Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 3.
Mikrofonstativ och
centralutrustning för
elektrisk lyssnarappa-rat.
riktningskänsligheten. Ljudstyrkan ökas genom
elektrisk förstärkning av mikrofonströmmarna, och
riktningsverkan erhålles genom att ljudet från alla
mikrofonerna summeras med olika tidsfördröjning.
Strömmarna från mikrofonerna få innan de sammanslås
passera ett varierande antal fyrpoler, som ha mycket
liten dämpning, men stor fasvridning. Härigenom
komma mikrofonströmmarna för ljud av en viss
infallsriktning från olika mikrofoner att ligga i fas med
varandra då de summeras, och sålunda samverka,
medan däremot de strömmar, som motsvara från andra
riktningar infallande ljudvågor, mer eller mindre
utsläckas.
Dessutom utnyttjas även här den tidigare
omnämnda binaurala effekten genom att mikrofonerna
medelst en i alla riktningar vridbar
kollektoranord-ning sammanslås i två grupper. Uppdelningen
motsvarar ett tänkt vertikalplan genom
mikrofongruppens centrum och den avlyssnade flygmaskinen. De
förstärkta strömmarna från vardera gruppen ledas till
var sin hörtelefon vid observatörens båda öron. Fig. 3
visar centralapparaten med kollektorer och filter.
De elektriska lyssnarapparaternas fördel jämfört
med de mekaniska är, att observatören inte
nödvändigtvis måste befinna sig vid lyssnarapparaten, utan
kan förbindas med denna via en elektrisk kabel, samt
att själva ljudupptagningsapparaterna endast utgöras
av fast monterade mikrofoner. Inga komplicerade
rörliga anordningar behöva således uppställas ute på
observationsplatsen. Nackdelen är i främsta
rummet, att deras centralutrustning är mycket
komplicerad och dyrbar.
Lyssnarapparaterna ha icke infriat de stora
förväntningar, som man i början ställde på desamma,
och deras värde har tidigare varit större än nu.
Apparaternas största nackdel är den tidsfördröjning,
som uppstår på grund av ljudets fortplantningstid
från flygmaskinen till lyssnarposten, och som leder
till, att man hör flygmaskinen på felaktigt ställe.
Med den stigande hastigheten hos de moderna
flygplanen blir detta fel alltjämt större. Dessutom äro
apparaterna ju oanvändbara mot den s. k. tysta
an-flygningen.
Det har därför bedrivits, och bedrives säkerligen
också f. n., ett febrilt arbete på att finna andra medel
för att uppspåra och påvisa flygmaskiner på långt
avstånd, då mörker, dimma eller andra faktorer
skydda dem från att direkt iakttagas. Man har
exempelvis föreslagit att belysa planen med
infra-röda strålar eller ultrakorta elektromagnetiska vågor,
som reflekteras av flygmaskinerna och registreras av
särskilda mottagningsorgan på marken. Andra
möjligheter äro att fotoelektrisk! påvisa de uppvärmda
avgaserna från motorerna, eller genom
radiomottagare registrera de högfrekenta gnistorna från
motorernas elektriska tändningsutrustning.
Några praktiskt användbara apparater ha
emellertid, så vitt känt är, ännu inte framkommit, ehuru
rykten om dylika då och då dyka upp. Senast har
en engelsk konstruktion enligt principen bestrålning
av flygplan med infrarött ljus, som återkastas mot
upptagningsapparater med fotoceller, åter väckt
uppmärksamhet. Det förfaller dock som om ännu rätt
mycket experimentarbete återstår, innan den kan vara
färdig för praktiskt bruk.
Som saken för närvarande ligger till, är svårigheten
för de små staterna icke i första hand att få fatt på
uppslag och "uppfinningar" hur problemet teoretiskt
kan lösas, utan att kunna finansiera det mycket
omfattande och dyrbara experiment- och
konstruktionsarbete, som erfordras för att inom rimlig tid få fram
praktiskt användbara konstruktioner.
Olika rapportsystem.
För inrapporteringen, dvs. befordrandet av
iakttagelserna från de olika observationsposterna till
centralerna, måste man av ekonomiska skäl i största
möjliga utsträckning använda befintliga
anläggningar, i första hand telefonlinjer, där sådana finnas
tillgängliga. I speciella fall kommer också
radioförbindelse ifråga, exempelvis beträffande
observationsposter på yttersta skären, samt förbindelser med
fartyg och flygmaskiner. Behandlingen av
radioutrustningen faller utom ramen för detta föredrag.
När det gäller telefonförbindelser, är ju vårt land
särskilt lyckligt lottat, då telegrafverkets linjer
förgrena sig till praktiskt taget varje bebodd plats på
landsbygden. De få punkter som icke ha normal
telefonförbindelse, kunna lätt genom en militär
fälttelefonlinje anknytas till närmaste civila telefonlinje.
I princip har man alltså åstadkommit
förbindelse-systemet för luftbevakningsrapporternas insändande
på så sätt. att man utnyttjar det för annat bruk
utbyggda telefonnätet, i det att man under den korta
tid, som erfordras för rapportens insändande, med
omedelbar förtursrätt bryter bort den normala
trafiken. Under hela den övriga tiden fortgår telefon-
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
