Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Ehuru det numera finnes omfattande industrier,
som basera sig på den uråldriga användningen av
jättemolekyler, så vore detta likväl ingen anledning
att kalla vår nuvarande tid för ’’jättemolekylernas
tid". Det karakteristiska draget i den här berörda
moderna utvecklingen är framställningen av nya slag
av jättemolekyler. I tabell II angivas några av de
viktigare och mera intressanta jättemolekyler, som
i modern tid framställts genom kemisk behandling av
naturens jättemolekyler.
Tabell II.
Vulkaniserad kautschuk.
Kautschukderivat (klorerad kautschuk, kautschuk-
klorid, osv.).
Nitrocellulosa.
Kuprammonium-cellulosa.
Cellulosaxantat.
Cellulosaacetat och högre estrar, även blandade
estrar.
Cellulosaetrar (metyl, etyl, bensyl).
Vulkaniserad fiber.
Stärkelsederivat (dextriner och stärkelsenitrat).
Proteinämnen, särskilt kasein.
Modifierad shellack, hartser och gummi.
Kitosan.
En av de största industrier, som är grundad på
kemisk omvandling av en naturlig jättemolekyl, är
gummiindustrien, som enbart i U. S. A. årligen
förbrukar 600 000 ton rågummi, och som beräknas ha
ett kapitalvärde av en milliard dollar. På senare tid
liar man ägnat stor uppmärksamhet åt andra
kautschukderivat i första hand för tillverkning av
produkter, som äro mer beständiga än naturgummi mot
ljus, syre och organiska lösningsmedel, eller för
framställning av lämpligt material för genomskinliga
filmer, skyddskläder, mellanlägg för bindande av
vulkaniserad kautschuk vid metaller osv.
En för kemiska industrien t. o. m. ännu viktigare,
i naturen förekommande jättemolekyl är cellulosa.
Både tillverkningen av papper ur trä och
framställningen av vulkaniserad fiber ur papper äro av
förhållandevis sent datum och bero på kemiska processer,
även om cellulosans jättemolekyler själva icke
undergå någon utpräglad modifikation förutom i storlek.
En definitiv kemisk modifikation av cellulosa
åstadkoms med Schönbeins upptäckt år 1845 av
nitrocellulosa, som till att börja med endast hade
betydelse som sprängämne. Ca 20 år senare grundade
Hyatt celluloidindustrien genom att blanda kamfer
och nitrocellulosa, och i senare hälften av
århundradet tillverkades av nitrocellulosa det första
salubjud-na konstsilket. Ehuru nitrocellulosa icke längre
användes för tillverkning av konstsilke, är dock
celluloid fortfarande ett viktigt termoplastiskt material,
som har utmärkta mekaniska egenskaper, och som
väl hävdar sig i konkurrensen trots sin brännbarhet
och sin ringa beständighet mot värme och ljus.
Stora mängder nitrocellulosa användas även för
fotografisk film, konstläder samt lack av Duco-typ. Den
största förbrukningen av jättemolekyler av cellulosa
är emellertid såsom kemiskt derivat i form av viskos,
varav framställes största delen av världens
konstfiber samt även stora mängder cellofan, korvskinn,
buteljförslutningar, konstsvamp samt andra special-
artiklar. På senaste tid har i Amerika tillverkats en
särskild typ av viskos-konstsilke, som användes med
större fördel än bomull i cordvävnaderna för
hjulringar till tyngre bussar och lastbilar. Enligt prof.
Hägglund förbrukas mer än 900 000 ton
pappersmassa varje år för tillverkning av konstsilke,
oberäknat de stora mängder bomull, som användas för
samma ändamål.
Under senare år har en annan cellulosaester —
cellulosaacetat — vunnit snabb spridning som
utgångsmaterial för film och fiber liksom även som ett
utmärkt formbart material, särskilt vid modern, snabb
injektionsformning. Det uppgives t. e., att alla
rattar på amerikanska bilar äro tillverkade av
cellulosa-acetat. Cellulosaacetatet ersatte även på sin tid
nitrocellulosan som mellanskikt i splitterfritt glas,
men har nu i sin tur efterträtts av en ny, helt och
hållet syntetisk produkt, som skall omnämnas längre
fram. För närvarande erhålla blandade estrar av
cellulosa allt större betydelse, något som även är fallet
med olika cellulosaetrar, såsom metyl-, etyl- och
ben-sylcellulosa.
Kasein är det viktigaste i industrien använda
proteinämnet. Kasein användes i viss utsträckning till
plastiska massor men förarbetas huvudsakligen till
lim och bindemedel. Förbättrade metoder synas
återigen väcka intresse för kasein som plastiskt material,
och i Italien användes av allt att döma en betydande
mängd kasein (enligt uppgift 5 000 ton per år) för
tillverkning av Lanital, den nya italienska
textilfibern. I Japan har dylik syntetisk fiber framställts
ur äggviteämnet i sojabönor.
Modifierade hartser och läcker användas i likhet
med naturprodukterna i fernissor ocli emaljer.
Att kitosan upptagits i ovanstående tabell kan
måhända väcka förvåning, och kvantitativt är det av
ringa betydelse i jämförelse med de övriga ämnena i
tabellen. Emellertid representerar det en relativt ny
grupp produkter, som numera ägnas särskild
uppmärksamhet. Kitin (polymer acetylglykosamin)
utgör den organiska beståndsdelen i räk- och
krabbskal. Genom borttagande av acetylgruppen erhålles
kitosan, en aminocellulosa, som icke blott är en
jättemolekyl utan samtidigt även en bas, som med
lämpliga syror bildar vattenlösliga salter. För närvarande
äro endast få sådana baser av jättemolekyltyp kända,
ehuru det finnes flera analoga syror, såsom
pektin-syra, polyuronsyror (t. e. hemicellulosan alginsyra,
arabinsyra, huminsyra, eellulosaglykolsyra m. fi.
De flesta av dessa jättemolekyler verka starkt
limmande eller kunna bearbetas till folier, trådar eller
massor, som i jämförelse med vanliga organiska
ämnen äro sega, starka och mer eller mindre elastiska.
En förklaring på dessa exceptionella mekaniska
egenskaper erhåller man, om man granskar
molekylstrukturen. Cellulosa kan betraktas som en mycket
lång kedja av anhydroglykosrester, som äro
förenade genom enkelbindningar (se tabell III). Den
återkommande enheten i kedjan har satts inom parentes.
Vilka grupper som stå vid kedjans ändar, är icke
med säkerhet känt; ifråga om produkter av tekniskt
värde är emellertid kedjan så lång, att ändgrupperna
vanligtvis sakna betydelse. Varje återkommande
enhet äger tre alkoholgrupper, som reagera kemiskt på
ett för dylika grupper normalt sätt. Dvs. en eller
flera av alkoholgrupperna i varje molekyl kunna
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
