Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
o 10 20 30
Antal perioder (60 p/s)
Fig. 5. Varaktighet hos multipelblixtar enligt McEachronii.
Varje punkt anger en eller flera delblixtar och deras läge
1 tiden.
grenade utseende. Till att bilda stegurladdningarna
åtgår en mycket stor del av molnets laddning, som på
så sätt sänks ned mot jorden och sprids ut kring
blixtbanans alla förgreningar. Strax innan
ledgnistan når jorden, uppstå ofta en eller flera
positiva löpgnistor från jorden, som möta ledgnistan.
Och när slutligen en joniserad kanal bildats ända
från molnet till jorden, inträffar den slutliga
huvudurladdningen, "return ströke", som följer de positiva
löpgnistorna och den redan joniserade och negativt
laddade kanalen ända upp till molnet.
Huvudurladdningen grenar sig då ut i alla kanalens förgreningar
och slutar blint där dessa sluta blint. Den är ytterst
kraftigt lysande och utgör det som vi med ögat
uppfatta som blixten.
När den berörda delen av molnet avgivit sin
laddning, slocknar åter huvudurladdningen, men luften i
den gamla kanalen förblir joniserad under en
kortare tid. Genom överslag inuti molnet kan sedan
åter en ny urladdning börja och denna följer med
förkärlek den gamla kanalen. Förurladdningen
inskränkes då till en enda urladdning, "dart streamer",
som når direkt ned till jorden och efterföljes av en
huvudurladdning, som följer samma bana och
därigenom blir mindre förgrenad än den första
huvud-urladdningen. Sådana dubbla blixtar kallas
multipelblixtar och man har fotograferat ända upp till 40
huvudurladdningar, som följt samma bana.
Vid nedslag i spetsiga föremål på jorden har
blixten ofta ett annat förlopp. Fig. 4 visar resultatet
av fotograferingar enligt Mc Eachron7 av
blixtnedslag i den 380 m höga skyskrapan Empire State
Building i New York. Det övre diagrammet
överensstämmer med Schonlands, men var vid dessa
undersökningar mycket sällsynt. Det undre visar den här
vanligast förekommande typen. Blixten började med
en förurladdning från tornet på samma sätt som
annars från molnet, trots att molnet alltjämt är
negativt. Huvudurladdningen blir däremot inte så våldsam,
utan en mera måttlig ström, kanske bara några hundra
ampère, följer, som i stället kan ha flera tiondels
sekunders varaktighet. De följande blixtarna i
samma bana följa dock Schonlands schema med
förurladdning från molnet. Den för Empire State
Building egendomliga blixttypen tror man sig även
ha iakttagit hos nedslag i den stora 287 kV
kraftledningen från Boulder Dam till Los Angeles, där
stolparna givetvis äro mycket höga.24. Det förtjänar
påpekas, att Allibone8. 9 och Meek9- 10 i laboratoriet
fått fram både positiva och negativa
stegurladdningar, alltefter huru de anordnat elektroderna.
Fig. 5 visar resultaten av Mc Eachrons11
undersökningar på multipelblixtar till kraftledningar. Enligt
denna är den största totala varaktigheten 2/3
sekunder och tydligen kan multipelblixtarnas antal vara
betydande. Varje punkt anger nämligen en eller flera
delblixtar och deras läge i tiden. Enligt Schonland6
är medelavståndet mellan två delblixtar endast 0,03
sekunder.
Fig. 6 visar en sammanställning av mätningar på
maximalströmmen hos blixtnedslag i kraftledningar i
U. S. A.12 (kurva A) och Tyskland13 (kurva B) samt
mätningar medelst ramantenn av Norinder5 i Uppsala
(kurva C). Kurvorna visa hur stor procent av alla
nedslag, som kunna väntas ha mer än en viss
amplitud. Överensstämmelsen mellan kurvorna är
överraskande god, ty man bör betänka, att Norinders
kurva är upptagen under andra betingelser än de
övriga. Vid mätning med magnetstavar torde man
bl. a. även få med nedslag, som endast delvis berört
kraftlinjen, och en senare av Lewis och Foust
företagen kritisk granskning14 tyder på, att de allra
största med magnetstavar uppmätta strömmarna i
verkligheten skulle ha erhållits genom att strömmar
från olika nedslag felaktigt summerats.
Strömmens variation med tiden kan vara mycket
olika. Som ett slags medelvärde kan man räkna med
att maximalvärdet hos en enskild blixtström uppnås
på 1 till 6 ßs för att sedan dö ut på 50 à 100 ns.
Någon kanske tycker det är egendomligt, att jag
endast talat om blixtarnas ström och inte om deras
spänning. Orsaken är den, att man bäst känner
strömmarna och därav kan räkna ut de spänningar,
som kunna erhållas på en kraftledning. Visserligen
torde strömmen till en viss grad bero av motståndet
i nedslagsstället, men med hänsyn till alla andra
osäkerhetsmoment torde det vara tillåtet att utgå
från de experimentellt uppmätta strömmarna. Med
kännedom om kraftledningarnas vågmotstånd och
jordningsmotstånd kan man sedan räkna ut, vilka
spänningar som kunna erhållas på linjerna med eller
utan överslag till jord. En luftlednings vågmotstånd
brukar vara omkring 500 ohm och vid ett nedslag i
en faslina bli två
sådana motstånd
parallellkopplade.
Vid 100 000 A
skulle alltså
spänningen bli 25
millioner voit, om
inte dessförinnan
ett överslag
erhållits till jord.
Så snart överslag
skett till jord,
blir emellertid
j
ordningsmotståndet parallellkopplat med
vågmotstånden och
spänningen sänkt.
Strömmen i
blixten kan växa
mycket snabbt2’6.
Man har mätt
100%
Fig. 6. Procent av totala antalet
nedslag, som ha maximiström minst
lika med ordinatan. Enligt mätningar
med A magnetstavar i U. S. A.*2,
B magnetstavar i Tyskland^, C
ramantenn i Sverige**.
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
