Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig-, 7. Konstruktion av tidkurva.
upp brantheter ända upp till mer än 30 000 A/fia
och 5 000 A/jUS torde inte så sällan förekomma,
vilket skulle motsvara en spänningsbranthet av
storleksordningen 1 000 kV/,us, innan överslag skett.
När vågen rör sig utefter ledningen, reduceras
emellertid brantheten snabbt, framför allt genom
korona, samtidigt som amplituden minskas ned till
linjens överslagsspänning och sedan eventuellt
ytterligare genom korona. Hos de inducerade vågorna
synes brantheten sällan överstiga 10 kV/jUS och
amplituden sällan vara större än 200 kV.
Tyvärr är det inte möjligt att ånge någon
standardform för en överspänning, och åskvädrens variation
från plats till plats och från år till år är en ständig
källa till svårigheter, när det gäller att objektivt
bedöma överspänningsskydd. På den tiden, då man
dessutom var obekant med storleksordningarna, är
det givet, att man inte fick någon rätsida på
problemen.
Att de äldre, med mycken möda genomräknade
skydden med induktansspolar, kablar, järnlinor osv.
inte gåvo det resultat man hoppats på, berodde
framför allt på, att man inte kände till storleksordningen
hos vare sig överspänningsvågornas amplitud eller
varaktighet. Räknar man på nytt igenom problemen
på grundval av nuvarande experimentellt material,
finner man, att det endast är de minsta
överspänningsvågorna, som kunna behärskas med de gamla
medlen. Man hade helt enkelt i sina antaganden
misstagit sig på antalet nollor.
Stötprovningstekniken.
Men trots allt var det nog inte den bristande
kännedomen om åskans natur, som spelade de största
sprätten i åskskyddsteknikens barndom. Det värsta
var nog, att stötprovningstekniken inte fanns, och
man därför inte kände till vare sig gasformiga,
flytande eller fasta isolationsmaterial förhållande vid
ytterst kortvariga, s. k. stötpåkänningar. Den
moderna stötprovningstekniken, som möjliggjordes
genom den ytterst snabba utvecklingen av
katodstråle-oscillografen och den statiska kondensatorn, ledde
nämligen snabbt till sensationella avslöjanden.
Fig. 7 åskådliggör i princip, huru ett gnistgap i luft
förhåller sig, då det utsättes för spänningsstötar med
olika amplitud.15
Vid mycket liten amplitud hos stöten sker
naturligtvis inget överslag, och när amplituden ökas, kom-
mer att börja med endast en viss procent av stötarna
att leda till överslag. Men denna procent växer,
allteftersom amplituden ökas, tills slutligen varje stöt
ger överslag. Vid små amplituder inträffar
överslaget inte förrän toppvärdet passerats, men allteftersom
amplituden höjes, sker överslaget tidigare och
tidigare, tills det slutligen inträffar innan toppvärdet
nåtts. Varje stöt ger då också överslag. Den på
detta sätt erhållna streckade kurvan brukar kallas
tidkurva, och den visar att överslaget, liksom den
naturliga blixten, behöver en viss tid för att utbildas,
så att spänningen kan hinna stiga till allt högre
värden ju brantare den växer, innan överslaget
hinner fullbordas.
Man har i stort sett enat sig om15-16 att vid
stöt-prov använda en stöt, som på 1 fis uppnår
toppvärdet och åter sjunker till halva toppvärdet på
50 (US. När man inte lämnar hela tidkurvan, brukar
man ånge 50 % stötöverslagsspänningen, som då
betecknar amplituden hos den stöt av normalform, som
ger överslag varannan gång. Dessutom anger man
ibland Jrontöverslagsspänningen vid någon viss
branthet.
Tidkurvan närmar sig vid långa tider
amplitud-värdet för växelöverslagsspänningen, som före
stöt-provningsteknikens utveckling var det enda, man
hade att gå efter. Detta hade ju gjort mindre, om
alla överslag och genomslag följt likformiga kurvor,
men t. o. m. ett och samma gnistgap har vanligen
olika kurvor vid olika polaritet hos stöten, såsom
framgår av fig. 8. Kurvorna representera tidkurvor
vid positiv och negativ stöt för en
brytaregenom-föring. Tydligen håller denna mycket mera, när
stöten är negativ i förhållande till jord, än när den
är positiv. Det är tydligt, att om två isolatorer med
olika tidkurvor sitta efter varandra, så kan den ena
eller den andra slå över först, alltefter polariteten,
utan att bekymra sig om den gradering, som införts
med utgångspunkt från växelöverslagsspänningarna.
En härtill bidragande orsak är, att även tidkurvorna
ha en viss spridning, enär ett överslag alltid följer
statistiska lagar och därför är i viss mån beroende
av slumpen.
Fig. 1 visade utgångspunkten för principen om ge-
Sfötens amplitud
kV
1000
900
800
100
100
500
0 5 10 15 20/is
Tid till överslag
Fig. 8. Tidkurva för genomföring till oljebrytare vid
stan-dardstöt (i/50) och A negativ polaritet mot jord, B positiv
polaritet mot jord, C anger toppvärdet av
växelöverslagsspänningen (50 p/s). 50 % ånge amplituden hos den stöt,
som ger överslag varannnan gång.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
