Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
KEMI
REDAKTÖR: FRITHIOF H. STENHAGEN
HÄFTE 10 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 14 OKT. 1939
INNEHÅLL: Användning av jättemolekyler i industrien, av dr Elmer O. Kraemer. ■— Standardisering av
smörjoljor och smörjmedel.
Användning av jättemö le kyl er i industrien.
Av dr ELMER O. KRAEMER, Fellow of the Lalor Foundation, Wilmington, Delaware.1
Vad är egentligen en jättemolekyl? I detta
sammanhang räcker den definitionen, att en
jättemolekyl är en molekyl, som innehåller flera hundra
eller mer atomer.
Såsom vi skola finna, framställer naturen
jättemolekyler i stort antal; alla levande väsen ha nämligen
jättemolekyler att tacka för sin struktur, form och
styrka. Människan har också praktiskt använt sig av
jättemolekyler på många sätt sedan äldsta tider, men
först under de senaste tvenne årtiondena har det
blivit klart, att jättemolekylernas stora praktiska
värde ligger just däri att de äro jättar. Hos
organiska ämnen är det endast jättemolekylerna, som äga
sådana värdefulla egenskaper som styrka, böjlighet,
seghet, elasticitet, tänjbarhet och hårdhet, och dessa
egenskaper förklara det faktum, att de flesta
organiska ämnen, som vi ha att göra med i vardagslivet,
äro uppbyggda av jättemolekyler.
Det kan därför synas mycket förvånansvärt, att
kemister intill helt nyligen ägnat så liten
uppmärksamhet åt dessa molekyler. Jättemolekylerna äro
emellertid vanligen amorfa och "kolloida"; antingen
kristallisera de icke alls eller blott under vissa
speciella förhållanden, varvid de ofta endast bilda
mikroskopiskt små kristaller; de ha inga bestämda
smältpunkter; de kunna icke destilleras; de flesta
av dem uppvisa inga bestämda
lösningsförhållanden, och de äro svåra att framställa i ren form. Det
är givetvis just sådana egenskaper som gjort att
jättemolekylerna fått så stort praktiskt värde. Men
den vetenskaplige kemisten tycker i regel inte om
att studera ett så besvärligt material, och när han
tidigare stötte på sådana substanser vid sina
undersökningar brukade han därför hälla ut dem i "vasken"
eller åtminstone ställa dem längst bort på översta
hyllan i sitt laboratorium. Uppfinnaren och den
praktiske kemisten äro förvisso värda all tack för att
de på nytt fäst uppmärksamheten på
jättemolekylerna, och i våra dagar går den tekniska utvecklingen
så snabbt, att vår tid med rätta kan kallas
"jättemolekylernas tid". Förberedelsetiden har emellertid
varit mycket lång.
Under tusentals år har människan använt naturliga
i Föredrag hållet den 1 juni 1939 i Fysikalisk-Kemiska
Institutionen, Uppsala, i samband med avdelningens för Kemi
och bergsvetenskap vårmöte. övers, från förf :s engelska
manuskript.
jättemolekyler i den form, som naturen tillhandahöll
dem, och hon har endast vidtagit mekaniska
ändringar i deras struktur. I år fira vi hundraårsdagen av
den första tekniska framgångsrika förändring, som i
modern tid utförts på en naturlig jättemolekyl med
kemiska medel, nämligen vulkaniseringen av
kautschuk. Efter hand upptäckte kemisten metoder för
kemisk förändring av andra naturliga jättemolekyler,
särskilt cellulosa. För ca 30 år sedan åstadkom
Baekeland med utgångspunkt från vanliga små
molekyler den första i praktiskt hänseende värdefulla
konstgjorda jättemolekylen och framställde på
syntetisk väg den första plastiska massa, som var
rymdstabil och som kunde användas för tillverkning av
ett flertal artiklar. Kemisten insåg så småningom,
att han kunde fullständigt kontrollera strukturen hos
sitt organiska material och för ett flertal olika
ändamål framställa ämnen, som icke liknade de av
naturen skapade. I dag sysselsätta sig hundratals
kemister, av vilka de flesta äro anställda inom
industrien, icke blott med att framställa varje tänkbar
modifikation eller derivat av naturens
jättemolekyler utan även med att hopsätta små molekyler, så att
man bokstavligen erhåller hundratals alldeles nya
former av jättemolekyler.
När vi nu övergå till den specifika användningen
av jättemolekyler, är det lämpligt att först behandla
de jättemolekyler, som framställas av naturen. I
följande tabell återfinnas några av de viktigaste
användningssätten för de naturliga jättemolekyler, som
människan sedan äldsta tider begagnat med
obetydlig eller ingen kemisk förändring.
Tabell 1.
Föda: proteinämnen, stärkelse och andra smältbara
kolhydrater.
Beklädnad: Först hudar, sedermera läder.
Tyg av vävt, stickat eller valkat hår, ull,
bomull, linne, silke, jute, hampa osv.
Bostäder: Hudar, tyg, trä.
Redskap: Trä, tyger, hudar eller läder, horn.
Lim och andra bindemedel: proteinämnen och
stärkelse.
Prydnads- och skyddsöverdrag: gummi och harts;
asfalt och tjära.
Skrivmaterial: papyrus, pergament, papper (av
textilfibrer).
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
