Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
De båda föredragshållarna avtackades av
ordföranden under stort bifall från auditoriet.
Efter sammanträdet följde så sedvanlig supé och
samkväm med ovanligt stort deltagarantal. Vid
kaffet förevisades en film från utläggningen av kabeln
Norrtälje—Mariehamn, varvid byråingenjör Nordström
framgångsrikt debuterade som filmspeaker. Sbg.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll ordinarie
sammanträde på föreningens lokal fredagen den 28 april 1939
under ordförandeskap av tekn. dr Ivak Herlitz.
Till justeringsmän för dagens protokoll utsågos
dr-ing. L. Dreyfus och tekn. dr R. Lundholm.
I föreningen invaldes ingenjör Robert Engström och
efter anmälan inträdde ingenjörerna Pelle E. G.
Hammarlund och Wilhelm Winsnes.
Ordföranden meddelade styrelsens planer på en
vårutflykt den 13—14 maj till Falun med besök på
vägen vid Hofors bruk och Långhags kraftverk.
Härefter följde en serie föredrag, som behandlade
nya synpunkter och mätmetoder inom
strömriktare-tekniken, vilka framkommit under arbetet inom ESK:s
utskott för strömriktare. Det svenska utskottet har
på viktiga punkter en avvikande uppfattning mot den
inom IEC förhärskande åsikten, främst när det gäller
bestämning av en strömriktares spänningsomsättning,
kurvformen och effektfaktorn vid givna
nätförhållanden samt separatmätningar av förlusterna i
strömventil och transformator. Det svenska normförslaget torde
därför böra innehålla väsentliga kompletteringar till
det internationella förslag, som nu utarbetats inom IEC.
Utskottets synpunkter på frågan framlades av
civil-ing. U. Lamm, civiling. H. Forssell, professor E. Alm
och tekn. dr F. Dahlgren, varvid varje talare i
korthet berörde de problem han särskilt behandlat inom
utskottet.
Ing. Lamm framhöll, att man i stort sett saknar
såväl teoretiskt som experimentellt underlag för
strömriktarnormer och att man vid de förslag, som
hittills sett dagen, antingen helt förbigått viktiga
problem eller helt enkelt accepterat traditionella
betraktelsesätt och mätmetoder hämtade från
maskintekniken. Den direkta metoden för
verkningsgradsbestämning genom uppmätning av tillförd och avgiven
effekt för hela aggregatet ger dålig noggrannhet, och
delmätningar av transformatorns och kärlets förluster
ställa stora krav på mätutrustningen. För
bestämning av transformatorförlusterna finns dock en ganska
lovande amerikansk metod och för kärlförlusterna,
dvs. i huvudsak spänningsfallet i ljusbågen, kan
oscillograf användas. Tal. skisserade även en
watt-metermetod i förening med strömtransformator, som
direkt ger medelvärdet av ljusbågsspänningsfallet,
vilket, multiplicerat med värdet på likströmmen genom
strömriktaren, ger ventilförlusterna. Metoden är
beskriven av tal. i Bulletin des Schweizerischen
Elek-trotechnischen Vereins nr 9, 26 april 1939.
Effektfaktorn, som är produkten av fasfaktorn
(bestämd av förskjutningen mellan spänningens och
strömmens grundtoner) och kurvfaktorn (dvs.
förhållandet mellan effektivvärdet av strömmens
grundton och strömmen själv) är beroende ej blott av
likriktarens utan även av det matande nätets egenskaper
och bör därför ej nämnas i leveransavtal. I stället
kunna fordringar ställas på transformatorns reaktans,
resistans och varvomsättning, vilka storheter kunna
beräknas och kontrolleras. Normerna skulle
dessutom lämna anvisningar, hur man ur dessa uppgifter
och kända data för nätet kan beräkna effektfaktorer
och spänningsomsättningar.
Det teoretiska underlaget för en sådan beräkning
framlades i stora drag av ing. Forssell, som därvid
refererade till sin uppsats i Elektroteknik nr 4/1939
och angav de formler och beräkningsmetoder, som
äro lämpliga för praktiskt bruk.
