Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
Notiser
Murbruk framställt av kalciumsulfat. Den mängd
olika gipsmurbruk, som nu saluföres, har på sista
tiden fått en sådan omfattning att "the Building
Research Station", London, ansett det rådligt att publicera
en förteckning över de olika slag, som finnas i
marknaden, samt deras respektive användningssätt.
(Building Research Bulletin, N:o 13, 1938.)
Murbruken äro indelade i två grupper: halv-hydrat
eller murbruk av Paris-typerna, i vilka gipsen
kalci-nerats lätt vid omkring 170 °C samt vattenfria typer
bildade av gips, vilken fullständigt avvattnats genom
kalcinering vid 400" eller däröver, eller vilka
framställts ur det naturligt förekommande vattenfria
kalciumsulfatet känt under benämningen anhydrit.
Ytterligare underavdelningar äro naturligtvis möjliga,
särskilt inom den senare gruppen, där murbrukets
karaktär radikalt påverkas av kalcineringstemperaturen och
fyra undergrupper kunna särskiljas, nämligen lätt
bränd, moderat bränd, hårt bränd och ren anhydrit
(absolut vattenfritt).
Halv-hydratgruppen äger den egenskapen att hårdna
på några minuter, när den blandas med vatten, fastän
denna verkan kan fördröjas genom tillsats av små
mängder keratin eller liknande limartade material, i
vilket fall murbruken gå under benämningen*
"retarderade" murbruk.
Den vattenfria gruppen, antingen härstammande
från kalcinerad gips eller anhydrit, uppvisar intet
hårdnande under lång tid, såvida icke "acceleratorer"
såsom kaliumsulfat, alun, zinksulfat etc. tillsättas i
små mängder. Hårdnandet hos denna typ av bruk
skiljer sig från detsamma hos murbruk av
halv-hydrat-typ såtillvida att det försiggår långsamt och
kontinuerligt.
Alla gipsmurbruk äro vita till färgen, när de
framställas av någorlunda rent material. Små mängder
föroreningar kunna dock giva en ljusröd eller grå
färgton, vilken emellertid icke försämrar murbrukets
kvalitet. Hårdnandet beror på en kemisk reaktion,
vilken orsakas av bildningen av vattenhaltigt
kalciumsulfat (CaSO.! • 2 HoO), vilket utkristalliserar.
Kristallerna sammanväxa och därigenom erhålles
hållfastheten. Samtidigt utvidgas massan obetydligt och på
så sätt reduceras sprickbildningen till ett minimum.
Den slutliga hårdheten, som erhålles med
kalciumsul-fatmurbruk, är mycket större än fallet är med
kalkmurbruk, och vanligtvis äro de vattenfria typerna
hårdare än halvhydrattyperna. Gipsmurbruk är
emellertid olämpligt för utomhusarbeten, då det är lösligt i
vatten; det har även benägenhet för att fräta på
oskyddat järn och stål.
E. B—s.
En serie temperaturindikatorer har utarbetats vid
I. G. Farbenindustrie. Indikatorerna, som äro avsedda
för temperaturbestämning i fall, då termoelement äro
olämpliga, äro sammansatta av metallsalter, vilka vid
viss temperatur avgiva vatten, kolsyra, ammoniak
e. dyl. och härvid förändra färg. Som bindemedel
användes harts, löst i alkohol. Indikatorerna skilja sig
från tidigare använda salter för samma ändamål
därigenom, att de ej återtaga sin ursprungliga färg, då de
åter svalna, vilket givetvis innebär en stor fördel.
De flesta indikatorerna äga blott en omslagspunkt,
och man kan alltså med deras tillhjälp endast avgöra,
om temperaturen överskridit ett visst gradtal eller ej.
Man har emellertid även lyckats framställa ämnen med
flera omslagspunkter — i vissa fall genom att blanda
olika indikatorer. Härigenom har man sålunda
betydligt större möjlighet att överblicka
temperaturförändringen.
Omslaget är icke endast beroende av temperaturen
utan även i viss mån av tiden. Noggrannheten blir
något lidande härpå, men man räknar dock med att
kunna bestämma temperaturen på ± 5 ° när.
Temperaturindikatorernas huvudsakliga uppgift är
att angiva temperaturfördelningen på ojämnt
uppvärmda maskinelement såsom luftkylda motorers
kylflänsar, spisar m. m. Man erhåller i sådana fall
isotermerna för vissa gradtal. — De kunna emellertid
även användas för andra ändamål, t. e. vid
värmebehandling av lättmetaller eller i fall, då man önskar
kontrollera, att temperaturen på en maskindel ej
överskridit ett visst gradtal. (VDI Ztschr. 83, 69, 1939.)
Brt.
Flytande heliums egenskaper. Helium kokar vid
4,20 abs. temperatur under atmosfärstryck. Genom att
låta flytande helium avdunsta under vakuum kan man
sänka temperaturen ytterligare, och man finner då, att
vätskan plötsligt förändrar sina egenskaper vid 2,i;>°.
Heliumet övergår härifrån från "helium I" till
"helium II".
Denna senare vätska har en del synnerligen
intressanta egenskaper. Redan Kammerlingh Onnes i Leiden
observerade, att om man sätter ned en tom bägare i ett
bad av helium II, fylles bägaren hastigt med
helium-vätska, tills vätskan intager samma nivå innanför som
utanför bägaren, även om bägarens kant hela tiden
hålles ovanför vätskeytan. — Senare försök hava givit
förklaring till detta fenomen. Man har bl. a. funnit, att
om man åter lyfter upp bägaren innehållande helium II
ur badet, försvinner vätskan hastigt från bägaren och
droppar ned från bägarens undersida. Anledningen
härtill är, att, hela bägarens yta täckes med en tunn film
av heliumvätska. Vätskan "kryper" alltså över kanten
och kan på detta vis nå bägarens undersida, varifrån
den sedan droppar bort. Det bör nämnas, att helium I
icke i detta avseende har samma egenskaper som
helium II, och att man sålunda utan svårighet kan
förvara helium I i en bägare.
Att helium II kan "krypa" över en bägares kant med
stor hastighet, trots det att heliumfilmen är tunn,
sammanhänger med att viskositeten är ytterst låg.
Mätningar ge vid handen, att den är ungefär lika stor som
för gasformigt väte, ett förhållande som torde sakna
motstycke hos någon annan vätska.
Denna egenskap hos helium II har för övrigt givit
upphov till en felaktig bestämning av heliumets
viskositet. En forskare använde för viskositetsbestämningen
en apparat enligt fig. 1.
A är ett rör, vid vilket
glasskivan B är fästad.
C är en annan glasskiva,
vars -avstånd till B kan
varieras. Försöket
utföres på följande sätt:
Anordningen nedföres
till viss höjd i ett bad av
helium II. Sedan vätskan
intagit samma nivå
innanför som utanför
apparaten, upplyftes denna
något. Nivån i glasröret
sjönk härvid med viss
hastighet, tills den äter
kom i jämnhöjd med
he-liumbadets. Man antog
lättförklarligt nog, att
heliumvätskan strömmade
B
Fig". 1. Apparat för
bestämning av heliums viskositet.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
