Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
REDAKTÖR: RICHARD SMEDBERG
HÄFTE 5 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 27 MAJ 1939
INNEHÅLL : Utrotning av kloakslam, av civilingenjörerna Halvar Johansson och Nils Westberg. — Diagram
för beräkning av enkelarmerade betongtvärsnitt åverkade av enbart moment, av civilingenjör Ejnar Wåhlin. —
Utredningar — Föreningar. — Meddelanden. — Bokanmälan. — Tidskrifter.
Utrotning av kloakslam.
Av civilingeniörerna HALVAR JOHANSSON, LSTF, och NILS WESTBERG, Stockholm.
Om avloppsvatten ledes ut i. ett vattendrag,
utspelas dür en serie biologiska och kemiska
sönderdel-ningsprocesser, som man brukar sammanfatta under
beteckningen vattnets självrening. Härvid äro
mikroorganismer verksamma, som sönderdela den med
avloppsvattnet tillförda organiska substansen under
förbrukning av syre. Självreningen innebär ur kemisk
synpunkt en oxidation eller, som man även kan säga,
en mineralisering av det organiska materialet, varvid
slutprodukterna till väsentlig del utgöras av kolsyra,
vatten och nitrat. Om belastningen av vattendragen
med avloppsvatten icke överskrider en viss gräns,
uppkomma inga märkbara hygieniska olägenheter;
ökas belastningen utöver denna gräns, kan den
medföra uppenbara missförhållanden, såsom stora
mängder, för ögat synlig, flytande eller svävande
orenlighet och fiskdöd, förorsakad av syrebrist. Vid mycket
stor belastning kan syrebristen t. o. m. bli total med
åtföljande dålig lukt (av svavelväte och dyl.).
Avloppsvattenreningsteknikens uppgift är att
skydda vattendragen mot en hygieniskt betänklig
förorening. Utgångspunkten vid reningsverkens
planering måste därför alltid vara den med hänsyn till
vattendragens hygieniska beskaffenhet erforderliga
reningsgraden, som är bestämmande för valet av
reningsmetoder och anläggningarnas utformning.
Vattendragens hygieniska beskaffenhet kan endast
fastställas genom biologiska och kemiska
undersökningar. Genom biologiska undersökningar kan en
hög bakteriehalt och förekomst av
"smutsvattenorga-nismer" påvisas. Undersökningar av vattendragens
halt av löst syre äro även mycket viktiga hjälpmedel
för bedömning av föroreningsgraden. Frågorna om
erforderlig reningsgrad och lämpliga reningsmetoder
måste i varje särskilt fall avgöras med hänsyn till de
lokala förhållandena och skola icke beröras här.
Slammets egenskaper och rötförfarandets utveckling.
Gemensamt för praktiskt taget alla
reningsförfaranden är, att avloppsvattnets organiska föroreningar
till väsentlig del avskiljas som ett vattenhaltigt siam.
Slambehandlingen intager en i viss mån fristående
ställning inom reningstekniken och erbjuder problem
av alldeles speciell art. Slammet är på grund av sin
höga vattenhalt voluminöst. Enär vattnet dessutom
till större delen är kolloidalt bundet, är slammet svårt
att awattna. Det råkar vidare lätt i förruttnelse och
utvecklar därvid illaluktande gaser. Den vanligaste
metoden att övervinna dessa svårigheter är att
underkasta slammet partiell för jäsning under vatten.
Härvid sönderdelas stora delar av den organiska
substansen, varigenom slammängden minskar. Förstörandet
av en del av den organiska substansen och de vid
röt-ningen samtidigt inträdande förändringarna i den
kvarvarande organiska substansens kolloidala
egenskaper göra, att det utrotade slammet är lättare att
avvattna. Dessutom blir slammet genom förjäsningen
praktiskt taget luktfritt och hållbart och kan sedan
utan större olägenheter vidare behandlas, exempelvis
genom torkning på torkbäddar.
De första anläggningarna för avslamning av
avloppsvatten i förening med slamjäsning i slutna
behållare byggdes i Frankrike omkring år 1860 ("fosses
Mouras"). Mera kända torde de "septiska tankarna"
vara, som infördes av Cameron i England år 1895.
Dessa äldre "rötkammare" genomströmmades av
avloppsvattnet, som därvid befriades från större delen
av de avsättbara föroreningarna, men samtidigt
upptog och medförde betydliga mängder icke helt
sönderdelade produkter från slamjäsningen. I den av
Im-hoff år 1906 införda emscherbrunnen är rötkammaren
skild från och placerad under avsättningszonen och
så konstruerad, att rötprodukterna i möjligaste mån
skiljas från det avslammade avloppsvattnet. Denna
konstruktion innebar ett mycket stort framsteg. Man
har emellertid funnit, att slammets utjäsning i hög
grad påskyndas genom uppvärmning, och då
emscherbrunnen icke är lämpad härför, har man numera i
stor utsträckning övergått till s. k. separata
rötkammare. Härvid skiljes rötkammaren helt från
avsättningsbassängen och förses med
uppvärmningsanordningar, och slammet pumpas från
avsättningsbassängen till rötkammaren. De ökade driftkostnader,
som detta byggnadssätt medför, uppvägas vid stora
anläggningar mer än väl av den besparing, som den
genom uppvärmningen möjliggjorda minskningen i
rötkammarvolymen medger.
Med råslam skall i det följande förstås allt
material, flytande eller fast, som föres till
rötkammaran-läggningen från avsättningsbassängerna och — i
förekommande fall — från galler och silar. Råslammet
skall benämnas primärslam eller färskelam, då i det-
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
