Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig.
skivor med tunna mellanlägg, så att en luftspalt
bildas mellan skivorna och motståiidsaggregatet
sålunda i och för sig verkar såsom en gniststräcka.
Spec. motståndet i skivorna är så stort, att vid en
urladdning strömmen delar upp sig i flera parallella
övergångar mellan skivorna. Genom att avståndet
mellan skivorna är mycket litet, försiggår
överföringen såsom en glimurladdning med begränsad
strömtäthet och kräver relativt hög spänning för att
kunna bestå, nämligen ca 350 V per spalt. Är en
avledare innehållande ett dylikt skiv-aggregat
dimensionerad så, att linjespänningen, som följer en
urladdning, ger mindre än 350 V per spalt, släcker
sålunda aggregatet utan hjälp av extra gniststräckor
när strömstöten passerat. Tändningeu inträffar vid
en spänning, som bestämmes av överslagsvärdet för
luftspalterna och kan nedbringas under 1 000 V per
spalt. Utbildningen av överslagen och utbredningen
av glimfläckarna kännetecknas emellertid av en viss
tröghet, som medför en utpräglad hysteresis i
spän-ning-strömförloppet. Förhållandet mellan
tändspänning och spärrspänning kan emellertid förbättras,
genom att mellanläggen mellan skivorna anordnas
såsom läckmotstånd, så att jordpotentialen kan föras
fram till ett särskilt isolergap. Att observera är, att
systemet icke förutsätter, att motståndsmaterialet i
och för sig är spänningsberoende. Slepian anger ett
spec. motstånd hos skivmaterialet (exempelvis
framställt av karborundum, lampsot och kaolin) av 20
ohm-cm i kombination med en spalt mindre än 0,015
tum7. Yid denna första typ av Autovalve Arrester
blev emellertid avledningsförmågan ganska
begränsad, eftersom motståndet i skivorna gör sig starkt
gällande vid stora strömstyrkor, men konstruktionen
betydde dock ett stort framsteg framför tidigare
typer.
Kiselkarbidmotstånd med kornkontakt.
Schemat 2 och vidstående diagram å fig. 6 visar
principen för de motstånd som användas i
Thyrite-och SAW-avledare. Materialet består av kornig
kiselkarbid (karborundum) sammanbunden till
motståndsblock med lämpligt bindemedel, och dess
ventilverkan beror på att övergångsmotståndet i
kornkontakterna är starkt spänningsberoende.
McEach-ron beskriver ett dylikt material i ett amerikanskt
patent av 192719, men vad som är karakteristiskt för
hans uppfinning framgår icke med säkerhet av den
långa beskrivningen med 34 st. bilder och icke
heller av en uppsats om Thyritematerialet år 193012.
McEaehron synes nämligen utgå ifrån, att man med
ett rent aggregat av kiselkarbidkristaller "connected
in contact one with another" teoretiskt får ett
motstånd, R, som varierar med spänning, E, och
strömstyrka, I, på ett sådant sätt, att E är oberoende av
I och R ■ l = konst., dvs. materialet "has a
hyperbo-lic resistance-ampere characteristic". Därefter
diskuterar han möjligheten att genom inblandning av
ledande material (grafit eller lampsot) åstadkomma
motstånd av samma karaktär, där / i den
hyperboliska karakteristikan har en exponent a < 1, R ■ Ia = C,
och ger exempel på material enligt uppfinningen, där
exponenten a ligger mellan 0,72 och 0,74.
McEachron’s hyperboliska funktion kan också skri-
vas I = k ■ E", där v —
Vi se att vid konstant
motstånd är a= 0 och att vid a— 1, som bildar
utgångspunkt för McEachron:s resonemang,
exponenten v blir oändligt stor, vilket skulle betyda att
materialet hade oändligt stor "spänningskänslighet".
Sådana ideala egenskaper kan man emellertid tyvärr
icke utgå ifrån, utan det gäller ju tvärtom just att
försöka förbättra mindre gynnsamma egenskaper så,
att spänningskänsligheten, dvs. exponenten v, blir så
stor som möjligt.
Ännu ganska sent synes man ha utgått ifrån att
spänningskänsligheten hos kiselkarbidblock vore en
intern egenskap hos kiselkarbidkristallerna i ocli för
sig. En dylik spänningskänslighet vore synnerligen
märkvärdig och kunde knappast förklaras annat än
med jonledning, vilket emellertid är svårantagligt i
detta fall, eftersom kiselkarbiden i stort sett endast
utgöres av ett kiselsubstituerat diamantgitter. Denna
motsägelse påpekas också av Seemann 1929, som
emellertid själv vid direkta mätningar funnit
spän-ningskänslighet hos enstaka kiselkarbidkristaller20.
Senare amerikanska undersökningar visa
emellertid, att samtliga tidigare mätresultat avseende
kisel-karbidkristallers ledningsförmåga äro att hänföra till
inverkan av kontaktmotstånd och att med
försöksanordningar, där denna felkälla i möjligaste mån
eliminerats (kompensationsmetod med
högtryckspets-kontakter mot en-kristaller), ledningen visat sig följa
Ohms lag och kan betraktas som ren
elektronledning21. Specifika motståndet varierar med
kisel-karbidkvaliteten. Hos ogenomskinliga (svarta)
kristaller har man funnit ca 2 ohm • cm, hos
genomskinliga (vita, gula, gröna) kristaller av renare
kiselkarbid ca 0,5 ohm • cm. Enligt vissa ryska mätningar,
vilka utförts genom bestämning av
temperaturstegringen hos kristaller i växelströmsfält, är specifika
motståndet hos tekniskt ren (grön) karborundum 0,5
ohm • cm22.
I alla händelser är motståndet i själva kristallerna
obetydligt jämfört med motståndet i
kristallaggregaten (blocken), och överhuvudtaget synes hela
funktionen hos blocken ligga i övergången mellan
kisel-karbidkornen. Beträffande material av Thyrite- och
SAW-typ, där spänningskänsligheten kan uttryckas i
en funktion med i det närmaste konstant exponent,
torde en spärrskikteffekt i kontaktpunkterna mellan
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
