjögruvan äro av
Långbans-typ och bestå av kombinerade järnmalmer och
manganoxidmalmer på samma sätt som i Långban.
I malmernas tektoniska hängande finnes helt nära
malmerna i den skiktade hälleflintan tunna lager av
järnglans och magnetit samt av hausmaunit och
braunit och i ett agglomeratiskt lager träffas rundade
bollar av kärnkisel av samma slag som den järnkisel,
som följer järnmalmerna åt. Dessa iaktagelser knyta
järn- och manganmalmerna nära samman med
leptit-bildningen själv.
Iakttagelser av ovan angivna slag, vilka i allt
större utsträckning framkommit under senare år,
synas förf. tyda på, att en mycket stor del av våra
skarn- och kalkjärnmalmer från början varit sediment
och alltså bildade vid låg temperatur och att de
nuvarande malm- och skarnmineralen, vilka äro
högtem-peraturmineral, uppkommit genom en regional
uppvärmning med endast ringa tillskott utifrån. Det
synes mig även som om de tidiga metasomatiska
malmerna måste ha karakteriserats av
lågtemperatur-mineral, vilka senare förändrats till
högtemperatur-mineral, en förklaring som författaren tillämpat på
bl. a, Långban. Vid avsvalnandet skedde sedan en
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
