Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Fig. 1. Krympningsmaskin.
järn för att så småningom använda ångpressjärn samt
ångpressmaskiner. På grund av den ökade
efterfrågan på färdiggjorda kläder började man mer och
mer koncentrera tillverkningen inom speciellt avsedda
lokaler. Man uppdelade tillverkningen i huvudsak i
fyra operationer: maskinarbete, handarbete,
pressning och justering. Genom uppfinning och
förbättring av hjälpverktyg och maskiner kom man snart
underfund med att ytterligare uppdelning i
tillverkningen var till fördel. Arbetet specialiserades
alltmer, och specialmaskiner började göra sitt intåg. Man
började inse, att tillverkningen av kläder kunde
utföras på annat sätt än rent hantverksmässigt, och
därmed började de senaste årens stora uppsving för
konfektionsindustrien.
Då de olika specialmaskinerna i regel anskaffades
av vederbörande fabriker undan för undan, har
omläggning i arbetssättet i regel skett successivt. Varje
fabrik arbetade sålunda efter sitt specialsystem, som
anpassades efter de i fabriken rådande
förutsättningarna för arbetets drivande. I stället för det gamla
helstycksarbetet infördes sålunda etappvis ett nytt
arbetssätt. Man övergick så småningom till, att vid
tillverkning av ett plagg arbetet uppdelades i ett
flertal moment, av vilka ett eller ett ringa fåtal
utfördes av samma arbetare. Numera har arbetet
ytterligare utvecklats, i det att man på många ställen
infört bandsystem, s. k. löpande band, för sådan
tillverkning, där det befunnits lämpligt. Det löpande
bandsystemet åstadkommer en mera ordnad transport.
Det allra nyaste systemet vid tillverkningen är
det s. k. synkronsystemet. Detta system består däri,
att maskinerna äro placerade i förhållande till
varandra, så att transporten mellan dem blir synnerligen
enkel. För den oinvigde verkar det, som om
maskinerna hade blivit utkastade på golvet utan någon
sorts beräkning.
Det material, som levereras från de stora
tygleverantörerna och väverierna, har den olägenheten, att
det vid pressningsarbetet krymper mer eller mindre.
Om ett plagg utskäres ur ett tyg, som icke
undergått krympningsförfarande, kan man icke vara
övertygad om, att det färdiga plagget håller den efter
mönstret rätta storleken. Man låter därför tyget
passera en krympningsmaskin (fig. 1).
Krympningsmaskinerna äro av ganska varierande konstruktion.
Den enklaste typen är försedd med en hållare för
tygpacken, en stång försedd med
medbringas i vardera ändan. Tyget matas
in på ett löpande band av bronsnät, och
över bronsbandet löper ett matarband,
av filt, som genom sin rörelse förhindrar
tyget att utsträckas. Det är ganska
viktigt, att tyget under själva
krympningsförfarandet ej ligger sträckt, utan
det bör ligga så löst, att en eventuell
krympning kan förekomma. Tyget
passerar över en s. k. ånglåda, en i
överytan finperforerad låda av brons, som
står i förbindelse med ångledning,
varvid det ångas upp och fuktas och genom
bronsbandets rörelse omedelbart
därefter föres under en vakuumtratt, som
utsuger ångan. Tyget får därefter falla
ned på en fram- och återgående tralla
och tafflas, dvs. läggas i veck. I detta
tillstånd får det ligga i ca 12 timmar för torkning,
varefter det upprullas. Genom denna procedur
räknar man, att plagget vid avpressning skall undergå
minsta möjliga krympning.
Det allmänt använda sättet att för hand upplägga
tyget har på många ställen numera ersatts med
tyg-läggningsmaskiner. På ett uppläggningsbord löper
en vagn, som uppbär det tyg, som skall uppläggas.
Denna vagn är rörlig på skenor i bordets
längdriktning. Vid uppläggning av större skär föres vagnen
så långt framåt, som upplägget skall vara, eller lika
med åtgången av tyg för det avsedda plagget,
därefter tillbaka osv., varunder tyget lägges varvtals
i så många varv, som utgör det antal’ plagg, som
skall tillskäras. På detta sätt kan man göra upplägg
för ett antal plagg upp till en tjocklek av ca 15 cm.
Dessa maskiner kunna endast användas för sådant
material där bindningen av garnet ej hindrar
uppläggning i båda riktningarna.
För att kunna utskära de olika delarna till plaggen
ur det upplagda tyget använder man sig av
perforerade schabloner. Dessa schabloner hava uppritats
från av modellskäraren utskurna mallar av tjock
papp, och en viktig sak vid en sådan
schablontillverkning är, att mallarna läggas så nära intill
varandra, att förlusten av tyg blir den minsta möjliga.
Efter uppritandet av mallarna på schablonen måste
linjerna perforeras, och detta utföres i en för detta
ändamål konstruerad perforeringsmaskin. Denna
maskin liknar mycket en vanlig symaskin men med
förlängt stativ, och i stället för synål användes en
plunch, som utstansar hål i schablonpapperet. För
att avstånden mellan hålen skola bliva lika, är
maskinen försedd med en matare, en tandad anordning,
som genom excenter höjes upp mot schablonpapperet
underifrån och frammatar detta en viss längd vid
varje plunchslag. Vid överföringen av mönstret
från schablonen till tyget använder man sig av en
s. k. påstrykare, innehållande pulvriserad krita av
någon färg, som tydligt framträder på tyget. Från
denna påstrykare överföres kritan genom de
perforerade hålen på tyget och markerar mönstrets linje.
När nu mönstret blivit avbildat på tyget, gäller
det att på ett enkelt sätt skära loss de olika delarna
från varandra. För utskärningen användes olika slag
av skärmaskiner, antingen stationära eller ock
hand-skärmaskiner. Den stationära skärmaskinen liknar
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
