Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Mottagning av markeringssignalen ägde rum med
separat mottagare med ett rör och ett relä för
signallampan på instrumentbordet.
Piloten utsättes trots långt utvecklad apparatur för
stor psykisk belastning under den period då
landningen skall genomföras. Han kan emellertid
avlasta en stor del för de fall då planet (såsom de flesta
trafikplan) är utrustat med automatisk pilot. Han
har i detta fall endast att koncentrera sig på att följa
glidbanan i vertikalled och tillföra de korrektioner
till automatiska pilotens styrning i horisontalled som
behöva göras, sedan planet en gång före eller vid
yttre markeringsfyren givits rätt kurs.
Under ca fem års tid har U. S. Army vid
flygvapnets försöksstation Wrightsfield, Dayton, Ohio,
utarbetat ett system speciellt lämpat för militära
behov och med en tillförlitlighet, som bl. a. bevisats
vid särskilt anordnade tävlingar, där ett 50-tal piloter
utförde tio på varandra följande landningar utan
allvarliga fel och efter endast ett eller ett par
förberedande försök. Utrustningen på marken utgöres
av radiostationsenheter bestående av en sändare utan
riktningsverkan och en markeringsfyr. Varje enhet
är inrymd i en bil och därigenom kan vilken som
helst inflygningsriktning väljas så snart
omgivningarna av fältet tillåta uppställning av bilstationerna.
I samråd med Bureau of Air Commerce bestämdes
frekvensen till ca 200 kc/s. Sändaren var enkelt
uppbyggd för två kristallstyrda fasta frekvenser, och
antenneffekten ca 50 watt erhölls med endast oscillator
och ett förstärkarsteg.
Markeringsfyren var sammanbyggd i en bärbar
enhet med ett sändarrör inneslutet i en cylindrisk
behållare med fästen för antennens båda
kvartvåg-spröt. Denna sändareenhet uppbars 1 m över
marken av ett stativ, och strömtillförsel skedde från den
fasta sändarens nät via en 20 m kabel.
Planets utrustning för blindlandningen var en
radiokompass för inställning av bäringen till de fasta
stationerna och en ultrakortvågsmottagare med ett
detektorrör och ett relä för mottagning av
markeringsfyrens frekvens 90 Mc/s. Denna enkla
utrustning visade sig tillräcklig att tända en signallampa
på instrumentpanelen upp till 10 000 m höjd. I
allmänhet modulerades markeringsfyren närmast
flygfältet med en lägre frekvens av storleksordningen
800 p/s, och för de fall då flera markeringsfyrar
användes med stigande moduleringsfrekvenser för
ökade avstånd från flygfältet. Med dessa apparater
som huvudbeståndsdelar kunde icke blott manuell
landning utan även genom sammankoppling med
gyrokompass, automatisk pilot och höjdmätaren s. k.
automatisk landning åstadkommas. I vanliga fall
ägde landning rum med hjälp av två stationer,
placerade med hänsyn till den rådande vindriktningen.
Det kan visserligen diskuteras huruvida det blir
önskvärt med flera inflygningsriktningar vid de tillfällen
då blindlandning måste äga rum och då alltså
markdimma nedanför 50 m höjd är rådande. I allmänhet
är vindstilla en förutsättning för en sådan
mark-dimma. I kusttrakter förekommer dock att låga moln
och tjocka dimformationer, s. k. havsdimma, svepas
in över landningsfälten vid betydande vindstyrkor.
Sedan piloten bestämt planets läge med hjälp av
de vanliga kursfyrarna och radiokompassen, inställes
denna senare på frekvensen för den närmast fältet
Få/tgrans
Fig. 6. U. S. Army’s system med rundstrålande fyrar A och
B och markeringsfyrar i linje med flygfältet.
liggande enheten. Då signallampans ljussignal
markerar att planet befinner sig rakt ovanför enheten
omställes radiokompassen på den yttre enhetens
frekvens, och kursen ändras så, att planet går från inre
fyren i riktning mot yttre. Sedan markeringssignal
visat, att den yttre fyren passerats, göres
helomvänd-ning, vilket kontrolleras med att gyrokompassens
inställning ändras 180°. Då flygplanet åter passerar
den yttre enheten, skall slutgiltiga kursen vara
inställd, vilket kontrolleras med radiokompassens
utslag för yttre och inre enhet. Under tiden skall
planet ha förts till en höjd av 250 m, och vid den yttre
markeringsfyrens signal påbörjas likformig sänkning
därigenom att gasreglaget inställes för en
höjdminsk-ning av 120 m/min. Planet inställes för normal
glidflykt, och med vindstilla kommer den inre enheten
att passeras på en höjd av 60 m över marken. Vid
medvind eller kraftig motvind göres motsvarande
korrektion, så att den inre fyren alltid uppnås på
denna höjd. Ett andra steg i landningen påbörjas
vid signalen från inre fyren, och med samma
höjd-minskning som under det föregående steget, 120
m/min., landas planet, om vindstilla råder, på önskad
punkt. Vid den automatiska landningen sker
frekvensväxlingen mellan de olika stegen i landningen
därigenom att markeringsfyrens mottagarerelä även
påverkar frekvensomkopplaren i radiokompassen till
nästföljande steg. För att säkerställa en noggrannare
inflygningsriktning har det varit nödvändigt att öka
antalet enheter, så att f. n. fyra st. komma till
användning. De två yttre äro huvudsakligen
lijälp-fyrar för inriktning i sidled, under det att de två
närmast fältet hava samma betydelse som vid
manuell landning. I sidled navigeras planet därigenom
att radiokompassen kopplats till den automatiska
pilotens servomotor. Sedan kursen fastställts med
radiokompassen, kan den på sedvanligt sätt
kvar-hållas med hjälp av gyrokompassen.
Höjdmätaren kopplad till den automatiska piloten
flyger planet på 250 m höjd till den punkt, då det
första steget i höjdminskningen skall påbörjas. Mar-
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
