Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Föreningsmeddelanden
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, sammanträdde den 14
april under ordförandeskap av civiling. T. A. Lundell.
Att jämte ordföranden justera dagens protokoll
utsagos förste byråingenjör G. Swedenborg och
civilingenjör K. Stålemark.
Till medlem i föreningen invaldes byrådirektör O. D.
Zetterholm och genom anmälan inträdde
civilingenjörerna T. Ousbäck, G. öhlund och K. Brusberg.
Aftonens ämne hade rubriken "Den andra
telefonkabeln Sverige—Finland", belyst av tvenne
föredragshållare, byråing. Winell i telegrafstyrelsen samt
överdirektör H. Juselius från Finland.
Byråing. Winell, som först hade ordet, erinrade om
att den första telefonförbindelsen
Stockholm—Helsingfors kom till stånd 1928, då en pupinsjökabel
Norrtälje—Mariehamn—Åbo blev färdig. Kabeln innehöll
sju fyrskruvar för lika många genomgående
fyrtrådsförbindelser och två tvåtrådsledningar för den
närmare trafiken från båda hällen med Åland.
Fyrtrådsledningarna blevo genast mycket upptagna, och
planer på en ny kabel diskuterades redan 19 30 men
uppskötos till följd av depressionen. 1935 blevo
kabelplanerna åter aktuella och olika förslag
framkommo att bringa frågan till sin lösning. Härvid
intresserades såväl utländska som inhemska firmor,
varvid det nyaste på området presenterades. Den
avgörande konkurrensen kom att stå mellan alternativet
pupinkabel med en överlagrad bärvågsförbindelse
resp. ett av L. M. Ericsson utvecklat bärvågssystem
pä opupiniserad kabel. Pupinkabeln måste beställas
från Tyskland, men en opupiniserad bärvågskabel
skulle kunna tillverkas inom Sverige eller Finland.
Beslutet efter många överläggningar blev, att ett
kombinerat system skulle komma till utförande med
systemväxling i Mariehamn.
En pupinkabelanläggning för väststräckan
(Norrtälje—Mariehamn) beställdes hos de tyska firmorna
Siemens & Halske i Berlin, Felten & Guilleaume i
Köln och Norddeutsche Seekabelwerke i Nordenham;
den sistnämnda firman skulle verkställa
sjökabel-utläggningen. Bärvågsanläggningen på öststräckan
(Mariehamn—Åbo) skulle levereras av L. M. Ericsson
i samarbete med Finska kabelfabriken, som skulle
tillverka bärvägskablarna.
Pupinkabeln på sträckan Norrtälje—Mariehamn
innehåller tolv fyrskruvar för 2 4 förbindelser, varav
halva antalet på bärvåg, samt tvä radiopar. Kabeln
är genom en blyskärm uppdelad i tvä lika hälfter
med motsatta transmissionsriktningar.
Pupiniseringen utgöres av 11,0 resp. 3,8 mH-spolar på 3,55 km
spolavstånd, varvid gränsfrekvensen för
talledningarna blir 7 500 och för radioparen 11 000 p/s. De
effektivt överförda frekvensbanden äro 300—2 700
och 3 300—5 700 p/s för talförbindelserna och 3 500—
7 500 p/s på radioledningarna. Totaldämpningen på
kabeln är 5,55 resp. 4,25 Neper vid 4 500 p/s. Kabeln
innehåller 2 4 pupinsektioner och har en total längd
av 85,3 km, varav 77,4 km sammanhängande sjökabel.
Sjökabeln utlades den 12 juli 1938 med
förläggningsriktning från Sverige mot Åland. På svenska
sidan är sjökabeln förlagd i Norrtäljeviken och
passerar därefter genom Stridsholmssundet. På
sträckan över Ålands hav, där djup in till 240 m lodats,
är kabeln försedd med tryckskydd, bestående av ett
spirallindat järnband kring kabeln under blymanteln.
