Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
avledare för 50 per
försedd med sådant
ventilmotstånd, att en riklig
marginal för släckning
förefinnes, kan den ju
eventuellt utan
förändringar användas även
för 16 2/3 per.
Ett ytterlighetsfall är
användningen av
ventil-avledare vid
likströmsnät. Här måste
ventilmotståndet dimensioneras så, att någon
följ-ström över huvud icke
utbildas, dvs. att
strömstyrkan redan vid
linjespänningen ligger under
det kritiska värdet (jfr
fig. 3 och 5) av
storleksordningen 1 A. Vid användning av ett
ventilmotstånd, vilket liksom i förra exemplet
karakteriseras av exponentformeln l — k- Ebetyder
detta, att spänningsfallet i ventilmotståndet måste
vara nära 3 gånger större vid användning för
likström än vid användning för 50 p/s växelström
med en amplitud lika med likspänningen. Detta
betyder, att en viss avledare av ifrågavarande typ kan
användas för en likspänning, Eh som endast är
ungefär hälften så hög som den tillåtna
växelspänningens effektivvärde, E„:
Fig. 4.
Ev-V 2 Ev
Avledningsfaktorn blir i detta exempel 3 gånger så
hög vid likspänning som vid växelström.
Av ovanstående principutredning framgår, att en
effektiv avledare i varje fall endast kan byggas med
hjälp av ett motstånd, som är i hög grad
spänningsberoende. Yi ha tidigare sett, att en effektiv
skyddsverkan förutsätter att ohmtalet i ventilmotståndet går
ned till 0,85 per kV-enhet vid avledning av 5 kA,
resp. 0,085 vid 50 kA. Sammanställes detta med
kraven på spärrverkan för säkerställande av släckningen
finna vi, att i ovan diskuterade principfall
motståndet vid 5 k A och 50 kA icke får överstiga 1,7
tusendelar resp. 1,7 tio tusendelar av motståndet i
släckningsgebitet (500 ohm vid 1 A).
III. Huvudtyper av ventilmotstånd.
Inledning.
Problemet att framställa motstånd med tillräckligt
utpräglad ventilverkan för att möjliggöra
konstruktionen av åskskydd med låg tändspänning, stor
avled-ningsförmåga och tillförlitlig släckning har länge
varit aktuellt. U. S. A. har visat särskilt intresse för
denna fråga och sedan länge intagit en ledande
ställning på detta område, ett förhållande som måhända
kan härledas tillbaka till Franklin’s pionjärarbeten
rörande åskans natur i mitten på 1700-talet.
För omkring 20 år sedan upptog Slepian vid
Westinghouselaboratoriet systematiska studier av
glimurladdningar mellan motståndsplattor, vilka
snart ledde till konstruktionen av en "Autovalve
Arrester"7. 10 år senare kunde en ny Autovalve
Fig. 5.
Arrester lanceras, vilken hade en betydande
avled-ningsförmåga och visade sig användbar även för höga
linjespänningar. Den nya avledaren baserade sig på
användningen av porösa motståndsblock, vilka kunde
utarbetas sedan karaktären hos i porer instängda
ljusbågar ingående studerats vid
Westinghouse-labo-ratoriet, i vilket arbete norrmannen Tanberg
framgångsrikt deltog8.
Undersökningarna möjliggjordes genom den
utveckling, som oscillograftekniken nått vid denna tid,
dvs. slutet av 20-talet. Sålunda hade bl. a.
Harrington och Opsahl, med användning av en
katodstrål-oscillograf enligt Dufour9, utarbetat en impuls- och
trippningsteknik, som möjliggjorde
laboratoriestudier och registrering även av mycket hastiga
förlopp10. Samtidigt hade svensken Norinder med
användning av en ny reläprincip fått fram en
katod-stråloscillograf, som särskilt lämpade sig för
registrering av blixtar och överspänningar, så att en
fullständigare uppfattning om åskans natur kunde
ernås11.
Vid slutet av 20-talet togs problemet
spänningsberoende motstånd även upp vid General Electrics
laboratorium, där McEachron’s undersökningar
ledde till konstruktionen av en avledare, där motstånden
utgjordes av kiselkarbidkorn (karborundum) med
kontaktverkan, det s. k. "Thyrite"-materialet12.
I Europa började de stora firmorna i anknytning
till de amerikanska resultaten snart att fabricera
ventilavledare. Sålunda beskriver Mayr 1929
"SAW"-avledaren, med ett starkt spänningsberoende
motståndsmaterial13, vilket närmast är analogt med
det av McEachron angivna, samt
MüLLER-Hiijue-brand i början på 30-talet "der
Kathodenfallablei-ter"14, 15, 16, vars principer till stor del kunna
härledas ur Slepians tidigare undersökningar. I Brown
Boveri Mitteilungen beskrivas avledare baserade på
s. k. "Resorbit"-motstånd17, etc.
I det följande skall huvudtyperna av de
ventilmotstånd som kommit till användning närmare beskrivas,
varvid fig. 6 kan tjäna som underlag.
Glimurladdning mellan motståndsplattor.
Schemat 1 jämte motsvarande diagram å fig. 6 vi
sar det av Slepian angivna och patenterade
systemet7, 18. Ventilmotståndet är uppbyggt av ett antal
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
