Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik.
nen Taylor, och som går ut på att kontroll av
toleransgränserna på bearbetningssidan skall ske med ett
verktyg, som inkluderar alla faktorer på en gång,
men att kontrollen av kasseringssidan endast kan ske
med verktyg, som kontrollerar varje faktor för sig,
är alltså riktig, och denna grundsats bör beaktas
även vid kontroll av hål eller axlar eller överhuvud
vid all kontroll av längdmått. Grundsatsen innebär,
att det vid kontroll av hål är korrekt att utföra
kontrollen på ett sådant sätt, att man får garanti för
att hålets inskrivna cirkel är större än det föreskrivna
minimimåttet, men att icke diametermåttet
överskrider det fastställda maximimåttet. Av denna
anledning är det fullkomligt förkastligt att kontrollera
maximivillkoret med en rundtolk. Det behövs ju
endast en grad i hålets kant, som hindrar införandet,
för att hålet skall anses vara godkänt. Vid kontroll
av axlar bör på samma sätt tillses, att axelns
omskrivna cirkel icke överskrider det föreskrivna
maximivärdet, och att å andra sidan icke diametermåttet
på axeln understiger det fastställda minimivärdet.
Moderna toleransmätverktyg böra ta sikte på dessa
förhållanden. Det är också klart, att enbart kontroll
i visareapparat, som endast tillåter mätning av
dia-metralmått — alltså mellan två punkter — icke är
betryggande, ty i en sådan apparat är det aldrig
möjligt att kontrollera vare sig den inskrivna eller
omskrivna cirkeln. De fasta mätverktygen ha alltså,
om de äro rätt konstruerade vissa fördelar framför
mätapparaterna.
3) Mikrogeometriska variationer.
Härmed förstås skiljaktigheter i ytbeskaffenheten
mellan inställningsstyckena och arbetsstyckena eller
mellan olika arbetsstycken. Genom sådana
variationer i ytbeskaffenheten uppstå varierande mätresultat
— dessa mätresultat äro beroende av mätspetsarnas
form och beskaffenhet, mättrycket m. in. De fel, som
uppstå på grund härav, äro i regel av liten
storleksordning men måste beaktas, om man vill göra
anspråk på att mäta fullt korrekt. Felen kunna bliva
störande stora, om mätspetsarna äro mycket skarpa
och mättrycket betydande. Som exempel kan
nämnas, att vid omkring 1 kg mättryck tryckes en
mät-spets med 2,5 mm radie in i ett plant arbetsstycke av
stål med god ytbeskaffenhet omkring 1 fi. Sker
mätningen mellan två spetsar, blir felet dubbelt och
uppgår alltså till 2 ju,. Om mätningen företages på ett
Fig. 9.
Fig. 10.
arbetsstycke med dålig ytbeskaffenhet, blir
intryck-ningen betydligt större och kan i vissa fall vid det
nämnda mättrycket uppgå till 4 a eller mera. Om
mätspetsarna äro skarpare, vilket ofta är fallet i
praktiken, ökas felet. Vid SKF användas
standardiserade mätspetsar. I vissa kontrolloperationer
måste mätspetsar av diamant användas, för att de
skola kunna motstå nötning, men även i dessa fall
slipas diamanterna så, att en bestämd krökningsradie
hos desamma är tillfinnandes. Vad mättrycken
beträffar äro dessa föremål för aktgivande inom
koncernens kontrollavdelningar. Detta är speciellt vid
mätning av kullagerringar av särskilt stor betydelse,
då sådana arbetsstycken lätt kunna deformeras av
för stora mättryck.
4) Ofullkomligheten hos de mänskliga sinnena synen
och känseln
vid t. e. avläsning av visareinstrument eller
handhavande av fasta mätverktyg. Det är ett erkänt
faktum att vid exempelvis avläsning av en mikrometer
två personer ytterst sällan komma till exakt samma
resultat, fastän mikrometern är densamma i bägge
fallen. Bråkdelar av delstrecken skola ju uppskattas,
och så snart en uppskattning skall göras, blir den
ofta olika hos olika individer. Analogt är
förhållandet vid avläsning av visareinstrument. Vida större
skiljaktigheter ifråga om bedömning av mått uppstår
lätt vid användning av fasta mätverktyg, särskilt om
desamma icke äro konstruerade enligt moderna
principer. Ett exempel härpå är det gamla klassiska
hakmåttet, som praktiskt taget idag ser ut på samma
sätt som för mera än 30 år sedan. Detta hakmått
inställes ju i regel direkt med tillhjälp av passbitar
och får då ett mått mellan skänklarna, som är riktigt,
när hakmåttet är obelastat. Vid det praktiska
handhavandet av hakmåttet blir det belastat genom den
trugning som uppstår, när hakmåttet föres över
arbetsstycket. Normaltrycket mot mätytorna blir
därvid ca 4 à 5 gånger så stort som det tryck, med vilket
hakmåttet föres över. Detta stora normaltryck ger
upphov till en utfjädring av hakmåttet, som i vissa
fall är av betydande storleksordning. Föreskrivna
toleranser bli därvid ytterst ofullständigt
respekterade och bli ofta t. o. m. helt äventyrade. Ungefär
detsamma är förhållandet vid mätning av hål, då
kontrollen företages med flacktolkar eller pinnmått
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
