Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Förhållandet mellan verkningsgraden i de två fallen
blir då:
k o Lo
ti i = /V|2L2 =
-^i
(13) ^ = 2 .
Verkningsgraden vid söndersprängning av ett givet
mål är sålunda i gränsfall I omvänt proportionell mot
brytningsavståndet.
Om det i gränsfall II (impulsfallet) för
söndersprängning av ett visst mål med målytan A erfordras,
att det vid impulstidens slut till målet överförts en
kinetisk energi, E, så erfordras för brytning av detta
mål på två olika avstånd de minsta laddningsvikter,
som bestämmas av ekvationerna [jfr ekv. (11)]:
a2/3
erf
ß
1bl
Y erf = ß
2/3
h
l2
(—) .
Uttrycken för detonationsvågornas energi per
ytenhet inålyta och uttrycken för verkningsgraden i de
två fallen bliva med dessa beteckningar de samma
som i gränsfall I ovan. Förhållandet mellan
verkningsgraden i de båda fallen blir:
(14)
Vi
V2
e2
ko Lr
62
4 n r2bl
k 2 Lx
2 = (hiYh
i \rj
Verkningsgraden vid söndersprängning av ett givet
mål är sålunda i gränsfall II direkt proportionell mot
kvadratroten ur brytningsavståndet.
Formlerna (13) och (14) leda skenbart till det
orimliga resultatet, att verkningsgraden i gränsfall I
och II blir större än 1 vid tillräckligt stor minskning
resp. ökning av brytningsavståndet mot ett givet mål.
Emellertid förutsätter en minskning resp. ökning av
brytningsavståndet en motsvarande förändring av
laddningsvikten och därmed av impulstiden, vilket
medför, att sprängningsförloppet kommer att alltmer
avvika från det för respektive gränsfall antagna.
Förhållandet mellan egensvängningstiden hos ett
sprängmål och impulstiden för en mot detta verkande
detonationsvåg är, såsom tidigare omnämnts,
karakteristiskt för målets rörelsetillstånd under
impuls-tiden. Detta tidsförhållande har ett mycket litet
värde i det statiska gränsfallet och ett mycket stort
värde i impulsfallet. Varje mellan dessa gränser
liggande värde på det angivna tidsförhållandet
motsvarar ett tänkbart sprängningsfall. Då impulstiden
för en sprängvåg varierar med sprängämnets art och
med tredje roten ur laddningsvikten, är
tidsförhållandet i fråga ej konstant vid sprängning mot ett visst
mål. Variationen blir emellertid i praktiken så
obetydlig i förhållande till den möjliga variationen mellan
gränsvärdena (från 0 till -{- oo), att sprängningsfallet
i stort sett är detsamma.
Vi hava tidigare funnit, att verkningsgraden i
gränsfall I minskar inen i gränsfall 11 ökar vid en
ökning av brytningsavståndet. Det är då antagligt —
ehuru ingalunda härigenom bevisat — att
verkningsgraden för en större eller mindre grupp av
sprängningsfall mellan gränsfallen I och II varken ökar
eller minskar vid ändring av brytningsavståndet mot
ett givet mål.
I de sprängningsfall, för vilka ett sådant antagande
är riktigt, antar uttrycket på största
brytningsavståndet en form, som framgår av följande.
Antag, att ett visst sprängmål har målytan A. Den
mot målytan verkande detonationsvågens energi, E,
är då [jfr ekv. (o)]:
(15) E = Aer = A-l^.
Den konstanta verkningsgraden mot ett visst givet
mål betecknas Antag nu, att det för brytning av
sprängmålet i fråga erfordras, att till målet överföres
en energimängd, som är Eerf. Då gäller sambandet:
kt^E
^ erf — k±E = k± A A _ .
(16 a)
(16 b)
Vkjlln
UerflKA
L1I* =
L1/2
T
y — det för visst sprängämne konstanta uttrycket
]/kzl4 TI.
M — det för visst sprängmål konstanta uttrycket
]/E^/KA.
Det på detta sätt härledda uttrycket å största
brytningsavståndet har den form. vilken här tidigare
angivits såsom trolig [ekv. (12)]. Konstanterna hava
emellertid i formel (16) en fysikaliskt tydbar
betydelse.
Formeln (16) har uppställts med sådana
förutsättningar, att den bör gälla för brytning av ett fartygs
bordläggning, utom när avståndet mellan denna och
sprängcentrum är mycket litet. Den torde även
— eventuellt med någon variation av exponentens
värde samt naturligtvis med ett annat värde på
motståndsförmågan — gälla för brytning av ett fartygs
inre bottenkonstruktioner medelst sprängladdningar
på så stora avstånd från målfartyget, vattenytan ocl)
havsbottnen, att reflexen från dessa ej kan inverka på
spränggasklotets utvidgning.
Inverkan av reflexionsvågor på sprängenergiens
utveckling i olika riktningar.
Vid sprängning av en koncentrerad laddning under
vatten utgår energien till en början praktiskt taget
likformigt i alla riktningar i form av en sfärisk
tryckvåg. Om denna tryck våg reflekteras på något
ställe, kommer reflexionsvågen att påverka
spränggasklotets vidare utveckling, såvida reflexen når
spränggasklotet, innan detta avgivit hela sin energi
till omgivningen. Har härvid reflexionsvågen
uppstått vid gränsytan till ett tunnare medium, så
innebär detta, enligt vad här tidigare framhållits,
tryck-minskning och hastighetsökning i vattenmassan.
Gasklotet kommer därför att utvidgas hastigare i den
riktning, där sådan reflexion skett. Eftersom energi
är lika med kraftens vägintegral, kommer gasmassans
återstående energi huvudsakligen att utvecklas i
denna riktning. Har den till spränggasklotet
ankommande reflexen i stället skett mot ett tätare
medium, så innebär detta tryckökning och
hastighets-minskning lios vattenmassan i denna riktning med ty
åtföljande minskning av energiutvecklingen.
En beräkning enligt här tidigare återgiven formel
av reflexionsförhållandena mellan vatten och luft ger
vid handen, att en i vatten fortskridande tryckvåg,
som träffar en begränsningsyta mot luft, utsättes för
nästan fullständig hastighetsreflexion.
När en i vatten fortskridande tryckvåg träffar
havsbottnen, sker beroende på bottnens beskaffenhet
en mer eller mindre fullständig tryckreflexion.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