Professor Alm gick närmare in på
likriktartrans-formatorns belastningsförluster. En
likriktartrans-formator skiljer sig från en vanlig transformator däri,
att den sekundära belastningen är till sin kurvform
starkt deformerad och nödvändiggör en typeffekt hos
transformatorn, som är avsevärt större än den
likriktade effekten. De procentuella förlusterna bli
alltså större än för en vanlig transformator. Genom
lämpligt utförda kortslutningsprov kunna de mot
sinusform svarande förlusterna beräknas. Härtill
komma extra tillsatsförluster på grund av ökad
strömförträngning genom strömkurvans deformering.
Beräkningen av tillsatsförlusterna är väsentligt mera
komplicerad vid en likriktartransformator än vid
sinusformad spänning men låter sig dock göra till en
viss del. Tal. gav härvid en eloge till civiling. G.
ödberg, som utfört det grundläggande teoretiska arbetet
härvid. I ett normalt fall vid gallerfri likriktardrift
beräknades dessa relativa strömförträngningsförluster
till fyra gånger de vid vanlig växelström förefintliga;
vid nedstyrd spänning stiga de hastigt på grund av
den avtagande överlappningsvinkeln och hade
8-fal-digats redan vid 8 % nedstyrning. De i verkligheten
uppmätta förlusterna voro emellertid ännu mycket
större än de ur fältbilden teoretiskt beräknade,
varför det måste antagas, att förluster av annan art
uppträda. Tal. visade på förekomsten av tvärgående
läckflöden samt virvelströmmar i konstruktionsdelar.
Försök, som utförts som examensarbeten på en av
Stockholms likriktarstationer, visa preliminärt, att
tillsatsförlusterna, särskilt vid liten
överlappningsvinkel, uppgå till flera hundra procent av de rent
ohmska förlusterna. Om större delen av dessa
tillsatsförluster är att hänföra till lindningskopparn,
torde man eventuellt kunna använda den beräknade
omräkningsfaktorn för likriktardrift vid
kortslutningsprovet. Fortsatta mätningar i full skala under
driftmässiga förhållanden äro dock nödvändiga innan
säkerhet härom kan vinnas.
Dr Dahlgren rekapitulerade vilka fyra
huvudmetoder som använts för prov på likriktare: totalmätning
vid verklig strömriktardrift, kortslutningsmätning på
hela aggregatet med nedstyrning,
kortslutningsmätning på transformatorn med inmatning av växelström
med rätt effektivvärde (amerikansk metod) samt en
analog metod, ehuru med avsiktlig total kortslutning
sekundärt (av IEC rekommenderad metod).
Tal. skisserade därefter en egen metod för mätning
av transformatorförluster under drift, som byggde på
en wattmetermetod, där som spänning användes
differensspänningen mellan originaltransformatorn och en
modelltransformator med exakt samma koppling och
omsättning. Summaeffekten i två wattmetrar ger
förlusteffekten. För att kompensera
magnetiserings-effektens inverkan infördes två
korrektionswatt-metrar. Om metoden visar sig hållbar, bör den kunna
tillämpas på likriktare för drift med stor nedstyrning.
Efter de sakrika föredragen följde en kort
diskussion med inlägg av hrr Lundholm, K. E.
Eriksson, Stenquist, Edy Velander och föredragshållarna.
Den rörde sig bl. a. om möjligheten att genom
kalorimetriska prov få fram förlusterna för att härur
bestämma tillsatsförlusterna, ett sätt som ansågs vara
värt att försöka.
Sammanträdet, som bevistades av ca 60
medlemmar, avslutades därefter av ordföranden kl. 22,55.
över hälften av de närvarande stannade på
samkvämet, där övering. K. E. Eriksson riktade några
varma och erkännande ord till professor Alm och
hans forskargärning vid sidan av lärarkallet. Mm.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