Förläggningen gick enligt beräkning och utan
missöden, fast sikten var dålig till-följd av ihållande regn.
Mellan Norrtälje och Stockholm framgå ledning-
arna i en ny pupinkabel av nu gängse
standardutförande.
I leveransen ingick överdragsutrustning för
Norrtälje och delvis även för Mariehamn. För varje
fyrtrådsledning finnes ett bärfrekvensöverdrag, i vilket
för den ena transmissionsriktningen ingår en
förstärkare för kompensering av den låga
transmissionsnivån efter sjökabeln. Bärfrekvensöverdragen äro
utförda med negativ återkoppling garanterande låg
klirrfaktor och störnivå, god stabilitet m. m. På
radioförstärkarna hålles klirrfaktorn nere genom s. k.
överanpassning. På alla ledningar utjämnas
dämpningsdistorsionen med korrektionsnät i överdragen
med en noggrannhet av ± 0,i N.
Efter byråingenjör Winells anförande redogjorde
överdirektör H. Juselius för den helt finska delen av
ifrågavarande kabelanläggning.
För denna sträcka beslöt Finska post- och
telegrafstyrelsen att installera L. M. Ericssons 16-kanal
bärfrekvenssystem för kablar. För detta system
användas två kablar, en för vardera
överföringsriktningen, och på varje par kunna 16 förbindelser erhållas.
I detta fall innehåller varje kabel två par och ger
således möjlighet till 32 samtidiga förbindelser.
Hela sträckan Mariehamn—Åbo är 155 km. För
att överbrygga detta avstånd ha två
förstärkarstatio-ner anordnats på öarna Sottunga och Korpo i finska
skärgården. Sträckan Mariehamn—Sottunga är 44
km, Sottunga—Korpo 53 km samt Korpo—Åbo 57,5
km. Den största delen, omkring 120 km, utgöres av
sjökabel.
Kabelanläggningen påbörjades programenligt i
början av juni förra året. Den sista sjökabeln var
utlagd i slutet av september 1938.
I början av december påbörjades montaget av
bärfrekvensutrustningen, omfattande ändstationer och
mellanförstärkare. Slutmätningarna på
förbindelserna, vilka givit mycket goda resultat, ha nyligen
fullbordats, och anläggningen har i sin helhet
överlämnats till beställaren.
I och med fullbordandet av detta arbete har man
erhållit fyra förbindelser från Helsingfors och åtta
från Åbo till Mariehamn och Stockholm, fyra
förbindelser mellan Åbo och Mariehamn samt fyra mellan
Åbo och Korpo.
Härigenom har första parets sexton förbindelser
fullt utnyttjats, medan det andra paret ännu kan
utbyggas med tolv förbindelser. De fyra förbindelserna
Helsingfors—Mariehamn—Stockholm framföras på
sträckan Åbo—Helsingfors över en luftledning, som
dock redan detta år kommer att ersättas av en
bärfrekvenskabel. Samtidigt som denna färdigställes
kommer sjökabelns fulla kapacitet att utnyttjas;
utrustningen för de tolv resterande förbindelserna på
det andra paret har redan beställts. Ändstationen för
de nya förbindelserna blir Helsingfors och samtliga
bli genomgående till Sverige. Man kommer då att
få 24 direkta förbindelser från Helsingfors till
Stockholm.
Detta raska utbyggnadstempo har till stor del
föranletts av det stora behovet av förbindelser under
olympiska spelen.
Förutom dessa bärfrekventa förbindelser har en
förbindelse anordnats i vardera riktningen för
överföring av rundradioprogram.
Förstärkarstationerna i Korpo och Sottunga kunna
fjärrmanövreras från Åbo och Mariehamn medelst
likströmsimpulser, som sändas över kabeln. Man kan
på detta sätt starta och stoppa olika delar av
anläggningen, mäta förstärkarrörens spänningar, erhålla
larm för olika fel samt överhuvud taget övertyga sig
om tillståndet i den fjärrmanövrerade stationen.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
